Igår lördag valdes Anna Kinberg Batra till ny partiledare för Moderaterna. Hennes utgångsläge är tufft. Moderaterna förlorade valet 2014 och tappade nära sju procentenheter av sina väljare. Socialdemokraterna och Stefan Löfven framstår hittills som Decemberöverenskommelsens vinnare i opinionen. I helgens mätningar från Demoskop och Sifo ökar Socialdemokraterna med 5.0 respektive 2.4 procentenheter och i båda dessa undersökningar har de rödgröna partierna ett tydligt försprång framför Alliansen. Stefan Löfven kommer genom Decemberöverenskommelsen att få igenom sin budget under resten av mandatperioden, vilket bidrar till att stärka bilden av Socialdemokraternas och Miljöpartiets regeringsduglighet.
Anna Kinberg har som partiledare tre viktiga uppgifter. Hon skall leda och hålla samman sitt parti, stärka partiets ställning bland väljarna samt se till att partiets politik får genomslag i riksdagen. Av dessa uppgifter är sannolikt den första - att leda och hålla samman partiet - den svåraste. Majoritetsförhållandena i riksdagen - där allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna är större än de rödgröna partierna - innebär att Moderaterna har goda möjligheter att få stöd för delar av sin politik trots att man sitter i opposition och inte i regeringsställning. Ingenting tyder heller på att Moderaterna håller på att rasa i opinionen. Opinionssiffrorna är fortfarande något högre än partiets valresultat.
Men i det interna partiarbetet möter Anna Kinberg Batra en stor utmaning. Många moderater uppfattar Decemberöverenskommelsen som en borgerlig kapitulation utan villkor. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan nu få igenom sina budgetförslag utan politisk strid. I invandrings- och flyktingpolitiken oroar sig många moderater för att Fredrik Reinfeldts principfasthet inneburit att partiet förlorat och kommer att fortsätta förlora väljare till Sverigedemokraterna.
Anna Kinberg Batras installationstal indikerade inte på något sätt att hon var villig att förorda en mindre generös invandrings- och flyktingpolitik. Hennes utmaning består nu i att övertala partiets medlemmar att Decemberöverenskommelsen inte var en eftergiftspolitik, utan en nödvändig förutsättning för att Alliansen i lugn och ro kan rusta sig och komma väl förberedd till valet 2018 och göra det valet till ett segerval. Hon måste också hålla emot de krafter inom partiet som vill ha en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik, och det utan att dessa krafter demobiliseras eller tar steget över till Sverigedemokraterna. För att åstadkomma detta måste hon utveckla och profilera partiets politik inom andra sakområden, till exempel arbetsmarknadspolitiken och försvarspolitiken.
Jag har tidigare påstått att väldigt mycket av svensk politik under de närmaste åren avgörs av vad som händer inom Moderaterna. Den bedömningen kvarstår.
5 kommentarer:
Det hon måste visa är hur Sverige
kan fungera även när befolkningen
varje år ökar med netto 65000
mestadels lågutbildade individer
samtidigt som vi tappar kompetens
när sjuksköterskor, läkare och andra
söker sig utomlands. Förvärvsfrek-
vensen bland utrikes födda ligger
där den låg för 20 år sen. Och
bostadsmarknaden har inte heller den
fungerat under samma tid.
Ulf skriver: "Jag har tidigare påstått att väldigt mycket av svensk politik under de närmaste åren avgörs av vad som händer inom Moderaterna." Det tror jag är helt rätt, bortsett vad som kan hända runt 4%-spärren (KD). Men han skriver också: "Hon måste också hålla emot de krafter inom partiet som vill ha en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik, och det utan att dessa krafter demobiliseras eller tar steget över till Sverigedemokraterna." Detta tycks mer vara ett yttryck för Ulfs åsikter eller önsketänkande än en nykter analys av M:s situation. I själva verket måste M snarare vinna tillbaka väljare från SD för att alliansen ska få en relativ majoritet. Då är en restriktivare migrationspolitik en given lösning. Sen kan man ju i och för sig tycka att detta inte är bra.
Varför "måste" AKB hålla emot dessa krafter? Det måste hon väl inte? Hon kanske vill. Precis som Ulf Bjereld vill. Men hon måste verkligen inte?
Tvärtom synes det iallafall mig att enda vägen för Alliansen att nå en relativ majoritet är att ta tillbaka väljare från sd? Att bara lyckas stoppa utflödet räcker inte utan flödet måste vändas. Att tro att detta flöde kan vändas medelst förnyad försvars- och arbetsmarknadspolitik verkar mest vara önsketänkande från Ulfs sida?
Svaret på artikelrubrikens fråga är förmodligen följande: till betydelselöshetens gräns!
Känns inte riktigt som hon pekar ut någon riktning alls tycker jag. Hon har den formella rollen, men makten i partiet är "up for grab", som det känns. Batra har inte gjort nåpgot linjetal, där hon deklarerar hur det är och hur det skall vara. Det kan nog vara lite hur som helst faktiskt. Hon har inte satt ner hälen eller stilettklacken och sagt att decemberöverenskommelsen gäller. Mycket riktigt. Nu tycker alla att de får rösta som de vill. Kommer Batra att kunna ta makten i partiet, mer än bara formellt? Det återstår att se.
/Ronerik
Skicka en kommentar