Göran Hägglunds avgång kom oväntat. Även om det var en i högsta grad öppen fråga huruvida Göran Hägglund skulle leda Kristdemokraterna i valet 2018 fanns det inga tecken i himlen på att han skulle avgå just nu. Tvärtom talade mycket för att Göran Hägglund skulle låta de många yngre tänkbara efterträdarkandidaterna utnyttja tiden i opposition till att ta ett steg fram och synliggöra sig ytterligare för partimedlemmar och för väljarkåren för att sedan kunna ta över 2016. Så blev det nu inte.
Det är inte för de stora politiska reformerna vi kommer att minnas Göran Hägglund. Apoteksreformen och avskaffandet av fastighetsskatten är vad jag i hastigheten kommer på. Mer kanske inte är att begära för ett parti som varit minst i en fyrpartiregering. Mest kritisk har jag varit till de utspel han genomfört i namn av att tala för Verklighetens folk. Vid dessa tillfällen förföll Göran Hägglund till en populistisk retorik som varken var honom eller det politiska samtalet värdig.
Göran Hägglunds politiska skicklighet har främst tagit sig uttryck i att han lyckats hålla samman sitt ideologiskt splittrade parti. Särskilt efter att han vann maktstriden mot Mats Odell har Göran Hägglunds ställning varit oomtvistad. Nu finns det en risk att hans avgång följs av en maktkamp mellan den mer värdekonservativa falang som personifieras genom till exempel Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor, och den mer mittenorienterade falang som Göran Hägglund själv tillhör, tillsammans med till exempel Stefan Attefall och partisekreterare Acko Ankarberg. Av dessa två falanger uppfattar jag den senare som starkare.
Den viktigaste uppgiften för Göran Hägglunds efterträdare blir att hålla samman partiet. Interna strider riskerara att föra partiet under fyraporcentsspärren och försvårar för partiet att utveckla en politik som förmår attrahera väljarna. Jag tror därför att partiet kommer att enas kring ett samlande namn, som till exempel Acko Ankarberg eller gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson. Som outsiders kan nämnas partiets ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed, landstingsrådet Ella Bohlin, Europaparlamentarikern Lars Adaktusson samt förre bostadsministern Stefan Attefall. Det är ett öppet fält, som man säger på travspråk.
Avslutningsvis tycker jag det var cool av Göran Hägglund att kungöra sin avgång på Twitter tre minuter innan presskonferensen började. Det var en modern gest av en modern man i en modern tid. Jag kommer att sakna honom i svensk politik och önskar honom allt gott inför framtiden.
4 kommentarer:
Fast KDU-gänget är väl framförallt mer marknadsliberala snarare än mer kristna?
Tycker det är två ganska substantiella reformer, dessa två.
Ska bli intressant att se vilken riktning Kristdemokraterna tar framöver.
Lagen om det uteslutna tredje (inom logiken) gäller så klart i USA och England, med tvåpartisystem. Är inte rösten en Åsna, så är det en elefant, är det inte en röst, så är den inte gilig.
Detta har alltid S nyttjat, Ett steg åt höger vinner en röst från borgen, vilket ger 2 poäng per steg.
Nu trodde nog nya Ms inhyrda valstrateger från väst, att lagen om det uteslutna tredje gäller för en parlamentarisk demokrait, dvs om M tar några duktiga steg åt vänster, i försvar och migration, så kommer gamla högerröster sitta i samma klister som vänsterpariet, och som tänkbar överkurs, i värsta fall hoppa till SD.
När SD kom i Riksdagen 2010, och Alliansen blev i minoritet, så hade man två val, och valde grönsaksliberalerna, och insåg att detta skulle gynna SD, där spillet , enligt lagen om det uteslutna tredje, skulle ge 2 tomtar från S och en från Alliansen, vid beaktande att man ställer SD i proposition mot en 7-klöver.
Grekerna som kramar Putin är inga Rysslandsvänner, det är bara en "humanistisk" flyktväg, för att runda lagen om det uteslutna tredje, hade de haft ett annat val till EUs kniptång, hade de inte heilat åt Putin. Förmodligen samma dilemma som inträffade i W-republiken.
Så just nu tror ingen att KD inte vågar marchera värdekonservativt högerut, kvack, hbtq-högern har ju tagit över Sv kyrkan, och SD profilierar sig även där, enligt lagen om det uteslutna tredje, avs skäggtomteriet i IS. Ett borgligt parti måste gå vänsterut 2018, och gör nya M detta, så är KD i hamn och kan förhoppningsvis växa. Lagen som gäller är att nya M fick för sig att de hittat en tredje väg, avs triangulering, men de har de inte, man måste välja, i en parlamentarisk demokrati. Nya M i mitten, ger ett mindre M, 20 % borde vara högt, snarare 10%.
Fp kan ligga kvar i sin socialliberala mittfåra, spelar ingen som helst roll med ny ledare, utrikespolitiken kommer gå som en dans, med "nya SD", men kanske inte migrationen. Så hoppet står till att firma Åsa och Fridolin fortsätter att misslyckas, och att gräsrätterna gör uppror, dvs att partiet åker ur. I vart fall risker minst ett borgligt parti ryka 2018 om SD går framåt mot 18%, vilket innebär att man måste positinera om sig, och så länge nya M ligger kvar i mitten och tror att läget är lugnt, så är nog S hemma i kommande val, och börjar nya M röra på sig, är bollen rund. Genom ompositioneringar och "frikopplande" (jmfr liberalisering :-) från alliansens bojor, så sätter kd och sannolikt fp C under ordentlig press. Ska man se saken universellt, är det bästa som kan ske för Sverige, att C åker åt fanders, det är de värda, och att smulorna av gammelcentern återkommer från de döda, och lägger sig i mitten och driver frågor som uppfattas som av intresse för de som identifierar sig med ett Svenskt medborgarskap och vissa sedvanor som kanske rent spel. Ekvationen med S och SD (passivt stöd) verkar omöjlig, av främst utrikespolitiska skäl. Bollen är synnerligen rund, och valet 2018 är mer än öppet, i synnerhet som det visat sig att BNP realt per capita i praktiken stått still under 8 år, vilket sätter volymerna och S under rejäl press. Hägglund gjorde rätt. S.W
Skicka en kommentar