Liberalernas hopplösa val

På söndag kl 16.00 är det tänkt att Liberalernas partiråd ska fatta beslut om partiets ställningstagande i regeringsfrågan. Kommer partirådet att bekräfta partistyrelsens beslut att Liberalerna efter valet 2022 gärna medverkar i en moderatledd regering, även om denna skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i alla viktiga frågor? Eller kommer partirådet att stödja reservanternas (Jan Jönsson och Christer Nylander) förslag, att Liberalerna gärna medverkar i en alliansregering eller en blocköverskridande regering som samlar en budgetmajoritet men hellre går i opposition än medverkar i en regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det är ett hopplöst val Liberalerna står inför. 

Om partirådet bekräftar partistyrelsens beslut och accepterar samverkan med Sverigedemokraterna kvarstår splittringen i partiet. Många liberaler - såväl i väljarkåren som i partiets högsta ledning - demobiliseras och en del kommer att lämna partiet. En studie från DN/Ipsos visar också att andelen liberala väljare som säger nej till förhandlingar och överenskommelser med Sverigedemokraterna är nästan dubbelt stor som andelen som säger ja.

Om partirådet i stället säger ja till reservanternas förslag och säger nej till samverkan med Sverigedemokraterna blir Nyamko Sabunis position omöjlig. Nyamko Sabuni har gått "all in" på att partistyrelsens förslag ska få majoritet. Hon kommer inte på ett trovärdigt sätt att kunna samla och leda partiet inför valet 2022 om hon förlorar denna fråga. Och om Nyamko Sabuni tvingas avgå kommer de inneboende konflikterna i partiet att spelas ut inför offentligheten bara ett drygt år innan nästa riksdagsval. Och det finns ingen självklar samlande kraft som kandidat till efterträdare.

Finns det då ingen väg ut?

Jo, kanske. Det borde finnas utrymme för en kompromiss där partirådet - eller möjligen höstens landsmöte - är skarpare och mer konkret i sin linje om hur man ska undvika att ge Sverigedemokraterna inflytande och preciserar vilka former av "samtal" med Sverigedemokraterna som ska anses legitima. Men för att sy ihop en sådan kompromiss krävs politisk kreativitet och en tillit mellan de båda grupperingarna i partiet. Det är inte säkert att en sådan finns. Och en sådan kompromiss borde förstås ha formats innan partistyrelsen fattade sitt beslut och Nyamko Sabuni band sig så fast vid masten.

*

Jag noterar också att Nyamko Sabuni i dagens P1 Morgon som ett mantra upprepade att Liberalerna vill "lösa samhällsproblem". Ja, det vill väl alla partier. Men poängen är ju att de olika partierna - på ideologisk grund - gör olika bedömningar av vilka problem som är mest angelägna att ta itu med, vilka grundorsakerna till problemet är, vilka lösningar på problemet som är mest effektiva och vilka följdverkningar av en specifik lösning blir. Javisst - forskning och beprövad erfarenhet kan och bör hjälpa till. Men i grunden handlar politik om ideologi och intressekonflikter. Dessa intressemotsättningar och konfliktlinjer för synliggöras och lyftas fram, inte döljas bakom allmänna formuleringar om att "lösa samhällsproblem".

Bulletins uppgång och fall. Vad kan vi lära oss?

I dag gick den liberalkonservativa nättidningen och nyhetssajten Bulletin i sin nuvarande form i graven. Flera av tidningens mest framträdande namn - chefredaktör Ivar Arpi, politisk chefredaktör Alice Teodorescu Måwe och kulturchef Fredrik Ekelund/Marisol M - meddelar att de hoppar av. Sedan tidigare har två av Bulletins grundare, Thomas Gür och Paulina Neuding, lämnat tidningen. 

Konflikten mellan Bulletins ägare - med Pontus Tholin och Tino Sanandaji i spetsen - och de anställda medarbetarna har utspelat sig inför öppen ridå. Om saken inte varit så allvarlig - främst principiellt men även för enskilda individer - hade det varit lätt att dra på munnen. I dagens Studio Ett i P1 säger Ivar Arpi i direktsändning att tidningen står på konkursens brant och att ägarna borde inte "driva någon form av tidning överhuvudtaget". "Vi har att göra med ett gäng syndikalister", svarar Pontus Tholin i samma inslag.

För en utomstående betraktare förefaller det uppenbart att ägarna inte respekterar publicistiska och journalistiska idéer om redaktionell integritet och oberoende. Som kollegan och statsvetetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skrev på twitter i dag: Note to self: Om starta propagandacentral —> anställ propagandister. Om starta nyhetsredaktion —> anställ journalister. Till det kan läggas att flera av de profilerade medarbetarna på Bulletin inte heller var nyhetsjournalister, utan i stället ledarskribenter och opinionsbildare.

Jag trodde aldrig på Bulletin - varken som medieplattform eller som politiskt projekt. Affärsidén tycktes vara att rekrytera tio personer som säger ungefär samma sak från varsin plattform och låta dem säga samma sak igen men från samma plattform. Och detta under högt ställda målsättningar, där tidningens första chefredaktör Paulina Neuding i samverkan med "Handelskillarna Tino och Pontus" framför sig ser "en svensk tidning som inspireras av Storbritanniens quality press eller deras amerikanska motsvarigheter – som Times of London, New York Times eller Wall Street Journal. Som skiljer på news och views."

Det är möjligt att Bulletin kan överleva till namnet och bli just den propagandablogg som ägarna egentligen tycks ha velat ha. Men det är svårt att se någon seriös journalist med självaktning söka sig till Bulletin under överskådlig tid. 

Kanske är Bulletins fiasko också ett tecken på att ledarskribenternas starka och polariserande ställning i svensk offentlig debatt på väg att urholkas? "Åsikter om politik kan numera återfinnas var som helst i tidningen", skriver statsvetaren och förläggaren vid Timbro förlag Andreas Johansson Heinö i senaste numret av Liberal Debatt (2021:1). Dessa tankar avser jag att utveckla i ett senare sammanhang.

Om ordens betydelse - apropå Richard Jomshof och Nyamko Sabuni

Man ska ta det folk säger på allvar. Min grundregel är att utgå fram att människor menar det de säger. Vi måste ta ansvar för våra ord.

Under den senaste veckan är det två uttalanden från politiker som fått uppmärksamhet och diskuterats. Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof sa i SVT-programmet "Sverige möts" att  Islam är enligt mig en avskyvärd ideologi och religion. Uttalandet väckte stark kritik, bland annat från Jomshof tänkte samarbetspartner Ulf Kristersson som menade att det var Jomshof uttalande som var avskyvärt. Jimmie Åkesson var snabbt ute och påstod att Jomshof inte menat det han sagt, utan något helt annat (islamism i stället för Islam).

Men Jimmie Åkessons välvilliga tolkning saknar trovärdighet, då Jomshof vid flera tidigare tillfällen valt att låta bli att skilja mellan Islam och islamism - till exempel i en intervju med SVT-journalisten Pontus Mattsson i dennes bok "In klampar Jimmie: Sverigedemokraternas entré i politiken" (Carlsson, 2020). Där säger Jomshof att ”islam och islamism är fullt jämförbart med kommunism och nazism” och att han ”gör ingen skillnad på om det är religion eller ideologi”.

Det förefaller troligare att Sverigedemokraterna försöker spela två spel samtidigt. Å ena sidan formulera sig på ett sätt som inte omöjliggör för Ulf Kristersson att bjuda in partiet till politiskt samarbete, till exempel kring budgeten och som ett regeringsunderlag. Å andra sidan sända en signal till de av Sverigedemokraternas sympatisörer och tänkta väljare som mobiliseras genom hatfyllda uttryck om Islam.

* 

Det andra uttalandet kom från Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni som i SVT Agenda (7/3) påstod att Sverigedemokraterna ”läser av samhällsproblem på samma sätt som de borgerliga partierna gör”. Uttalandet har väckt starka känslor eftersom många har svårt att se på vilket sätt ett liberalt parti "läser av samhällsproblem" på samma sätt ett parti som har sina rötter i öppet rasistiska rörelser. Så skriver till exempel Jesper Strömbäck, professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap, i en krönika i Borås Tidning att "om det är något som alltid har skiljt SD från andra partier så är det att partiet 'läser av samhällsproblem' på ett annat sätt", till exempel genom att inget samhällsproblem är för stort eller för litet för att inte kunna förklaras av invandringen.

Jag tror säkert att Nyamko Sabuni menar det hon säger. Frågan blir i stället vad det är hon egentligen säger. Vad menar hon med att Sverigedemokraterna "läser av samhällsproblem" på samma sätt som Liberalerna? Tyvärr fick hon aldrig den frågan av programledaren.

För att travestera Bertolt Brecht och hans dikt "Lärandets lov". Sätt fingret på varje bokstav, fråga: hur den kom dit?

Liberalerna öppnar dörren till SD. Vad händer nu?

I dag beslöt Liberalernas partistyrelse att partiet ska fullfölja Januariavtalet över budgetförhandlingarna i höst. Därefter avvecklas samarbetet och Liberalerna kommer aktivt att arbeta för en borgerlig regering efter valet 2022. I det arbetet ingår också att om nödvändigt släppa fram och medverka i en borgerlig minoritetsregering, även om den blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning: För att en ny och borgerlig regering ska kunna tillträda och styra landet kommer det att vara nödvändigt att samtala och söka samsyn i sakfrågor med riksdagens alla partier. 

Men sprickan inom Liberalerna består. Partistyrelsen var inte enig - beslutet röstades igenom med 13 röster mot 10. I riksdagsgruppen var motsvarande siffror 11-8. I en gemensam reservation mot förslaget förespråkade enligt Expressen Jan Jönsson, gruppledare för Liberalerna i Stockholms stad, och riksdagsledamoten Christer Nylander (L) i stället tre alternativ beroende på valutgången: en ny alliansregering, en alliansregering med stöd av Miljöpartiet eller att Liberalerna intar en fristående oppositionsroll. Reservationen fick åtta röster i partistyrelsen. 

Flera framträdande liberaler är upprörda. Liberalerna måste ta striden mot nationalpopulister, inte öppna för samarbete med liberalismens främsta fiender skrev till exempel Anna Starbrink, regionråd i Stockholm, på Liberalernas Facebooksida samtidigt som Nyamko Sabuni höll sitt tal.

Frågan är inte definitivt avgjord. Den avgörs på Liberalernas partiråd den 28 mars. Enskilda skrivningar kan säkert förändras, och förtydliganden kommer säkert att efterfrågas. Kan till exempel Nyamko Sabuni tänka sig budgetförhandlingar med Sverigedemokraterna?

För Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson är dagens besked från Liberalerna en stor framgång. Liberalerna bidrar nu aktivt till att normalisera Sverigedemokraterna och tvätta bort Sverigedemokraternas stämpel som ett pariaparti.

För Socialdemokraterna och Stefan Löfven innebär beskedet en tillfällig lättnad. Allt mer tyder nu på att den rödgröna regeringen kan regera vidare i lugn och ro (nåja) fram till valet 2022. Det skulle innebära att en socialdemokratiskt ledd regering styrt Sverige åtta år i sträck - något som är mer eller mindre unikt i dagens Europa. Däremot kompliceras förstås regeringsfrågan efter valet 2022.

För Liberalerna innebär beslutet att partiets splittring består, och i värsta fall förstärks ytterligare. Ur ett väljarperspektiv finns en risk att partiet tappar de borgerliga väljare man har kvar som inte vill se en samverkan med Sverigedemokraterna. Möjligen kan man vinna över några mittenväljare från Centerpartiet som är tveksamma till isoleringsstrategin mot Sverigedemokraterna. 

Framförallt hoppas partiet nog på att kunna vinna över väljare från Moderaterna. Men på vilka frågor då? Vad har Liberalerna att erbjuda som dessa väljare inte redan kan få genom Moderaterna? En mer aktiv klimatpolitik? Lite mer jämställdhet? Ett något starkare socialt skyddsnät? Well - vi får väl se.

Liberalerna har alltid tagit strid för varje människas rätt att fritt forma sitt eget liv, skrev Nyamko Sabuni på DN Debatt idag samtidigt som hon meddelade att Liberalerna inte ska  tveka att "söka samsyn" i sakfrågor även med Sverigedemokraterna. Själv tänker jag på vad John F Kennedy sa i sitt installationstal som amerikansk president i januari 1961: De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage.