Efter S-besked i regeringsfrågan - vad händer nu med blockpolitiken?

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan innebar att partiet uttryckte en vilja att efter en eventuell valseger 2014 samarbeta över blockgränsen. Besked har följts av en debatt om blockpolitikens vara eller inte vara i svensk politik.

Sverige är kanske det land i världen där vänster-högerdimensionen starkast dominerat - och fortfarande dominerar - det politiska livet. Under många år kunde man i princip väcka en normalbegåvad svensk väljare i sömnen och be denne rangordna de politiska partierna efter vänster-högerskalan. I dag är det svårare. Moderaterna har gått åt mitten, Centerpartiet åt höger. Var Miljöpartiet och Sverigedemokraterna skall inplaceras är för många inte helt självklart.

Men fortfarande är vänster-högerdimensionen den överlägset viktigaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Det är styrkan i denna dimension som förklarar blockpolitikens fortsatt starka ställning. Det är därför opinionsinstiuten fortsätter att redovisa mätningsresultaten för de rödgröna partierna och för allianspartierna separat. Särredovisningen är meningsfull. Alla vet att om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna kommer Fredrik Reinfeldt att bilda regering. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven att bilda regering. Blockens - om vi nu skall kalla dem för det - inbördes storlek avgör regeringsfrågan. Om vi inte tänker i "block" blir ju uttrycken "blocköverskridande överenskommelse" eller "samarbete över blockgränserna" helt meningslösa. 

Stefan Löfvens tal om samarbete över blockgränserna fyller två funktioner - en strategisk och en saklig. Strategiskt kan Stefan Löfven framstå som en statsman som ödmjukt väljer att inte föregripa medborgarnas uttalade vilja i form av valresultatet 2014. I stället vill han givet medborgarnas uttalade vilja vid en valseger forma den regering som är mest lämplig eller möjlig. Allianspartierna skall i stället framstå som styrda av ett snävt, partiegoistiskt blocktänkande. Sakligt är det socialdemokratiska beskedet ett uttryck för realpolitiska överväganden. Det kan bli svårt för Stefan Löfven att efter valet 2014 styra landet med en minoritetsregering. Det ligger i Sveriges intresse, menar Stefan Löfven, att blockpolitiken inte lägger hinder i vägen för regeringens möjligheter att styra landet efter 2014.

Svenska Valundersökningar har undersökt de svenska väljarnas inställning till blocköverskridande regeringar ända sedan 1968. Som mest har 31 procent av väljarna önskat sig en sådan. Men väljarnas önskemål påverkas förstås av vad som uppfattas som realpolitiskt möjligt och tänkbart.

Om de rödgröna partierna blir större än alliansparterna efter valet 2014 och Sverigedemokraterna får en vägmästarroll så är det mest sannolika utfallet att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar en minoritetsregering. Folkpartiet och Centerpartiet kan knappast ta ett direkt steg från en alliansregering till en rödgrön regering. Dels eftersom de båda partierna så tydligt har sagt att de inte har för avsikt att regera med Socialdemokraterna. Dels eftersom de båda partierna kommer att behöva ägna tid åt inre partivård och ideologiutveckling efter åtta år som ständigt kompromissande småpartier i en koalitionsregering.

En minoritetsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet med Sverigedemokraterna som vågmästare kommer att råka ut för avsevärda svårigheter under mandatperioden. Det är inte osannolikt att vi efter något år - när stridsröken från valkampanjen och valet 2014 börjar lägga sig - får se en ny samtalssituation växa fram mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet och Centerpartiet. Då har Folkpartiet förmodligen en ny partiledare som inte är bärare av gamla utfästelser om att inte samregera med Socialdemokraterna. Kanske Kristdemokraterna förmår ideologiskt förflytta sig så att ett regeringssamarbete vore möjligt? (Om nu Centerpartiet och Kristdemokraterna finns kvar i riksdagen efter valet 2014.)

I min demokratisyn är det viktigt att de politiskt relevanta skiljelinjerna synliggörs för medborgarna. Så länge konflikter kring vänster-högerdimensionen präglar det svenska samhället så vill jag därför ha blockpolitik. Blockpolitik utesluter inte blocköverskridande överenskommelser i enskilda frågor, eller till och med en blocköverskridande regering om en sådan skulle bli nödvändig. Men där är vi inte ännu. Om dagens opinionsmätningar blev valresultat skulle jag föredra en rödgrön minoritetsregering, med blocköverskridande uppgörelser i enskilda frågor. Skulle ett sådant arrangemang inte fungera hela mandatperioden får man i så fall försöka bredda regeringen.