Anna Kinberg Batras avgång blev oundviklig, givet de senaste dagarnas händelseutveckling. Även om hon hade tagit strid och kanske kunnat kämpa sig kvar skulle hon i valrörelsen stå inför en hart när omöjlig uppgift. Anna Kinberg Batra skulle få mycket svårt att övertyga väljarna om att hon förtjänade deras förtroende när en så stor del av hennes egna medlemmar öppet deklarerat att de inte hyste ett sådant förtroende.
Anna Kinberg Batras avgång innan hon ens fått möjlighet att leda sitt parti i val är förstås ett stort politiskt misslyckande, både för henne själv och för Moderaterna. Hur kunde det gå så illa?
Moderaternas problem handlar i grunden om politik, inte om person. Det finns en spänning mellan konservativa och liberala idéströmningar inbyggd i partiet. Spänningen ställer extra höga krav på partiledaren att hålla samman sitt parti. Fredrik Reinfeldt prioriterade de liberala idéströmningarna. De partimedlemmar som kände sig mera hemma i de konservativa idéerna accepterade hans kursändring så länge den var framgångsrik. Alliansen blev en framgångssaga och Moderaterna kunde tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna styra Sverige i åtta år.
Men Alliansen tröttnade i regeringsställning. Åtta år är en mycket lång tid för dagens rörliga väljarkår. Nya Moderaternas vandring mot mitten lämnade högerflanken vidöppen och Sverigedemokraterna tvekade inte att ta platsen i besittning. Därigenom förändrades det svenska politiska landskapet i grunden.
Moderaterna lyckades inte orientera sig i detta nya politiska landskap. Anna Kinberg Batra förde partiet högerut, bort från den position dit Fredrik Reinfeldt fört det. Men Moderaterna lyckades inte utmejsla ett tydligt ställningstagande i förhållande till Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Å ena sidan var Moderaterna ett alliansparti som skulle regera tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna, vilka vägrade ha någon form med samverkan med Sverigedemokraterna. Å andra sidan öppnade Moderaterna dörren för viss samverkan med Sverigedemokraterna, men oklart på vilket sätt och i vilka sammanhang. Denna dubbelhet blev inte en framgångsrik kompromiss som bidrog till att hålla samman partiet. I stället blev företrädare för såväl de mer liberala som de mer konservativa idéströmningarna i partiet missnöjda. Liberaler var upprörda över att Anna Kinberg Batra öppnade dörren till Sverigedemokraterna. De konservativa var upprörda över att Anna Kinberg Batra inte utnyttjade läget till att försöka fälla den rödgröna regeringen. Och att hålla samman sitt parti är varje partiledares viktigaste uppgift.
Till dessa saker kan man förstås lägga Anna Kinberg Batras svårigheter att utveckla en övertygande retorik. Hon kritiserades offentligt av journalister för att inte svara på frågor. Anna Kinberg Batra talade mycket om tydlighet, men hon gestaltade den sällan.
Den partiledare som nu ska väljas har tre valmöjligheter när det gäller relationen till Sverigedemokraterna. För det första kan hen öppna för en mer utvecklad samverkan med Sverigedemokraterna - men då spricker Alliansen. För det andra kan hen säga definitivt nej till samverkan med Sverigedemokraterna - men då återstår frågan hur Alliansen ska kunna bilda regering. För det tredje kan hen fortsätta på den nuvarande linjen och hålla dörren fortsatt på glänt för Sverigedemokraterna - men då sitter partiet fast i samma trovärdighetsproblem som i dag.
Svensk demokrati behöver ett starkt högerparti som förmår samla och mobilisera de
medborgare som hyser utvecklade högerståndpunkter. Det vore bra om
ett sådant starkt högerparti höll rågången klar mot främlingsfientliga och rasistiska krafter. Vi får se om det blivande ledarskapet i Moderaterna blir moget den uppgiften.
22 kommentarer:
Det finns ett tredje alternativ för ett omstartat Moderatparti: Att samverka med "arvfienden" Socialdemokraterna. Alltså en s k stor koalition enligt tyskt mönster. Bara med detta alternativ kan M lägga det fatala öppnandet mot Sverigedemokraterna bakom sig.
Ett sådant samarbete skulle också kunna lösa Moderaternas problem med dess klyfta mellan partiets liberaler och konservativa gammelmoderater. Åtskilligt politiskt gods hos Reinfeldts "Arbetarparti" är ju precis det som Socialdemokraterna har stått för i många år. Det är dags för Moderaterna att erkänna sin släktskap med S, och erkänna var man lånat delar av politiken.
Notabelt: Vid dagens presskonferens vidhöll AKB att öppnandet till SD var rätt. Däremot fick man inte veta om hon kommer att behålla sin riksdagsplats, eller om hon lämnar politiken helt. Ingen frågade om detta.
Vägen ligger nu öppen för Mikael Odenberg, som skulle vara rätt person att styra upp det imploderade partiet -- om han får godtagbara villkor och ställer upp på en troligtvis jobbig resa.
Jag tycker det är märkligt att AKB alltid svarar att hennes mål är att "fälla Stefan Löfven och bilda en alliansregering". För mig infinner sig två frågor.
1. Varför gör hon inte då?
2. Men jag vill eg inte ha detta svar. Jag vill veta vilken politik hon vill driva... Det räcker inte enbart med att säga sig vilja fälla Stefan Löfven.
Kjell Eriksson
Det blir onekligen intressant att se hur M:s nya ledare bestämmer sig för att bemöta SD.
Att det hela är en nyckelfråga råder inget tvivel.
Det troliga blir säkert ett avståndstagande från SD för att locka tillbaka C väljare, men också ett närmande till SD:s mer restriktiva invandringspolitik, precis som sossarna blev tvingade att göra i den ohållbara situationen som uppstod.
För visst är det så att det egentligen inte är SD:s politik som är främlingsfientlig, rasistisk,nazistisk och fascistisk, utan det är SD som parti som ska utmålas som detta av partitaktiska orsaker, kort sagt , det ska vara fult att rösta på SD.
PJ Anders Linder skriver i Borås Tidning:
"Men varför går det då så illa för Moderaterna?
Därför att man slutade att vara ett liberalkonservativt parti. Därför att man under alliansregeringens tid varken ville driva liberala näringslivsfrågor eller ta konservativt ansvar för försvaret. Därför att man genom migrationsuppgörelsen med MP och Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan talade om att man inte gillade medelvägen i invandringsfrågan. Och därför att man efter valet lovade vänsterregeringen att acceptera all ekonomisk politik den föreslog och till och med krävde att Vänsterpartiet skulle vara med och stödja den."
Han menar att det är fullt möjligt att förena liberalism och konservatism och tar Reagan och Thatcher som framgångsrika exempel. Och även om det inte är min politik ger jag honom rätt.
Att en socialdemokrat fördömer varje beroende av SD är naturligt. (Dock har socialdemokraterna vid flera tillfällen kritiserat SD för att de inte stött dem.) Det är ju själva grundförutsättningen för fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Annie Lööf och Jan Björklund säger sig arbeta för en alliansregering. På frågan hur en sådan ska kunna bildas utan åtminstone passivt stöd av SD blir de naturligtvis svaret skyldigt. Det går ju inte.
Jag tror inte heller att svenskarna, som är ett av världen mest toleranta och minst främlingsfientliga folk till 20% är främlingsfientliga rasister.
Och den skarpa (traditionella) höger-vänsterkonflikt som ofta efterlysts på denna blogg är ett rop på en gången tid.
Klas Bengtsson
Partier kan ändra policy och principer blixtsnabbt, det visar historien, om det visa sig vara vägen till framgång, se bara på det nymoderata projektet, där tom principen om att avskaffa värnskatten föll bort. Detta med SD-paradoxen finns ju kvar, det finns fortfarande ingen lösning. C och Folkisarna kan fortfarande inte förklara hur de ska bilda en dugande regering, och verkar komma undan med det. Nu senast JB, framförde tydligt krav på den nya moderatledningen att stänga alla dörrar till att föra dialog med alla partier i utskotten, alltså att fortsätta ge SD makten att fälla förslag från sittande regering, eller lägga ner sina röster, bara det inte förs någon offentliga demokratisk debatt i fråga.
Den hållningen är ur en vanlig väljares perspektiv helt enkelt hyckleri. Hala alliansen har tillsammans med SD beslutat sig för att i akt och mening rikta en misstroendeförklaring mot landets försvarsminister, dvs att skadeskjutna regeringen, men att rikta misstroendet mot regeringschefen själv eller finans- ministern, nä se det vill man inte.
Detta leder till att ingen regering kan bildas på en majoritet, varje demokratis fundament, att den ska vara tolererad av en majoritet, dvs inte enkelt gå att dra undan mattan för, för annars går det inte att regera. Hur de än vrider och vänder på saken, kan alltid SD rösta ner förslag, och eftersom man inte får samarbeta med SD, dvs inte ens höra sig för vad de tycker, så blir ju hela politiken absurd, ingen vet om något förslag kan gå igenom, förrän de samma dag de ska trycka på sina knappar.
Då kommer politiken utveckla något annat slags absurt system att försöka tilja vad de tror att SD skulle kunna tänka sig att släppa fram. Nå, C kan inte med sin rätt nyliberala politik regera med S, utan möjligen Folkisarna. Men S+Folkfederalisterna
+mp, om de nu kommer in, samlar ändå inte majoritet. Så det spelar ingen roll, så länge C + Folkpartiklarna inte kan tänka sig att ens tala med SD i utskotten, så går det inte att bilda regering. Varför ska man vilja bli nymoderatledare, utan att vilja bilda regering? Jo, det finns bara ett svar, för att få en högre lön, och en timma i armpljuset, och detta kommer inte heller att belönas av väljarna. S.W
Därmed uppstår frågan om "timing'
- att ingen nu lämpad person, som inte är lallande koko opch principlös, kommer att vilja att bli partiledare och leda partiet i ett katastrofval, eftersom startstäckan är för kort och de som öppnat avgrunden, inte har en plan, annat än vad man inte vill.
Däremot, så klart, finns en massa lallande ungtuppar, som lever kvar i bubblan om moderat förträfflighet, utan att förstå det politiska landskapet eller den verklighet som väljarna erfar, av politisk cirkus i allmänhet och moderat nycirkus i synnerhet.
Kanske en pling-plong-moderat som kommer undan med att säger en sak före valet, och en annat efter.
Det finns gott om samvetsmässigt inadekvata personer, som enbart ser frågan som ett personligt självförverkligande, där väljarna är ett medel för egna mål, och metoden är samvetslöshet och God-Dag Yxskaft-policy kryddat med rätt värdegrund och Rappakalja som "vi måste ta krafttag, vilka jävla "vi" man menar ju Ni, för några förslag har man inte.
Ju fler gånger de upprepar "nu gäller det att sluta leden och hålla ihop och blicka framåt"
desto mer sannolikt är det att de har en sylvass nyslipad blodig kniv i byrålådan. S.W
Om man ska vilja bli nymoderatledare ska man ställa sig bl.a. följande frågor:
- kalkylerar/kandiderar jag för 2018 eller för 2022, om man inte kalkylerar för 2018, ska man kunna förklara att man i praktiken kommer att släppa fram en s regering, och ska använda kommande fyra år att bygga upp partiet.
- Tror jag att det går att vinna tillbaka sympatisörer till 2018?
Om ja?
från SD eller från C?
(övriga kan uteslutas att triangulära mot, som alltså är nymoderat ideologi, tyck ingenting själv, tala om vad du inte vill, och lägg sedan förslag som ligger nära din motståndare. alltså att vinna röster från v, mp, kd och faktiskt S, är inte görligt, inte för att det skulle vara fel, ur ett skamlöst nymoderat perspektiv, utan för att det är tomt i ladan, det finns inget att sno från skafferiet, och då gäller det att vinna röster från C eller SD. Det behöver man inte vara politiker för att begripa, är svår- knäckt, det räcker med att vara väljare. Ska de triangulära rätt gäller att lägga sig mitt emellan SD och nyliberala C, men där ligger väl S, eller för att se saken ur en skruvad synvinkel, även gamla m. alltså frågan om balans mellan ideologi och praktik, att det ska fungera i handling, och inte i ord.
Hövdingens triangulering mot S var obruten mark 2006 och gick hem så att det dånade om det, men sedan kan man undra om tricket går att upprepa, går det att knycka fler röster från S? om man alltså ska fortsätta blunda för lilla spöket Laban, SD.
Väljer den nya ordf att gå tillbaka till öppna hjärtan, så kanske man kan plocka lite fjädrar hos C, om man upphöjer sig till bröst-tonsreorik, utan att förklara vad man vill uppnå konkret, eller hur. Annars försöker den nya ledaren knycka röster från SD, och då måste man alltså fundera på att man kan komma att lägga förslag ganska nära SD, alltså om man ska konkurrera om samma målgrupp.
Sedan, när man funderat på den strategin, för att sedan gå in i valrörelsens närstrid med taktiska upplägg, så ska både strategi och taktik förankras med alliansen, som alltså inte finns (har någon sett några arbetsgrupper som är gemensamma?
Nä, det går inte att triangulära mot S mer, men S kan däremot göra motsatsen, tex i försvarsfrågor eller lag och ordningsfrågor, eller vara frågor om att allmänt förklara vad man vill, och hur det ska gå tll, för det har inte heller m några svar på, och inte alliansen heller. S.W
alla går till val på eget program med egna budgetar, och det är bra. En ny moderat kommer till ett bord som heter alliansen, som redan är dukat, inför valet, alltså en massa frågor som man var överens om, att man inte var överens om, och därmed begravt.
Nu kommer väljarna att kunna skärskåda olika budgetalternativ och skatteförslag, och jämföra inom borgerligheten och visavi SD resp S. Men en nyvald nymoderatledare ska alltså då räkna med att först ena sitt parti på ett år….och jämte enandet, komma fram till ett förnyat program, och med en laguppställning som håller, endera för att regera, utan stöd av SD, eller med tolerans av SD, och det var den vägen akb försökte. Det är exakt samma ekvation, fast värre, 2018, och den personen som tar uppdraget måste helt enkelt endera vara koko, eller kunna förklara från start, att man utgör en övergångslösning. Ett spännande scenario är att man kör över UK och tillsätter en koko-moderat, som totalhavererar 2018, som sedan biter sig kvar en tid och sedan avsätts igen, varför UK kan väljas inför 2022. Hur UK själv resonerar vet man inte, men det är inte självklart att han vill, ens om hetsporrarna vinner maktkampen i höst.
I vart fall är den enda som kan tänka komplicerade tankar just UK, och eftersom det behövs någon vid rodret som kan hantera komplexitet, och förklara detta för väljarna, så är det mest sannolikt att denne ges chansen, givet att m vill skademinimera, och samtidigt inte osannolikt att UK inte fill bli partiledare före ett gäng vettvillingar utan vare sig mål, medel eller metoder för hur man ska ta flaggen, eller med vilka man ska alliera sig med. Så den borgerliga splittringen inom m kommer att ge eko även inom alliansen.
Hultqvist? Jojo, trycker de bort PH i armkrog med SD, men ändå inte vill regera med SD, så visar borgerligheten upp ett sådant dysfunktionellt beteende att det kommer att eka i historieböckerna till döddagar, om vad kluven tunga är, och att det enbart är vad man säger som räknas, inte vad man faktiskt gör tillsammans med SD. Moderaterna är dömda till undergång, och kanske kanske är detta en första öppning för medborgerlig samling, som kanske består av något mer mogna och vuxna personer som ännu inte lärt sig olaten att leva livet på en räksmörgås på skattebetalarnas bekostnad.
En ny nymoderatledare måste endera vara en politiskt underbarn i TV-rutan, som sedan har svar på vad man ska göra med regeringsmakten och hur man ska kunna knipa makten, eller så är den främsta egenskapen som nymoderat att sakna svar på framtidens frågor, anta ett ideogram och sedan börja bygga upp framgångssagan på känslor, värderingar och på vad man inte vill. Lycka till.
S.W
2006 fick fp 7.5 % av rosterna. Nu kampar partiet for att klara sparren
Bjorklund har tappat like stor andel valjare som Batra men ryter som ett
lejon iDN Hur Kan Han ha kunnat undga att avsattas Han ar ett stort
politiskt misslyckande Vem Kan forklara skillnaden mellan center- Och
liberal politik ?
Nja, detta med Folkpartiets sympatiskaror är en knivig fråga, partiet följer inga riktigt normala lagar.
Det är ett gammalt "folkligt" parti, byggt på "snus"förnuft, frisinne och kunskap för breda grupper
i samhällets mitt. Sedan, förenklat, så norpade Socialdemokraterna den positionen vid ett vägväl
när det började gå upp för var och en, att detta med först Lenin och sedan Stalin, inte var vidare hälsosamt.
Då gick det ändå bra för Folkisarna, som tog sig an den nya framväxande medelklassen i städerna, de så kallade tjänstemännen, och i takt med att S lärde sig attrahera även dessa grupper, så krympte kakan.
Bertil Ohlin professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan och mest namnkunniga professorer genom tiderna.
Vid sidan av politiken fortsatte BO med sin akademiska bana med ett flertal gästprofessurer i USA, Sorbonne, Cambridge och Oxford…..(så vi har att göra med titaner, jämfört med dagens politruker, meritokratiskt alltså.
BO vara ledare av "oppositionspartiet" Folkpartiet 1944–1967. Det är efter Östen Undén sannolikt rekord i politiskt inflytande över tid, även om Undén står i en klass för sig, men visar på hur man tänkte förr, erfarenhet var hela frågan, förmågan av att navigera med blicken på högre höjder, och agera som en ledare ska. I den ligan är Björklund rena babyn.
På grund av BOs samarbete med regeringspartiet fick han gehör i många frågor.
Fp var det största borgerliga partiet under Ohlin, och hade 58 mandat 1956.
S gick alltså högrest, och triangulerade mot Fps väljarbas.
S.W
1958 försökte G6 Adolf få Ohlin och Hjalmarson att bilda regering eftersom Fp, högerpartiet och C hade majoritet i andra kammaren, försöket misslyckades. Samma år utlystes nyval med anledning av tjänstepensionsfrågan. I valet förlorade Fp 20 mandat, och Högerpartiet blev det största oppositionspartiet. Det var ett praktfiasko för Ohlin.
Regeringen S hade överläggningar med Fp vars riksdagsgrupp beslöt att säga nej till fortsatta förhandlingar med S
(för att hålla ihop borgerligheten)
Den 22/1 -59 meddelade Königson i Göteborgs HST att han skulle lägga ned sin röst
om regeringen lade fram sitt förslag för 2a kammaren.
("nej" innebar bifall till s förslag).
I mars 1959 lade regeringen fram sin proposition som gick igenom första kammaren. Den 14 maj röstade andra kammaren om förslaget som gick igenom med 115 nej-röster, 114 ja-röster med Königsons nedlagda röst
ATP-systemet trädde i kraft 1960 och innebar att stora grupper fick atp som inte själva hade tjänat in pensionen, vilket innebar att systemet var ofiansierat, och en skuld till sändare generationer, (vilket lever kvar än idag, eftersom våra pensionsskatter idag bygger på att nästa generation kommer att betala dagens. Det är i grunden detta som mirationsdebatten handlar om idag, vem/vilka som har rätt till staten (skattebetalarnas) kaka, och här kan man säga att nymoderaterna under Reinfeldt försökts vrida klockan mot de som arbetar genom sänkt skatt på arbete.
1967 lämnade BO partiledarposten och ingick 1969–1970 i Europarörelsens riksdagsgrupp.
S.W
Någonting på 60-talets slut, efter Hjalmarson, gick det upp för högern att man var tvungen att "normalisera" sig, det var i grunden den försvarsvänliga med ljusblå Heckscher som mutade in den positionen inom den den gamla högern. I GHs nekrolog skrev Elvander att Heckscher var långt före hans tid. (han var mer strateg än närkampsspelare), och om någon förlaga ska hämtas till det ljusblå nymoderata, så är det just GH under efterkrigstiden, med undantag då för försvar och migration, där hövdingen var fokuserad på att vinna val, och valde att dansa med mp 2010, när både mp och sd blev vågmästare. Inför valet hade ju Kristersson + Billström, men även den framsynte Nyamko Sabuni uppdraget att försöka få ordning på katapultfrågan migration, men…det gick som det gick och in kom Ullenhagsliberalerna, och så blev Birgitta EU-minster. Det där var ett strategiskt vägval, att triangulära mot den gröna frihetliga nyliberala vågen, som annars både Gudrun (och lite Mona) sökte sig mot, men här konkurrerade även delar av den liberala falangen, med LUF-Cufarna i spetsen, mot någon slags universell rättighetsparadigm, där ingen som betalar skatt för en sedan länge accepterad gemensam välfärd, antogs protestera, dvs detta med skattetryck måste korrelera mot ett egenintresse, eftersom politikens största "arvssynd" är att man sätter sprätt på andras pengar, (alltså ur skattebetalarens synpunkt, förväntas samhället fungera, om skatten ska vara hög, men detta är historia det med,annars skulle inte SD finnas på kartan. S.W
Heckschers engagerade sig för att föra Sverige närmare Europa, att framför allt att samordna den eviga borgerliga oppositionen mot S. Gällande Europafrågan och borgerlig samling fick H med tiden få gehör. Det var sannolikt förlusten i ATP-frågan jämte välfärdsfrågor som Fp och Högern inte drog jämt, varpå Gösta Bohman (efter intern ideologisk maktkamp om vägval i det gamla gardet som delvis normaliserades i det gamla studentpartiet BSO 68, där både Bildt, hövdingen och akb var aktiva.
Heckscher avgick 65 som partiledare efter atp-förlusten, som alltså var en förlust för borgerligheten, men inte direkt högern. Heckscher ansåg att det inte var lönt att fortsätta efter att ha misslyckats med att ena den borgerliga oppositionen mot s. Allting har ett pris, och H ansåg att det fanns andra värden i livet än att försöka bilda regering, om det inte går. H hade rätt, på fler än ett plan, men bäddade för Handelskammarfolket och in kom mer "management" från näringslivet i politiken, pragmatism, som sas fick ett övertag mot Fps med ideologiska hållning. S.W
Jan Björklund och Fp gjorde allt rätt 2002 och faktiskt 2006 när de bildade alliansen, och detta innebar att m fick byta position lite och överge sin flank, och in kom SD, och då positionerade sig hövdingen ännu mer socialliberalt, och kramade ihjäl Fp, varpå sd fick ännu mer röster, och genom DÖ försökte man fortsätta det indiska reptricket.
Sammantaget är alliansen en "organisation" som är skapad för att regera, dvs en "demokratiskt" organ, med en slags vetorätt, en för alla, alla för en. När man förlorar ett val, som 2014, så sitter hela den organisationen kvar, med kulturen av vetorätt, som omöjliggör att partierna kunde förändra sig, eftersom man fortfarande levde kvar som om man regerade, och i opposition fungerade alliansen annorlunda, och med DÖ i knät, skades en ny demarkeringslinje, att oavsett hur stort SD växte sig till, så skulle de övriga partierna göra upp om regeringsmakten, genom att släppa fram den största konstellationen,
där konsten blev så klart övermäktig. Makt-strategiskt innebar det att ingen behövde ta debatten i sakfrågan gällande migration, och DÖ + allians (som begravde migration med fortsatt Ullenhagsliberalism) innebar uppenbarligen att man gav upp SDs flank. Genom praktik, inte ideoloi, visade sig flyktingar söka sig till Sverige som helt enkelt duggade under för verkligheten, och sannolikt var det en del påtryckningar från nordiska grannländer och EU, eftersom hela EU dignade under hotet från demokratisk populism.
Nä, att navgiera för Björklund i den soppan var/är inte enkelt, de som gjort det enklast för sig, mp, har klappat ihop i regering, nu bär C migrationsfanan högst, och belönas kortsiktigt, men det är och förblir pols, inga skarpa röster. S.W
irgitta-liberalerna drömmer sig tillbaka till situationen 2006, men den tiden är länge sedan förbi.
Alltså, Björklunds parti, Folk-racet är inte så folkligt längre, och befinner sig i samma vägvalssituation som nymoderaterna (strategiskt), ddvs man är trängd i mitten. Birgitta-liberalerna, dvs Ullenhagarna, konkurrerar om att vara socialt anvarstagande med fri migration, och C har intagit en position med fri migration utan socialt skyddsnät.
Det är bara ett problem, pragmatismen, att det ska fungera i verkligheten. Alla som drömmer sig tillbaka till reinfeldtdoktrinen, att gå den till mötes som behövs, för att nå makten, har missat att det inte fungerade, jo, det fungerade att ta makten, men det fungerade inte för väljarna, och därmed har vi ett missnöjesparti på 20 %.
Hallå i hela lingonskogen, tuuuuuuuut, har alla somnat, ändrar sig inte politiken mot realism, så kommer idealismen ryka all världens väg, om den inte redan gjort det. M kan gå mot C, men då växer SD och detta var vad moderaterna insåg, men för sent, akb försökte få över Annie på sin sida, vilket inte gick, och för sent fick akb ta upp kampen och byta spår själv, dvs att ge sig in och kriga på SDs planhalva, och kvar stod FP och C med ädel retorik, men utan plan att utan DÖ, återvinna regeringsmakten, och sittande regering kund börja se fram mot en valbudget och att vinna nästa val. Nä, för att en ny allians ska bli möjlig, måste alliansen förlora aktuellt val 2018, eftersom både DN, Folkisarna och C satt ner foten om att inte kriga på SDs halva, och då återstår att dö med DÖ, och eftersom S ändå inte kommer att ge från sig regeringsmakten, så kan S sitta kvar och göra upp med Folkiserna eller C eller m, i enskilda frågor, utan att behöva ta hänsyn till vare sig v eller mp.
Det är det minst otroliga alternativet, såvida inte nästa m-ledare fortsätter AKBs plan, att återvinna borgerliga väljare från SDs planhalva, och det är rätt givet var det kommer att landa.
koko-moderat går tillbaka till Rajraj-strategin -> SD växer och borgerligheten krymper
konservativ moderat - > SD tappar, m växer, allt annat lika mellanmjölksmoderat, vilket det landar i, som får mandat att sitta kvar efter ett förlorat val, och sikta på 2022, precis som Erlander tänkte med Palme, där Palme defacto förlorade valet 1973 och vann sitt strategiska val först 1982 och -85.
Hur tror någon att SD går 2018 - 2022, om man inte löser probmen skattebetalarna har vid köksbordet, vård skola omsorg, och så detta med trygghet/säkerhet, statens kärnuppgift, den glömde tomte-liberalerna bort, och JB är ingen tomte, han har bara försökt vara nykter i en drucken samling. men pga interna stridigheter om att vara mest troende inom partiet, så kan inte JB göra annat än att sätta ner foten ordentligt mot akbs strategi, och det är no bara JB som har erfarenhet och insikt nog, att få till stånd en dialog med den nya nymoderate ledaren, om hur man ska gå vidare, utan S, dvs med en allians utan SD.
It´s the reality stupid. Verkligheten kommer att sätta alla -ismer på pottan. S.W
Det var alltså ett strategiskt skifte efter valet 2002, då mp var vågmästare och de små partierna vann frågan om MR, dvs att införa oberoende migrationsdomstolar och därmed överföra bevisfrågan om "flykingstatus till migrationsverket, som var chanslösa mot advokatskrået, och denna ordning var alltså S+M mot, eftersom detta, som sagt, påverkade statsfinanserna, genom att utgiftsområde inte hade en begränsning, och detta påverkade givetvis sakpolitiken långsamt, inom andra områden, tex ordningsfrågor eller försvar. det andra skiftet kom efter valet 2010, där M arbetat fram ett nytt migrations-politiskt program, som numera möjligen återfinns på Riksarkivet eller KB, och kanske i någon nymoderat flyttkartong, för på nätet finns det inte, där det var meningen att rikta om lite, och mycket riktigt fick m all time high i valet och krossade hela övriga borgerligheten, men eftersom SD samtidigt kom in och blev våg, så offrade hövdingen detta, och girade rakt mot mp, som bar en förutsättning för att kunna regera, och den giren hade ett rätt högt pris, och ut åkte Sabuni, och in kom Ullenhagsliberalerna.
Vi väljare som varit med ett tag, trodde inte våra ögon, och döpte snabbt Ullenhag till Ullen-hob, mer för att vara glad i mat och bo i små jordhålor och mindre för att av misstag komma nära maktens ringar och helt osannolikt rädda hela världen från ondskan. Men likväl var kursändringen helt osannolik, strategiskt, och då var JB partiledare och girade alltså med sitt parti i den riktning som var nödvändig, för att hantera regeringsmakten med mp som våg, och se. SD gick som en raket 2014, och det var alltså inte bara Cs positionsförändring mot en global kapitalistisk världsordning som beseglade borgerligheten valet 2014, utan faktiskt även Fp, med den skillnaden att Fp faktiskt försöker vara ärliga, med att det finns vissa målkonflikter mellan fri invandring och medborgerliga rättigheter i en välfärdsstat där budgetdisciplin är upphöjd till helig skrift, Sverige tror inte ens på Gud eller Jesus längre, vi tror på allt möjligt inkl tomtar och troll, men vi tror på en (1) enhetlig statsbudget, som är lika för alla, och den ska hållas. och då måste alla utgiftsomården behandlas lika, och om ett områden inte håller budet, så måste FiD fibbla, och överföra utgifter från andra områden, genom semantiska trick, dvs att föra in migration men framför allt integration, i alla andra områden, och då mnskar med all logisk rimlighet resurerna till andra områden, och då kommer detta att påverka, so oder so, och detta är problemet, förvaltningen, att detta inte kan kompenseras med privatiseringar. S.W
Men Hultqvist då?
hehe.
Det blir politisk historia, att han står kvar på bron, (liknelse från Fänriks Ståls sägner) och trotsar övermakten med sitt mod.
Nu måste alliansen svara upp, om de vill nyttja SD till att skjuta regerings i sank i akt och mening i armkrok med SD, men inte regera, eftersom man vill lägga skulden för haveriet på landets försvarsminister och inte tjänstemännen på finansen, och sedan om de fäller Hultqvist, så ska Annie + major Björklund och en eller annan nymoderat Riksdagsankare förklara varför man ska ägna sig åt svinhugg och göra Sverige till åtlöje inför våra nordiska grannar, och sedan fortsätta se sanningen i vitögat, att borgerligheten utan SD kan sitta på läktaren i 50 år till. Jo, väljarna, i synnerhet moderata väljare, kommer att berömma detta med…genom att återvända till das Vaderland, eller?
Nä, för att den moderata lyteskomiken ska bli fulländad, fordras att de fäller Hultqvist, men det kan man ta, det kan inte bli så mycket värre, men att förklara detta från Cs och Folksocialernas perspektiv, det blir inte lika enkelt, för nu gäller inte ord, utan handling. Att likt Jesus ofra Hultqvist, som får gå till korset, förseglar alla möjligheter för borgerligheten att pinka på SD i valet, eftersom manh uppenbarligen inte har minsta problem att ta stöd från det hållet, för att destabilisera säkerhets- och utrikespolitiken, det område som till syende og sist en stat finns till för att hantera, för utan denna ordning, ingen inrikes välfärdspolitik, det valet tog S på 20-talete.
Så det så. S.W
Moderaterna är som stackars Kn Hadoc i Krabban med Guldklorna.
På fartyget träffar Tintin kapten Haddock, som förklarar sig vara ovetande om att hans fartyg nyttjas för smuggling av opium och tröstar sig med whisky. När Allan stänger dörren säger han, (fast detta är minnen från tidigt 70-tal, att Kn H inan han ska somna ska fundera på om skägget ska vara över eller under täcket, och sedan gapskrattar Allan, och så är det någon slags kamp i drömmen, med Milou inblandad, mellan gott och ont. För övrigt uppfanns Kn Hadoc för att ge författaren ett nytt alter-ego efter kriget, ett försupet sjömansfyllo, bortom all räddning, som visar sig besitta en hel del goda och egensinniga krafter, som motpol till den helt menlöse Tintin.
Det finns nog många goda moderater, Kristersson/Santeson och Co är kanske inte ideala, men det var inte Löfven, Persson eller Carlsson heller, men det är uppenbart att Stockholmsmoderaterna helt och hållet seglar sin egen båt, och inte nämnvärt tittar utanför den egna badbaljan. Föreställningen kan börja och samma motsättning som råder nu kommer fortsätta, den mellan stad och land, och det är alltså Stockholms inflyttade lantisar, som är nyckeln, inkl bostadsfrågor. Men den cirkus-soppan är en annan historia, om varför Stockholmsmoderaterna under Larssons ädla banér, att muta tillbaka förlorade C röster i Stockholm, kommer att skapa en del oordning inför valet, eftersom man har olika mål, gäller målet Riksdagen eller gäller det Stadshuset'? ja den frågan är inte alldeles ointressant. Ska Stockholm fortsätta dumpa all sin godhet på landsbygden eller ska man se till att SD går som en raket även i Stockholm, vilket de kommer att göra, relativt, med Larssons supergeniala strategi bakom skot och roder. Den historien är alltför fantastisk, för att berätta, den måste upplevas. Agendan och föreställningen startade redan i kväll. Det kommer att bli super-cirrkus, med flera lager av slipade knivar, och givetvis ett mycket ädelt uppsåt med skattebetalarnas pengar i främsta rummet, alltså Stockholmarnas. S.W
Lite utanför ämnet, men ändå: en fråga man kan ställa sig är: hur stort är egentligen intresset för politik bland svenska folket? Ulf är förmodligen ganska inflytelserik när det gäller utformningen av socialdemokraternas politik. Han är bla, såvitt jag vet, adjungerad ledamot i socialdemokraternas verkställande utskott.
Då kan man tycka att bloggen borde "översvämmas" av kommentarer. Normalt verkar det vara mellan 5-10 kommentarer på varje inlägg, och ofta är det samma personer som återkommer. Spontant kan jag tycka det borde vara ett hundratal unika kommentatorer på inläggen.
Jag tycker Ulfs blogg är ett alldeles utmärkt forum för att ventilera åsikter, kanske mest för att jag nästan aldrig håller med :-). Men tonen är i allmänhet nyanserad.
Sedan kan det förstås vara många som läser utan att kommentera. Men jag tycker man måste försöka att uppmana till debatt, engagemang bland medborgarna.
Kjell Eriksson
Jo, det är utomordentligt viktigt, det demokratiska samtalet, att det förs bland folk i gemen, eftersom om våra politiska ledare inte får svar på tal eller input, så blir de ännu mer fånga i sin egen föreställning än de redan är, och våra politiska kommentatorer är förvisso viktiga, men måste alltså kompletteras med synpunkter från verkstadsgolvet.
Just idag lystrades det extra mycket på radio, i väntan på att det skulle framgå varför regeringen trädde samman i går,
och svaret kom till slut, verkar vara Expressen. Det är tvåmånadersregeln inom arbetsrätten. Det är bara presidenten i Svea hovrätten som kan avskeds TSs GD, och regeringen placerade först vederbörande på E-kyrkogården, och när SÄPO-protokollen kröp fram, så gick regeringen till Statens ansvarsnämnd, där ringräven Wersell och den sympatiske Lindberg håller hov. 2-månaderregeln innebär att en arbetsgivare, dvs regeringen, inte får använda information som är äldre än två månader vid förslag om avsked, och eftersom GD nu i öppna protokoll angivit att hon framfört det lilla dilemmat till departementet och RK, och detta framfördes vid tiden T, som var något mer än två månader, så kommer det helt enkelt bli omöjligt för Wersell att ge GD avsked, eftersom det saknas grund. Och den som skriver dessa protokoll, har allt en grannlaga uppgift. Eftersom GD nog helst hade sluppit att via facket framföra sin version, och hade man då instället förhandlat med GD, och inte gått på avsked, så hade inte just denna cirkus inträffat. Det finns alltså all anledning att avvakta inte bara KU, utan även SAN, som det osannolikt nog är regeringen själv, som besvärat. Så vi medborgare har av allt att döma nytta av offentlighetsprincipen och våra oberoende domstolar, och det går att anta frågan om Hultqvist får ännu mer nyanser att ta hänsyn till, men det är alltså alltjämt så att det är ett (1) år kvar till valet, parlamentariskt läge genom ett kalejdoskop (färgröra) och M för tillfället utan ledning, och utan fast utstakad kurs, och så klart inte lite underhållningsvärde i SD och Jimmy, som vill fälla Löven (likt Stockholmsmoderaterna fällde akb) utan att riktigt tala om vad som ska komma i stället, och det är som väljare, hur klantig regeringen än varit i detta, bättre att veta vad man har, än att inte veta vad man får. Nä, våra vanliga politiska parier har inte skött tiden efter förra valet helt tillfredsställande, och alltjämt ska vårt samhälle fortsätta fungera, och är det cirkuskonster i Riksdagen, är det väl inte omöjligt att cirkusen fortsätter på fler plan.
Självfallet vill SD fälla regeringen, och skaffa sig ett förhandlingsläge, och lika självklart vill m komma åt detta läge, och av rutiga skäl och randiga orsaker vill inte Volkisarna och Zenterrulladen hamna i en sådan situation, för då faller fasaden inför valet, men frågan är då vad som ändra efter valet, mer än att det är som amen i kyrkan att SD då har fler mandat, så regeringsbildnigen blir inte enklare då. Antar att alla ägnar sig åt magiskt tänkande. I vart fall blir det knivigt, att nu förklara för C och Fp, att man ska fälla försvarsministern, men inte försvarsministerns chef. Det kommer att ge sig efter att Eriks protokoll från ansvarsnämnden blir klara, och det är nog rätt säkert, att hovrättspresidenten, genom 2-månadersregeln inte kommer att finna grund för avsked från E-kyrkogården. Vilken allmän blågul röra. Liten tuva, borgarnas GD checkade ut i grevens tid, för sitt egentliga slutdatum, väl medveten om haveriet som skulle komma, överlämnar till en ny kompetent kvinna, som inte får info i förväg, och sedan briserar allt ett år före valet, där hela frågan, TS, kommer i bakgrunden, och i förgrunden kommer regeringsbildningen in. Episkt och lite tragiskt. Skärpning gubbar. S.W
Det blir lite chicken race. Riksdagen sammanträder 12 sept, och beslut i SAN väntas inte före den 25 sept.
Av protokollet framgår att dels Sveriges ingenjörer avser att inge ett särskilt principiellt yttrande i frågan, dels att
den "sparkade" GDn själv avser inge ett särskilt yttrande. Av protokollet framgår även att arbetsgivaren, som anmält ärendet till SAN, valde att ej närvara vid förhandlingen i Svea hovrätt. Man får anta att Fredrik Wersäll fått muntliga indikationer på vad ett sådat skriftligt vittnesattest kan komma att innehålla, och det märkliga är alltså att det är regeringen som anmält ärendet till SAN, men alltså inte närvarar, och som det verkar har att bemöta de synpunkter som facket framfört.
Intressant är även att det av protokollet framgår att inga övriga ändringar gjorts avseende avstegen med IT-systemet, som alltså GD klädde skott för, och eftersom hela upphandlingen gjordes under den förra regeringen, som vid tiden planerade värdlandsavtalet, så ligger det nära till hands att det gamla "säkra" it-systemet var säkert, men kanske inte fullständigt interoperabelt, och det förefaller som om denna avvägning är en större fråga. Se tex FOI-R--4280--SE där man kan sammanfatta allt att staten är "beroende" av information, och att olika statliga verksamheter är beroende av var andra, och att detta ömsesidiga beroende, har primär- resp sekundärdata eller källdata resp måldata om man så vill. Just infra, tänk geografi, punkt, linje, plan och allt som kan hända (verb) på en sådan arena, av typen Sim-city. Så det fanns behov av att göra datan interoperabel, men detta står i bjär kontrast mot säkerhet, sårbarhet och redundans, och har man då bortom, så blir det genvägar. Man kan säga att hela staten, inkl den förra och nuvarande regeringen, bär ansvaret för att underskatta it-frågor. S.W
De flesta samhällsfunktioner styrs mer eller mindre autonomt med hjälp av ICS – industriella informations- och styrsystem.
(tex en vanlig hiss, just nu är u.t på jakt efter ett e-promkort från 1989 + sen servicestation, med tur kanske man hittar något på Scania) Komplexiteten i dessa system gör dem sårbara för såväl mänskligt felhandlande som olika slag av latenta fel. Numera är det populärt att koppla ihop ICS med IT-system för att uppnå högre effektivitet (nytta) som i sin förlängning handlar om IOT.
Eftersom IT-systemen normalt har kopplingar mot Internet och verben (väven) som de flesta inte kan skilja på där det förra är havet, eller vägar, medan det senare är all infra som transporterar sig däri/på. När system blir inter-operabla, går de att komma åt, manipulera, dvs störa eller slå ut, inte bara vaska fram hemliga saker däri.
Detta utmynnar i, om vi ska tala om ansvar på en högre nivå, som handlar om förstånd, om statsministern ensam kan axlas för (ett understatement), när alla andra nedåt, gjort bedömningar som baseras av en lägre nivå, (nu när alla gapar som en lynch-mobb) att om barra statsministern nåtts av informationen i tid, så skulle allt ha varit bra….
För blott regeringschefen fått, 8den filtrerade tillrättalagda informationen) så hade han kunna bringa reda i det kaos som iscensattes långt före regeringsskiftet 2014. Alltså att man bröt mot lagar nådde sannolikt inte statsministern, men den som sannolikt informerade statsministern i någon mening, framförde väl i hastigheten att det var lite mankemang med ditt och datt, men att våra säkerhetstjänster redan vidtagit åtgärder. Vad säger man då, mitt under den där galna flyktingkrisen?
Det tog alltså viss tid, börjar det framgå, innan det gick upp för GD, vidden av vansinnet, att hon i det närmaste var placerad på jobbet som en målvakt, och eftersom det fanns övergripande direktiv och processer von boen, vart vår cyperpolitik skulle (policy), så var det inte lätt, att kriga mot en ordning som uppfattas som omöjlig att förhindra. Det är bara att ta del av alla glättiga rapporter, inkl SOUer, som vi peppras med, även när Centerpartiet bemästrade infrastrukturfrågor i regeringen, och då som nu var det väldigt lite fokus på sårbarhet och icke-funktionella krav. S.W
Skicka en kommentar