Nu står det klart att det inte blir en bred överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik. Sakpolitiskt är det en framgång att överenskommelsen inte blev av. Visserligen finns det behov av långsiktighet i migrationspolitiken. Men form kan inte ställas framför innehåll. Om Socialdemokraterna gått Moderaterna ännu mer till mötes så hade det inneburit en kraftigt minskad asylmottagning i Sverige. Så blir nu inte fallet. Det är bra. Sverige bör sträva efter att hjälpa fler - inte färre - människor på flykt.
Sakpolitiskt och strategiskt framstår Miljöpartiet som vinnare. De värsta förslagen om en mer restriktiv flyktingpolitik har åtminstone tillfälligt avvärjts och partiet har nu förutsättningar att kunna sitta kvar i regeringen. Partiet har också skickligt omvandlat Moderaternas förklenande omdöme om partiet till en positiv symbol - vem vill idag inte vara en grön elefant?!
Även Socialdemokraterna kan pusta ut. Regeringskrisen är avvärjd och det finns nu bättre förutsättningar än tidigare att hålla ihop partiet. Ur ett längre tidsperspektiv kommer migrationsfrågorna att finnas kvar som en skarp konfliktfråga mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Men så hade blivit fallet även om Socialdemokraterna accepterat Moderaternas förslag om volymmål.
Moderaterna kan genom sitt avhopp fortsätta att konkurrera med Sverigedemokraterna om de väljare som kraftigt vill minska invandringen till Sverige. Samtidigt börjar partiets samarbetskapital att rinna ut. På ett drygt år har partiet inte bara hunnit lämna samtalen om en långsiktig migrationspolitik utan också hoppat av energiöverenskommelsen, hoppat av samtalen om åtgärdsprogram mot gängkriminalitet och hoppat av Försvarsberedningen. Statsmannaaktigt? Kanske inte.
Nu fortsätter den migrationspolitiska kommittén sitt viktiga arbete. När frågan om volymmål avfärdats kan diskussionerna fokusera på viktiga frågor som permanenta uppehållstillstånd (som vore väldigt bra för att underlätta integrationen), förbättrade möjligheter för familjeåterförening (Sverige bör sträva efter att förena familjer - inte sära dem) och införande av en ny humanitär skyddsgrund (som januaripartierna redan är eniga om).
I förlängningen väntar frågan om en nödvändig amnesti för unga ensamkommande som vistats i Sverige i över ett år, (unga människor som i många fall vistats i Sverige ända sedan 2015, hunnit utbilda sig och bli en del av en familj).
Det råder ingen brist på viktiga, humanitära frågor att ta sig an. Kampen fortsätter.
