Kommer Jimmie Åkesson att reda ut krisen?

Jimmie Åkesson gör det mesta rätt i Sverigedemokraternas krishantering. Kanske räcker det inte ändå. Händelserna är tillräckligt allvarliga för att partiet riskerar att aldrig kunna återhämta sig. Kan affären kring Lars Isovaara bli tuvan som stjälper lasset?

Hotet mot Sverigedemokaterna är inte att väljarna skulle fly partiet på grund av skandalerna. Kärnväljarna bryr sin inte särskilt mycket, den intensiva mediebevakningen befäster bilden av Sverigedemokraterna som ett outsider-parti och skandaler påverkar sällan eller aldrig partiers långsiktiga utveckling. Sverigedemokraterna har heller inte tappat väljare i de opinionsundersökningar som hittills hunnit redovisas, snarare tvärtom.

Hotet mot Sverigedemokraterna är i stället:

1.) Partiets sammanhållning är i fara. En av partiledarens viktigaste uppgifter är att hålla samman partiet. Oförmågan att hålla samman partiet var Håkan Juholts allvarligaste tillkortakommande, och det tog en ända med förskräckelse. Inom Sverigedemokraterna finns en mer nationalistisk falang, (Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU med dess ordförande Gustav Kasselstrand och det så kallade bunkergänget med bas i Göteborgsområdet) och en falang som vill "normalisera" Sverigedemokraterna i rikning mot ett mer traditionellt socialkonservativt parti. Redan nu syns denna motsättning i olika nätforum och kommentatorsfält, där en del menar att Åkesson viker sig för lätt och inte tillräckligt försvarar partimedlemmar som begått misstag. Hashtagen #kasselstrand2014 indikerar att delar inom Sverigedemokraterna gärna ser ett partiledarskifte redan före nästa val. Genom att binda sig vid en nolltoleranspolitik utmanar Åkesson de mer hårdföra krafterna i partiet. Hur skall han nu göra med Erik Almqvist och Kent Ekeroth, vilka båda trots sina gärningar fortsätter representera Sverigedemorkaterna i riksdagen. Uppmana dem att lämna sina uppdrag eller ej? Utesluta dem eller ej? Damned if he do, damned if he don't.

2.) Normaliseringen av partiet försvåras. Bilder på berusade, järnrörsbärande unga män i Sverigedemokraternas ledning eller  riksdagsledamöter som påvisligen i berusat tillstånd ljuger om att de rånats visar att Sverigedemokraterna definitivt inte är "ett vanligt parti". Partiet kanske inte tappar sina kärnväljare genom dessa händelser. Men Åkesson siktar högt, och vägen till att nå de väljare som skulle attraheras av en mer socialkonservativ profil blir nu betydligt längre. Partiets rasistiska rötter lyser igenom på ett sätt som skadar Åkessons strategi.

3.) Samverkan med andra partier omöjliggörs och Sverigedemokraternas marginalisering i riksdagsarbetet fortsätter. Hittills har Sverigedemokraterna inte lyckats utyttja sin vågmästarställning i riksdagen till att sätta några skarpa avtryck i politiken. Övriga riksdagpartier har hittills varit kompromisslösa i sin inställning att inte samverka med Sverigedemorkaterna. Om Åkesson hade några förhoppningar på att den situationen skulle förändras, så är dessa drömmar nu grusade för överskådlig tid.

Sammantaget: I ett korttidsperspektiv endast små opinionsförändringar för Sverigedemokraterna. I ett långtidsperspektiv befästs partiets politiska marginalisering, järnrören kletar fast vid partinamnet och inre partistrider bultar på dörren. Mycket ovisst hur det hela slutar.

Sten Tolgfors time-out och frågan om frånvarande riksdagsledamöter

Igår uppmärksammades att tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, som med riksdagsarvode och avgångsvederlag har en inkomst på 115 000 kronor i månaden, inte skrivit en enda motion eller deltagit i någon debatt sedan han återvände till riksdagen i mars. Tolgfors vill inte kommentera uppgifterna.

Enligt Moderaternas presschef Anna-Charlotta Johansson är Sten Tolgfors i stället "allmänpolitiskt aktiv på hemmaplan", i sin lokala valkrets. Men när jag igår medverkade i P4 Örebros program "Rakt på sak" dementerade länsordföranden för Moderaterna i Örebro Ola Karlsson uppgifterna. Tolgfors hade inte varit särskilt aktiv i sin lokala valkrets, sade han. I stället uttryckte Ola Karlsson förståelse för att Sten Tolgfors "behövt tid för återhämtning".

Tid för återhämtning kan vi nog alla behöva ibland. Då kan man ansöka om tjänstledighet eller, om det är allvarligt, sjukskriva sig. Eller tolkar Moderaterna "arbetslinjen" ungefär på samma sätt som Sverigedemokraterna tolkar "nolltoleransen", det vill säga den gäller bara ibland?

Den time-outsjuka som på år senare spridit sig för inget gott med sig, utan öppnar för godtycke och försvårar ansvarsutkrävande. Även Sverigedemokraterna Kent Ekeroth och Erik Almqvist vandrar nu runt i riksdagshuset utan konkreta arbetsuppgifter. Det samma gäller för Håkan Juholt. I Juholts fall räcker det dock med några enkla googlingar så framgår det med all önskvärd tydlighet att mannen i alla fall inte ligger på latsidan. Seminariedeltagande, debatter och artiklar följer med oförminskad styrka i hans spår. För Håkan Juholt innebär vila och passivitet säkert en betydligt större kraftansträngning än hårt arbete.

Jag gav följande kommentar till TT: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. Hur blir det t ex med ersättningfrågorna? Kan en riksdagsledamot ta "time-out" på obestämd tid och ändå kvittera ut sitt riksdagsarvode? Riksdagsarvodet är ju en ersättning för arbetsinsatser och ansvarstagande.

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

PS: Rekommenderar denna time-outförteckning i Svenska Dagbladet. 
 

Det vidriga kriget i Gaza. Om det varit tvärtom?

Uppdaterat 21 november kl 17.10. Det blodiga terrordådet mot en buss i Tel Aviv tidigare i dag försvårar förhandlingarna om en vapenvila mellan Hamas och Israel. Givet terrordådet blir det svårare för den israeliska regeringen att acceptera en vapenvila och på hemmaplan få gehör för de kompromisser som en vapenvila måste inkludera. Risken är i stället stor att Israel som en maktdemonstration intensifierar bombningarna, och att Hamas i sin tur svarar med att intensifiera raketskjutningarna mot Israel. Den ojämlika dödsdansen fortsätter och värst drabbas det palestinska folket. Låt oss hoppas att påtryckningarna från bl a USA, Egypten, Turkiet och Qatar är tillräckligt starka för att en vapenvila ändå skall kunna åstadkommas under de närmaste dagarna.

Ett litet glädjeämne på hemmaplan är att kyrkomötet i dag beslutat att uppmana den svenska regeringen att verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlemsstat i FN. Nu väntar vi bara på Carl Bildt.

*

Uppdaterat 20 november kl 21.10. Mycket talar för att en vapenvila mellan Hamas och Israel kommer till stånd inom kort. Det är mycket bra. Bombningarna och raketbeskjutningarna medför civila lidanden av ohyggliga mått.

Hamas går stärkt ur krisen. Militärt visade Hamas att deras raketer nu kan nå både Tel Aviv och Jerusalem, även om de flesta av raketerna oskadliggjordes av det israeliska luftförsvaret. Politiskt innebar krisen ett genombrott för Hamas, med besök i Gaza av ledarskapet från både Egypten och Qatar. Därigenom luckras blockaden upp och Hamas ställning stärks i förhållande till Fatah, som nu hoppas på en övertygande majoritet i den förväntade omröstningen om erkännande av staten Palestina i FN:s generalförsamling nästa vecka.

*

Det vidriga kriget i Gaza utspelar sig inför öppen ridå. Vi kan alla via media och på nätet ta del av lemlästade palestinska barn, änkor som skriker ut sin förtvivlan och sitt hat, den avgrundsdjupa, ofattbara sorgen hos föräldrar som mist sina barn. Medierapporteringen är i huvudsak saklig och korrekt och händelseutvecklingen får stort utrymme i nyhetssändningarna. Ändå är det som om det som sker i Gaza inte sker på riktigt. Raseriet saknas i reaktionerna, ersatt av torra, nyktra analyser.

I skrivande stund har närmare 100 palestinier - ungefär hälften civila - under de senaste dagarna dött av det israeliska bombardemanget. Igår utplånades en hel palestinsk familj, bland dem sex kvinnor och fyra barn, av en felriktad israelisk missil. Samtidigt har tre israeler dött genom raketskjutningar från Gaza mot Israel.

Jag kan inte komma från tanken att raseriet varit starkare om proportionerna varit de omvända. Om de senaste dagarnas krigföring hade inneburit att 100 israeler - varav hälften civila, kvinnor och barn - dödats av palestinska granater, medan tre palestinier dödats av israliskt våld. Jag är säker på att mediebevakningen då varit än mer intensiv, att engagemanget varit än starkare och att kravet på omvärlden att ingripa för att stoppa blodbadet skulla ha vuxit till oanade höjder.

Är ett palestinskt liv i omvärldens ögon då inte värt lika mycket som ett israeliskt liv? Nja. Skälen till de olikartade reaktionerna ligger kanske snarare i att de flesta svenskar lättare identifierar sig med israeler än med palestinier. Israeler blir individer, palestinier ett anonymt kollektiv. Den ohyggliga Förintelsen har också givit staten Israel en särskild plats i många människors sinnen. Det blir fler klick på en artikel som handlar om en massaker på israeler i Tel Aviv eller i Jerusalem än på en artikel som handlar om en massaker på palestinier i Gaza.

Det gäller att sätta sig över denna ojämlikhet i konflikten. Kraven på ett omedelbart eld upphör måste framföras än starkare, liksom det politiska stödet för den tvåstatslösning som trots allt fortfarande utgör den enda realistiska vägen mot varaktig fred.

Det gäller också att ge fullt stöd åt palestiniernas krav på erkännande av staten Palestina, ett krav som sannolikt kommer upp till omröstning i generalförsamlingen i nästa vecka. Hittills har Carl Bildt vägrat att visa var han står i frågan. Min bedömning är att han kan tänka sig att rösta för ett erkännande, en uppfattning som delas av Centerpartiet (även om Centerpartiet i utrikesutskottet förra veckan gick emot sin egen övertygelse och sitt eget stämmobeslut). Bildt måste få känna att han har ett politisk pris att betala på hemmaplan om han i denna fråga hukar för allianskamraterna i Folkpartiet och Kristdemokraterna, som inte vill stödja ett erkännande.

Jag vill passa på att puffa för arrangemanget Fred i Palestina? där jag medverkar tisdagen den 4 december kl 18.30, (Folkets Hus, Järntorget, Göteborg), tillsammans med bl a Sven Britton (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, reste med Ship to Gazas fartyg Estelle till Gaza), Olle Katz (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred) samt Cecila Dalman Eek (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, vice ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidarietet). Välkomna!

Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 3. Klassanalys

Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om programförslagets demokratisyn återfinns här och texten om programförslagets frihetssyn återfinns här. I texten nedan kommenterar jag den klassanalys som kommer till uttryck i förslaget.

*

Vi lever i en individualiserad tid. För ett parti som Socialdemokraterna - som uppstod i samband med industrisamhällets framväxt och motsättningen mellan arbete och kapital (vänster-höger) - innebär individualiseringen nya utmaningar. Det är sedan länge inte längre självklart att arbetare röstar vänster och tjänstemän höger. Andelen LO-anställda som röstar på Socialdemokraterna sjunker och närmar sig 50-procentsgränsen. Sambandet mellan klasstillhörighet och partival är fortfarande starkare i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Men klassröstningen minskar, liksom andelen arbetare (i traditionell mening) av befolkningen.


Socialdemokraterna i Sverige beskrivs ibland som världens mest framgångsrika demokratiska parti, baserat på långvarigt regeringsinnehav och förmåga att sätta varaktiga politiska avtryck i samhällslivet. Den socialdemokratiska framgångssagan hade bl a sin grund i den lyckosamma koalitionen mellan arbetarklass och medelklass under efterkrigstiden. Men vem och vad är medelklass i dagens individualiserade samhälle? Vem är det som den minskande arbetarklassen skall gå i förbund med? Förvirringen är stor.


Programförslaget tar ett steg fram genom att lyfta upp kunskap och kreativitet som allt viktigare produktivkrafter under informationssamhället: Den nya produktionsordning som växer fram genom den tekniska utvecklingen och drivs på av globaliseringen, bygger i mycket på hanteringen av information. Informationsflödena har aldrig varit så omfattande som idag. (...) Men den makt som kunskap ger handlar inte bara om tillgång till information utan lika mycket om förmåga att tolka informationen (s 39).


Programförslaget borde kunna ta ett steg framåt till, genom att peka ut att den kommunikationsteknologiska revolutionen också skapar nya sociala grupper (klasser). Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda.

I informationssamhället utspelar sig en kamp kring två typer av kunskapsobjekt: det första objektet är kunskap vars användning syftar till ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap vars användning syftar till ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där gamla värden och normer håller på att luckras upp. Kunskapsobjekten genererar två grupper av fria logotyper. Den ena gruppen drivs av en strävan efter självförverkligande medan den andra gruppen drivs av en strävan efter att förbättra världen. Självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda, medan världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga.

Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja. Självförverkligare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex ekonomer, revisorer, programmerare, egna företagare, säljare och marknadsförare. Världsförbättrare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex journalister, biblioteks- och arkivarbetare, lärare på högre nivåer, forskare, socialarbetare, präster och offentliga jurister.


Det finns åsikts- och värderingsskillnader inom de fria logotyperna som grupp, d v s mellan självförverkligare och världsförbättrare. Självförverkligare står längre till höger och har en mer negativ inställning till flyktingmottagning och bistånd. Självförverkligare är mindre politiskt engagerade än världsförbättrare. Självförverkligare handlar mer sällan miljömärkta varor, är mer sällan medlemmar i politiska partier, miljöföreningar och skänker mer sällan pengar till hjälporganisationer än vad världsförbättrare gör. Självförverkligare värderar njutning och självförverkligande högre än vad världsförbättrare gör. Dessutom är självförverkligare mer positivt inställda till att prioritera ett samhälle med hög ekonomisk tillväxt, lag och ordning och med internationell inriktning, samt mer negativt inställda till att prioritera ett samhälle baserat på kristna värden än vad världsförbättrare är.

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Karl Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.

Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.

Det är "världsförbättrarna" inom gruppen fria logotyper som Socialdemokraterna måste attrahera och i sin politik gifta ihop med den i bred mening traditionella arbetarklassen. Först genom att identifiera gruppen och skilja ut den från "självförverkligarna", därefter genom att utforma en politik som tilltalar både den och den traditionella arbetarklassen. På så sätt kan Socialdemokraterna lägga grunden för långvarigt regeringsinnehav och göra varaktiga politiska avtryck - baserade på frihet, jämlikhet och solidaritet - även i 2000-talets informationssamhälle. Är man ett framtidsparti så är man.

Delar av denna text har tidigare varit publicerad på Programkommissionens blogg.

Jimmie Åkessons dilemma

Uppdatering 15/11 kl 13.15 återfinns längst ned i texten.

Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.

I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.

Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.

Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?

Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.

Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.

Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.

Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.

Nej, det svenska Nato-motståndet är inte irrationellt. Replik till Bo Hugemark

I dag skriver jag replik till översten Bo Hugemark, på SVT Debatt, i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

*

I sin artikel på SVT Debatt påstår pensionerade översten Bo Hugemark att motståndet mot svenskt Nato-medlemskap är ”irrationellt” och grundar sig på okunskap om de egentliga förhållandena. Om bara folket fick ta del av ”korrekt” information, menar Hugemark, så skulle de skåda ljuset, ändra inställning och inta samma åsikt i sakfrågan som artikelförfattaren själv.

Hugemarks uppfattning om hur människors åsikt i Nato-frågan formas är en osmaklig blandning av folkförakt och politiskt önsketänkande. Frågan om svenskt Nato-medlemskap är inte främst en fråga om information och kunskap. Likt opinionen i alla andra politiska sakfrågor grundas individers åsikter i Nato-frågan också i värden och värderingar. Skulle till exempel ett svenskt medlemskap stärka Nato som organisation? Många svenskar anser att Nato inte bidrar till fred och säkerhet i världen och villd ärför heller inte att Sverige genom ett medlemskap bidrar till att stärka organisationen.


Hugemarks argument att EU:s så kallade Solidaritetsförklaring binder Sveriges handlingsfrihet lika mycket som ett Nato-medlemskap skulle göra håller inte. Solidaritetsförklaringen är vag och mångtydig, och har alls inte samma dignitet som Nato-fördragets artikel 5 – varken formellt eller i praktiken.

Ett ytterligare skäl till att opinionen är negativt inställd till svenskt Nato-medlemskap är att Sverige som medlem skulle bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Hugemark påstår att det inte spelar någon roll, bland annat eftersom några kärnvapeninsatser från Nato:s sida just nu inte är aktuella i Sveriges närområde. Nej, kanske det. Men poängen är ju att svenska folket inte vill bli delaktiga i en kärnvapenhantering och en kärnvapendoktrin, oavsett om vapnen är aktuella att användas just nu eller inte.

Politik handlar som sagt inte enbart om information – utan också om värden och värderingar.