Den senaste veckan har varit politiskt uppfriskande. Gång efter gång har vi kunnat se alliansföreträdare som tycker olika och som debatterar med varandra, i stället för de traditionella och ofta rutinmässiga debatterna över blockgränsen. Ibland har det varit bra debatter, som igår i SVT Aktuellt där Jan Björklund och Acko Ankarberg diskuterade vårdnadsbidraget. Ibland har det varit mindre bra, som i den integrationsdebatt i SVT Aktuellt där Jan Björklund vägrade debattera med eller ens stå vid samma bord som sin partikamrat Frida Johansson Metso.
Den rödgröna regeringen gnuggar förstås händerna. Äntligen visar Alliansen tecken på att luckras upp, vilket underlättar blocköverskridande uppgörelser i riksdagen. Hittills har utvecklingen efter valet troget följt den väg jag skisserade i en bloggpost redan i mitten av augusti, det vill säga en månad före valet. Den enda avvikelsen från min prognos är att Sverigedemokraterna valde att aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag, vilket innebar att det behövdes ett hot om extra val för att allianssamarbetet skulle luckras upp. Men nu har det politiska läget stabiliserats på det sätt jag trodde och det finns förutsättningar för en normalisering av den svenska inrikespolitiken.
Situationen är därför inte särskilt dramatisk. Regeringen kommer - som väntat - att få igenom sina kommande budgetförslag. Allianssamarbetet luckras upp och vi kommer att få se blocköverskridande uppgörelser i många viktiga politiska sakfrågor. Inte särskilt mycket talar i dag för att allianspartierna kommer att lägga några fler gemensamma budgetförslag före 2018. Regeringen kommer att förlora en och annan omröstning i riksdagen, men budgetmakten skapar en stabilitet som innebär att risken för extra val under mandatperioden är mycket liten. Inför valet 2018 kommer allianspartierna att närma sig varandra igen, för att försöka återupprepa valframgångarna från 2006 och 2010.
Visst kan man tycka att allianspartierna borde försöka hålla ihop hårdare under mandatperioden, för att på så sätt skarpare utmana regeringen och stå än mer enad inför valet 2018. Men politiska partier vill framför allt kunna genomföra sin politik. Därför blir det orimligt att under fyra år i opposition inte utnyttja de möjligheter som ges. Folkpartiet gör till exempel, tycker jag, alldeles rätt som nu tar tillfället i akt och medverkar i ett avskaffande av vårdnadsbidraget.
Vi vet heller ingenting om valutgången 2018 eller 2022. Partier som inte vill samverka när de befinner sig i opposition riskerar att aldrig få möjlighet att genomföra sin politik.
4 kommentarer:
"Decemberöverenskommelsen" sades ligga fast fram till 2022, inte sant? Jag tvivlade omedelbart på detta och tänkte att den i bästa fall skulle hålla till valet 2018.
Nu ser det ut som om den kommer att spricka redan under våren 2015.
Att allianspartierna bli mer självständiga när de inte regerar är självklart. Jag tror de kommer att gynna dem inför nästa val. Utspelen inom t ex flyktingpolitiken är ett sundhetstecken, åtminstone för oss som inte tror på Ylva Johanssons löfte (intervju i SvD) att alla invandrare ska få jobb inom 2 år. (Idag har bara HÄLFTEN jobb efter 7 år.) Här har alliansen en bra rekryteringsmöjlighet eftersom socialdemokraterna går i otakt med sina väljare (se t ex Giljam@Karlsson 2014). Samtidigt begränsas socialdemokraternas politikutveckling av samarbetet med miljöpartiet, något som inte tilltalar mig eller andra traditionella och tillväxtorienterade socialdemokrater. Alliansen kommer att samla sig i god tid inför nästa val. Då har de goda möjligheter att återta regeringsmakten eftersom decemberöverenskommelsen knappast kommer att överleva nästa val.
"Allianssamarbetet luckras upp och vi kommer att få se blocköverskridande uppgörelser i många viktiga politiska sakfrågor. Inte särskilt mycket talar i dag för att allianspartierna kommer att lägga några fler gemensamma budgetförslag före 2018. Regeringen kommer att förlora en och annan omröstning i riksdagen, men budgetmakten skapar en stabilitet som innebär att risken för extra val under mandatperioden är mycket liten."
Du får det ju att låta som det var under förra mandatperioden. Sedan dess har SD mer än fördubblats och tvingat de övriga partierna att bekänna färg genom en uppgörelse som många svenskar betraktar som odemokratisk (!). Om allianspartierna då börjar göra ännu fler uppgörelser med regeringen så gräver de definitivt sin egen grav. De kommer i stället ha ett enormt behov av att visa att de utgör en "kraftfull opposition". Lägg till det att SD från vänsterhåll sägs vara ett stödparti till alliansen. Vem som helst kan då räkna ut att det blir mer än "en och annan omröstning i riksdagen" som regeringen kommer att förlora. Den här historiskt svaga regeringen möter en situation annorlunda än någon annan före dem, där man kunnat tillträda trots att det i riksdagen finns en kraftfull "högermajoritet". Det som avgör om det inte trots allt blir ett nyval är väl hur stryktålig regeringen är.
Ulfs blogpost lades upp i tisdags, den 3 feb. Idag, fredag den 6, är min kommentar till blogpostens rubrik kort och gott: JA. (I praktiken har det redan hänt.)
Skicka en kommentar