I dag meddelade Sverigedemokraterna att dess partiledare Jimmie Åkesson är fortsatt sjukskriven fram till den 31 mars. Beskedet ger ingen vägledning huruvida Jimmie Åkesson kommer tillbaka som partiledare.
De senaste åtta veckorna har varit turbulenta för Sverigedemokraterna. Partiet överraskade de flesta bedömare med att bryta praxis och fälla regeringens budgetförslag i riksdagen och därigenom utlösa en regeringskris och närapå nyval. Sverigedemokraterna förklarade i samband med omröstningen att partiet fortsättningsvis skulle fälla varje budgetförslag som inte innebar en minskad invandring. Genom agerandet i budgetfrågan avbröts partiets "normaliseringsprocess". Partiets tidigare strävan att bli en tänkbar samarbetspartner för övriga partier tycks nu ha ersatts av en strävan att framstå som det enda oppositionspartiet. Genom Decemberöverenskommelsen har partiet politiskt marginaliserats och tröskeln för övriga partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen har höjts ytterligare.
Till turbulensen kring Sverigedemokraterna hör Björn Söders mångordiga och tvetydiga uttalanden om huruvida det går att vara same eller jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014, den offentliga striden mellan Björn Söder och Richard Jomshof om posten som partisekreterare samt de pågående spekulationerna om huruvida Björn Söder tänker närma sig SDU:s mer radikalt nationalistiska linje och liera sig med William Hahne i kampen om ordförandeskapet för Sverigedemokraterna i Stockholm.
Det går inte att med säkerhet säga om denna utveckling hänger samman med att Jimmie Åkessons sjukskrivning. Men Mattias Karlsson har hittills knappast imponerat i sin gärning som vikarierande partiledare. Högtravande Facebook-uppdateringar med Heidenstam-citat i kombination med en hastigt inställt prestigefylld pressträff med riksdagsjournalisterna (på grund av att Mattias Karlsson plötsligt blev upptagen med att flytta) och ett uppmärksammat uteblivande från omröstningen i riksdagen om Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot regeringen (på grund av att Mattias Karlsson inte hade någon reservstrategi för att ta sig till Stockholm när flyget visade sig vara försenat) ger en bild av amatörism i sättet att sköta partiledaruppdraget.
Allvarligare för partiet och Mattias Karlsson är att de interna motsättningarna inom Sverigedemokraternas ledarskap nu nått offentlighetens ljus. Sprickan fanns där redan under Jimmie Åkessons tid, men Åkesson lyckades hantera motsättningarna på ett sätt som gjorde dem mindre synliga än vad som nu är fallet.
Svensk politik är känd för att endast ha små partiledareffekter. Väljarna röstar i huvudsak på parti och inte på person eller partiledare. Den sanningen gäller även Sverigedemokraterna. Partiets ställning i väljaropinionen har heller inte försvagats sedan Mattias Karlsson tog över. Men en partiledare skall inte bara attrahera väljare till partiet. En partiledare skall också leda och samla sitt parti. Om partiledaren misslyckas med den uppgiften hotar partisplittring och i förlängningen väljarflykt. Det är ännu oklart huruvida Mattias Karlsson har den kompetensen.
De senaste åren har Sverigedemokraterna vuxit i opinion och röstetal. Samtidigt har partiet utestängts från politiskt inflytande, särskilt i den enda fråga partiet egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringspolitiken. Partiets utanförskap har genom Decemberöverenskommelsen ytterligare förstärkts. Förutsättningarna för Sverigedemokraternas ledarskap att hålla samman partiet påverkas av hur tålmodiga partiets medlemmar och sympatisörer är. Hur länge nöjer sig medlemmar och sympatisörer med höga opinionssiffror och röstetal, när dessa framgångar inte på något sätt följs av politiskt inflytande i invandringspolitiken?
4 kommentarer:
Så här skriver Ledarsidorna om Mattias. Tycker Johan W just nu är den som ser samtiden med klarast ögon. Trots att han är sosse.
"Sverigedemokraternas framgångar är ingenting som borde förvåna någon med det senaste halvårets fokus på migrationsfrågorna. De förstå-sig-påare som tidigt bedömde att Jimmie Åkessons sjukfrånvaro skulle radera ut partiet blir sannolikt besvikna på utvecklingen. Jag varnade för att Mattias Karlsson undervärderades och han har agerat taktiskt skickligt och stabiliserat SD en bra bit över valresultatet. Själv börjar jag bedöma honom som en ännu farligare motståndare än Jimmie Åkesson. Karln är slipad som få och det var nog inte någon slump att han är den Sverigedemokrat som tidigast av alla fick en arvoderad tjänst som politisk tjänsteman (Malmö 2002)"
Jag har ingen insyn i sverigedemokraterna, men anser ändå att Bjerelds och andras kommentar om maktkamp med ev åtföljande splittring som nu översvämmar medierna är rent önsketänkande. Som socialdemokrat vet jag att inom s pågår en ständig maktkamp mellan höger och vänster. Inom moderaterna mellan nyliberalerna, som har övertaget, och de konservativa. Liknande "maktkamper" pågår ständigt inom c, kd, mp och v. En ev maktkamp inom sd är en mild västanfläkt jämfört med kriget inom s när Juholt sparkades (se Suhonen). Jag måste också ifrågasätta Bjerelds analysförmåga när han skriver: "Hur länge nöjer sig medlemmar och sympatisörer med höga opinionssiffror och röstetal, när dessa framgångar inte på något sätt följs av politiskt inflytande i invandringspolitiken?". Jag tror nämligen i första hand är intresserade av en mer restriktiv invandringspolitik, inte av sds röstsiffror i sig (även om de tycks fortsätta öka). De borgerliga har insett att om de ska fortsätta isolera sd måste de ta röster från dem för att återta regeringsmakten. En inte omöjlig uppgift efter DÖ. KD var först ut på plan. M förklarar att överenskommelsen med MP är överspelad. FP trädde fram idag. Endast nyliberala Lööf saknas hittills. Någon ny bred överenskommelse om flyktingpolitiken blir det inte, dels för att alliansen då spelar bort sitt bästa kort, dels därför att s- mp-regeringen skulle bryta samman. Som extra bonus kommer alliansen också att få s-röster eftersom en stor minoritet, kanske en majoritet av s-väljarna är kritiska till s invandringspolitik (se t ex Gilljam&Karlsson). Så Ulf Bjereld, nog har SD haft inflytande på invandringspolitiken. Men det kommer naturligtvis alliansen aldrig att erkänna. Det tragikomiska är dock att utan SD i riksdagen skulle vi inte haft den extremaste flyktingpolitiken i Europa.
#Anonym 6:39 fm
Du skriver att ”Det tragikomiska är dock att utan SD i riksdagen skulle vi inte haft den extremaste flyktingpolitiken i Europa”.
Ordningsfråga: är det inte så att utan Europas extremaste flyktingpolitik hade vi inte haft SD i riksdagen?
#Anonym 8:53 fm
Ett säkert svar får vi aldrig om vad som var hönan och ägget. Min tes bygger på att Reinfelt av maktpolitiska skäl köpte miljöpartiets extrema migrationspolitik för att få med mp även i andra frågor och göra sig mindre beroende av SD. Hans senare agerande har också visat på en mycket stark personlig averson mot t ex Åkesson. Och har utspel efter sin avgång är ju bisarra. Jag tror med andra ord att detta inte hade skett om SD inte suttit i riksdagen. Socialdemokraterna anslöt sig långt senare. Men nu sitter de med Svarte Petter (MP). Hade SD varit ett mer rumsrent parti skulle deras röstetal varit väsentligt högre.
Skicka en kommentar