Det är osannolikt att Sverige militärt angrips, men det kan naturligtvis inte uteslutas. Ungefär så enkelt kan den militära hotbilden mot Sverige uttryckas, en bild som de allra flesta säkert kan instämma i. Att något är "osannolikt" betyder per definition att det inte kan uteslutas.
Den uppmärksammade trätan mellan Margot Wallström och Försvarsberedningen handlar därför inte om de enskilda formuleringarna i sig. Försvarsberedningen använde i sin nyss publicerade rapport formuleringen "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas". Den formulering som användes i försvarsbeslutet från 2015 är i stället att "ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”.
Varför har det då blivit ett sådant bråk om Försvarsberedningens nya formulering? Frågan är egentligen inte särskilt komplicerad. Försvarsberedningens nya formulering att "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas" har tolkats som ett uttryck för att Försvarsberedningen menar att hotbilden mot Sverige har förstärkts jämfört med den hotbild som rådde vid försvarsbeslutet 2015. En förstärkt hotbild implicerar att staten måste satsa ännu mera pengar på försvaret, och kan också tendera att stärka försvarsdepartementets inflytande på bekostnad av utrikesdepartementet.
Regeringen - åtminstone statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström - ifrågasätter indirekt Försvarsberedningens bedömning av (eller mandat att i detta skede bedöma) hotbilden. Försvarsminister Peter Hultqvist väljer i stället att inte ifrågasätta Försvarsberedningens formulering och indirekt därför heller inte den nya hotbild beredningen presenterade.
Trätan gäller således den militära hotbilden, och vem som ska ha makten att definiera den. Det gör saken desto allvarligare. Allmänt anses det värdefullt för en stat att uppvisa inrikespolitisk enighet om försvars- och säkerhetspolitiken. Än viktigare är det förstås att en regering förmår uppvisa en sådan enighet. För att inte tala om vikten av att enskilda ministrar inom samma regeringsparti talar med en röst. Här har statsministern ett direkt politiskt ansvar att se till att kommunikationslinjerna mellan statsrådsberedningen, försvarsdepartementet och utrikesdepartementet förbättras.
Den borgerliga oppositionen försitter inte tillfället att försöka vinna inrikespolitiska poäng på frågan. Sakpolitiskt känner borgerligheten starkare sympati med Peter Hultqvists agerande som försvarsminister (trots att de för bara några månader sedan ville avsätta honom genom en misstroendeförklaring...) än med Margot Wallströms högprofilerade, feministiska utrikespolitik. Som Anders Lindberg skriver i Aftonbladet i dag: Margot Wallström är dessutom just nu Sveriges enda intressanta politiker
globalt. Så är det. De gånger jag blir uppringd av internationella journalister är det i princip alltid Margot Wallström som står i fokus för deras frågor.
Det finns ett demokratiskt värde i att vi för en kontinuerlig debatt om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Ska Sverige bibehålla sin militära alliansfrihet eller gå med i militäralliansen Nato? Bör Sverige underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud? Ska Sverige exportera vapen till diktaturer? Men då är det bra om debatten förs på ett sätt som som synliggör de politiska skiljelinjerna. De senaste dagarnas debatt riskerar att fördunkla mer än klarna av. För denna olyckliga situation har både regering och opposition ett ansvar.
5 kommentarer:
Man kan nog lakoniskt konstatera, i vart fall sedan 2002, att våra politiker inte direkt skött denna fråga på ett okey vis.
Dvs man har haft lite för stort glapp mellan ÄR och BORDE. Just detta debacle är väl lite onödigt. Alltså försvars- och säkerhetspolitik har dels en ideologisk politisk sida, men även en realpolitisk dito. Hövdingen tappade sin majoritet
2010 och blev beroende av Mp fram till 2014 för att kunna regera och föra en nymoderat utrikespolitik som i ganska
stora drag sammanfaller med den Europeiska ordning som vi beslutade oss för redan 1990.
Men att som mitt nder FoF sätta igång och käbbla om en enda formulering, som berör något vi ändå inte kan säga något säkert om, det är alltså osäkert, och graden av sannolikhet för ett visst utfall är ändå en ren gissningslek. Så då infinnersig frågan varför regeringen bjuder på en föreställning som är onödig. trots allt har inget lag 175 knapptryckare, och kommer inte att kunna få inom överskådlig tid. Vill man i akt och mening hålla SD utanför säkerhetspolitiken måste man dra jämt, eller i vart fall nära nog jämt. Klarar man då inte av att jämka sig i en en parlamentarisk grupp som Försvarsberedningen, så antar nog vi i valmanskåren att det inte blir enklare att komma över ens i försvarsutskottet, eller ens utrikesnämnden.
Detta för in frågan som ligger och ruvar bakom allt, statsbudgeten. Det fnns mycket som talar för att utöver den osäkra omvärlden, där allt fler faktorer ter sig närmast oöverblickbara, så är även vår svenska ekonomi för nästa period svårskattad, eftersom vi själva inte har rådighet över 5 och 10 åriga räntor på statspapper, som styr fastighetsmarknaden. Totalförsvarets
är och förblir en funktion av vilka resurser som avdelas, och sedan måste man anpassa sitt agerande efter det säkerhetspolitiska läget. Man ska heller inte förglömma att mycket av det som sker inte kommer fram i någon vitbok, det mesta sker trots allt i de blå böckerna, där den riktiga reala utrikespolitiken inte direkt är allmänna handlingar och det som är allmänt trots allt är utrikes inrikespolitik. Det är ju ändå valår och för egen del, men det är ju subjektivt, så uppfattas trots allt Hultqvist som en fördel för S i valet och kvalet, och då blir det svårbegripligt varför S internt ska göra det enklare för Alliansen att vinna poäng på den minister som trots allt, det kan i vart fall inte uteslutas, kan spela en avgörande roll för att ro hem valet. Utrikespolitik består av två (eller fyra) grenar:
- Konfliktlinjen, dvs anfallsförmåga, försvarsförmåga (tröskelförmåga)
- Alliansbyggande. dvs rtöskelförmåga med andra.
-------
- Samförståndsförmåga, win win, i tex FN eller andra fora.
- Köpslående, dvs rå realpolitik dr parter säljer och köper intressen, i tex FN.
Men en sådan generell modell säger inget om de faktiska förutsättningarna i en viss region, tex Östersjön.
Framför allt går det att begripa tidigare generationers politikers avvägningar, som inte var enkla, men att förstå
Sveriges säkerhetspolitiska handlande efter 2000 eller möjligen 2002 går bara inte. S.W
Vad man alltså inte kan förstå, realpolitiskt eller internpolitiskt inom S, är hur de tänker inför valet.
Det är uppenbart för alla, att ugången i valet är oviss, men att inget block kan bilda majoritet.
Det är alltså två helt olika skolor för utrikespolitik, som tävlar om väljarns gunst, och som
ska vinna stöd av en väljarkår som SD gjort rätt stora inbrytningar på. Nato-frågan går att förstå,
som spelbricka, men det går inte att förstå tänkandet bakom att spela bort försvarsberedningens
arbete, som trots allt bygger broar mellan blocken. Här ser man en konfrontationslinje som spelar
öppet inför valet, men frågan är mer om någon har makt eller insikt nog att förutse om detta är en fördel
för rörelsen som helhet. Att det finns olika falanger inom S är väl inget nytt, men att man drar undan mattan förvarandra är väl ändå lite nytt. Visst är det en strid om påvens skägg, några vaga formuleringar, som går att att överbrygga, men varför
bjuder man på detta, istället för att plocka egna poäng. Det är outgrundligt, och visar på att vi har att göra med
människor och känslor. :-)
Vi är med i EU och ingen s-märkt politiker kritiserar detta.
Perssons linje, med en expeditionskår i EUs tjänst, är död och begraven.
Försvaret förmåga är nedmonterad, i närområdet, -§ beroende av andra
Sverige har förpliktelser mot våra grannar, inte minst Finland.
Det är val strax, februari, mars, april maj och juni, sedan semester, sedan augusti, sedan val.
Inget parti kan bilda egen majoritet, SD är våg, och ingen vet något efter valet.
Varför då börja träta om en liten enskild formulering, som när allt kommer omkring, säger precis samma sak, om ingenting,
dvs en framtid vi inte kan veta. Vad vi däremot vet, är att Sverige avrustat och skapat utökade förutsättningar för andra att med våldskapital driva egna intressen. Som det ser ut just nu, kommer detta att ge någon procents ändring i mätningar, till rödbrunas nackdel. Även om inte ens detta är mer än en gissning med magen, som det inte kan uteslutas, kan gå precis tvärt om. Men SD väljare vinner man kanske inte, möjligen då några på högerkanten som har en intuitiv motvilja mot Nato.
Men spännande är det som politisk teater, och inte har vår stackars statsminister det enkelt inte. Fem getingbon,
- Partiets inre kretsar
- Valet och inrikespolitiken
- Hänsyn till närområdet och Finland
- EUs gemensamma säkerhetspolitik
- FN och de internationella frågorna, både den ideala och den realpolitiska agendan.
Just nu borde S fokusera på valet, som prio ett, och marschera i takt, som rörelse brukar.
Dags för statsministern att stämma i bäcken…..Samarbete i Riksdagen eller konflikt :-)
Det är frågan, att vara eller inte vara (regeringschef) under rådande parlamentariska förhållanden…. S.W
Tack, Ulf. En viktig analys av dagens Sälenträta.
Du ställer frågan om vem som ska ha makten att definiera den militära hotbilden. Jag påstår att det måste vara ÖB och försvarsministern, som måste få med sig statsministern i sin bedömning.
Att hålla på med hårklyverier om "osannolikt" eller "inte uteslutas" visar bara att politikerna inte har förstått vad det hela handlar om. Formuleringen är helt irrelevant. Det enda som räknas är antalet extra kronor som tilldelas försvaret för att återskaffa förmågan att försvara landets territorium samt gottgöra förpliktelserna gentemot grannländerna om så behöves.
Gillar hela texten utan den sista lite dräpande formuleringen om att oppositionen har ansvar för den debatt som huvudsakligen förs inom det socialdemokratiska partiet. Osnyggt och onödigt. Att oppositionen anklagar och till och med KU-anmäler utrikesministern är enligt min mening välmotiverat och logiskt. Det är precis som du säger, Sverige måste tala med en röst.
Skicka en kommentar