Sverigedemokraterna och rasismen

Sverigedemokraterna har på senare år lagt ned ett stort arbete på att tvätta bort den rasism som partiet genom sitt högerextrema förflutna varit befläckad med. Men radioprogrammet Kalibers uppföljning i dag av sin tidigare granskning av partiet blev ett stort steg tillbaka för Sverigedemokraterna. En av partiets frontfigurer i EU-valkampanjen - undersköterskan Elena Yurkovskaya från Lidingö - uttalar sig i dagens program på ett sätt som knappast går att karaktärisera som annat än just rasistiskt.

Det är inte nog med att Elena Yurkovskaya beskriver invandrare som rena rama analfabeter som måste läras att inte äta med händerna och som bara klarar av att utföra arbete i form av att skära tuggummi från gatorna. Än värre är Elena Yurkovskayas uttalande där hon beklagar att svenska kvinnor som gör abort bidrar till att urholka den nationella genetiska fonden, samtidigt som svenskar som adopterar köper handikappade och utvecklingsstörda barn från utlandet.

Den svenska nationella genetiska fonden - smaka på den formuleringen och kom sedan inte och påstå annat än att Sverigedemokraterna fortfarande har problem med rasism inom partiet. Elena Yurkovskaya står på 17:e plats på Sverigedemokraternas EU-vallista. På partiets hemsida lanseras hon hårt, bl a med möjlighet att ladda ner som affisch.

Inget annat parti skulle kunna presentera kandidater med rasistiska åsikter på sin valsedel och ändå komma så lindrigt undan i svenska medier. Ingen annan partiledare än Jimmie Åkesson skulle kunna sjunga hånfullt raljanta sånger om mordet på Olof Palme och ändå undgå mediedrev och sannolik avgång. Det säger en hel del om Sverigedemokraterna. Men kanske också något om svenska medier.

Jag kommenterar i dag just i Kaliber Sverigedemokraterna och rasismen.

Om varför ett jämlikt samhälle är ett gott samhälle

I dag fick jag med posten Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok The Spirit Level. Why More Equal Societies Almost Always Do Better (Allen Lane, 2009). Boken har fått ett enormt genomslag eftersom den visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Jämlikhet spelar roll. Boken är en våt dröm (om uttrycket tillåtes) för vänstern, såväl i Sverige som globalt.

Författarna har valt ut världens 20 rikaste länder samt USA:s 50 delstater. Resultaten är entydiga. Samhällen med stora inkomstskillnader har större problem med mental ohälsa, alkohol- och narkotikamissbruk, fetma, spädbarnsdödlighet och HIV än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Motsvarande samband återfinns i frågor som förväntad levnadstid, mellanmänsklig tillit och brottslighet. (Författarna betonar också att Bo Rothstein och Eric Uslaner tidigare visat att det är jämlikhet som leder till tillit, och inte tillit som leder till jämlikhet). I länder med stora inkomstskillnader sätts fler personer i fängelse och mindre resurser satsas på utbildning och välfärd. Exemplen kan mångfaldigas.

Bland de mer jämlika länderna återfinns förstås Sverige, Norge, Danmark, Finland samt Japan Belgien och Österrike. Bland de mer ojämlika länderna återfinns USA, Storbritannien och Portugal. Som förklaring till resultaten anför författarna att ojämlikhet leder till ökad stress, inte bara bland de sämst ställda utan också bland de välbärgade. Den mentala ohälsan och de sociala problemen drabbar därför inte bara de sämst ställda, utan också de som tjänar mest.

Så ni ser, kära läsare, att jämlikhet inte bara är ett moraliskt värde i sig utan också ett väldigt praktiskt medel i bygget av det goda samhället. Något säger mig att denna bok regelbundet kommer att dyka upp i den svenska valrörelsen inför 2010 års riksdagsval, och då är det inte Fredrik Reinfeldt som åberopar den.

Själv skall jag nu läsa boken noga, och kanske återkomma till den i ett mer utvecklat sammanhang i Fat Cat media. Tills dess tycker jag att ni kan läsa recensionen i The Sunday Times.

Piratpartiet och den virtuella Allemansrätten

Livet leker för Piratpartiet. Opinionsmätningarna inför EU-valet pekar samfällt på att partiet kommer att erövra åtminstone en plats i Europaparlamentet. Hittills har partiet också lyckats erövra platsen som mediernas kelgris i valrörelsen. Så snart man sätter på radion eller TV:n dyker Christian Engström -Piratpartiets förstanamn på valsedeln - upp. Och i dag kommer författaren Lars Gustafsson - av alla människor - ut i Expressen som Piratpartist (en lysande artikel, för övrigt).

Själv blir jag nu dagligen uppringd av utländska journalister som frågar vad som ligger bakom Piratpartiets framgångar i Sverige. Jag ger mina standardsvar om att den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen skapar nya politiska sakfrågor om integritet och om rätten till kunskap som inte självklart kan placeras in på den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige. De etablerade partierna har sovit och underskattat dessa nya frågors politiska sprängkraft. Sverige är kanske det land i världen som är mest framstående när det gäller IT-användning, vilket gör att dessa frågor kommer lättare på dagordningen i just Sverige.

Journalisterna lyssnar artigt och antecknar. Men en kvinnlig journalist från Sueddeutsche Zeitung lyssnade mera klentroget och frågade plötsligt: Men handlar det inte om den svenska Allemansrätten?

Först skrattade jag till inför tyskarnas begeistring inför Allemansrätten. Men sedan slog det mig att hon nog faktiskt på pricken hittat en viktig förklaringsfaktor. Allemansrätten är ett uttryck för en svensk frihetstradition där ägarförhållanden inte får inverka negativt på individers bruk av allmänna nyttigheter. Samma sak är det på nätet. Upphovsrätten får inte, menar Piratpartiet, hindra individers fria bruk av allmänna, kulturella värden.

Så Piratpartiet är kanske ingen dagslända. Partiets program tar fasta på en svensk liberal frihetstradition, där det även finns utrymme för en stark stat som garanterar medborgarnas rättigheter och håller stången mot monopol och frihetshindrande patentsökare. Har partiet också modet och kraften att efter EU-valet försöka ta steget från ett enfrågeparti och successivt utveckla en politik över breda områden? Helt utsiktslöst tror jag inte att ett sådant projekt skulle vara.

Denna post har i sina huvuddrag även publicerats på portalen Makthavare.se, där jag medverkar som skribent.

P.S. Ni missade väl inte debatten mellan just Christian Engström och den moderate Europaparlamentskandidaten Hans Wallmark i dagens Studio Ett i P 1? Wallmark lyckades verkligen ge stenåldern om inte ett ansikte (det var ju radio...), så åtminstone en röst.

Lynndie England - om individens ansvar och skuld

År 2005 dömdes den då blott 22-åriga kvinnliga soldaten Lynndie England till tre års fängelse för tortyr av fångar i det ökända Abu Ghraib-fängelset i Irak. Lynndie England blev en symbol för för de många och grymma övergreppen i Abu Ghraib. Efter att ha avtjänat halva sitt straff är Lynndie England nu en fri kvinna, och uttalar sig om tortyren för bl a SVT Rapport.

Lynndie England visar ingen ånger över sina handlingar. I stället betonar hon att hon "bara lydde order" och hon är bitter över att hon har fått bära skulden för övergreppen. Men oavsett vilka order som gavs kan individen aldrig avsvärja sig sitt personliga ansvar. Det är förstås inte så enkelt som att varje enskild person bara skall vägra lyda order som innebär övergrepp mot andra människor. Men varje enskild person har ett val att göra inför sådana order och med dessa val följer alltid ett ansvar. Och oavsett vilka order som gavs har jag svårt att se att de skulle inbegripa den typen av förödmjukande foton som Lynndie England och hennes kamrater tillsynes glatt medverkade i.

Som så många andra tog själv oerhört illa vid mig av fotografierna och även för mig blev Lynndie England en symbol för krigets destruktivitet. Jag hade hedersuppdraget att tala vid en s k fredsgudstjänst i Nikolai kyrka i Halmstad 24 oktober 2004 (arrangerad av S:t Nikolai församling och Halmstads FN-förening). Jag väljer att återge delar av mitt anförande nedan.

Det är inte så många veckor sedan som nyhetsrapporteringen dominerades av bilder på amerikanska soldater – oftast unga pojkar och flickor – som plågade och förödmjukade irakiska fångar i det ökända Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, Irak. Förutom hugg och slag bestod tortyren av låtsas-avrättningar, skrämsel med hundar, förhindrande av sömn samt sexuella övergrepp av olika slag.

I centrum för debatten – och för medierapporteringen – stod den endast 21-åriga amerikanska kvinnliga soldaten med namnet Lynndie England. På bild efter bild syntes hon leende och till synes triumferande posera framför de irakiska fångarna. På en bild släpade hon omkring en naken irakisk fånge i ett hundkoppel. På en annan bild pekade hon hånfullt och överlägset mot en naken irakisk fånges könsorgan.

Bilderna på Lynndie England och på de övergrepp och den tortyr som hon och hennes soldatkollegor gav ett ansikte skakade om och provocerade. Inte för att bilderna i sig var värre än de vi då och då ser i TV och i tidningar – där krigets grymheter allt som oftast skildras med kuslig noggrannhet och detaljrikedom. Nej, det skrämmande med bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Bagdad var att de personer som genomförde tortyren och övergreppen bar ansikten som påminde om våra egna. Här kunde man inte skylla övergreppen på ociviliserade barbarer, på fanatiska och fundamentalistiska muslimer eller på soldater från icke-demokratiska regimer. I stället var det ”vanliga” unga pojkar och flickor, från det som vi ibland kallar för västerlandets främsta och mest framstående demokrati, som nyttjade sitt överläge som fångvaktare till att plåga och förödmjuka de människor som de var satta att ansvara för.

Det talas ibland om det högteknologiska kriget, det rena kriget, precisionskriget, utan övergrepp och nästan utan döda, åtminstone utan döda civila – en krigets nollvision om man så vill. Men det kriget är just bara en myt. Till syvende och sist handlar kriget om liv och död, om att låta leva och låta dö, där dödandet, det fysiska förintandet, av motståndaren blir ett avgörande medel för att nå sina mål.

Kriget rör i bokstavlig mening våra liv och vår död. Kriget river därför av oss civiliseringens fernissa, och gör det möjligt för oss att begå handlingar som vi inte ens i våra värsta mardrömmar anade att vi skulle kunna förmå oss till att begå. Kriget tar bort det mänskliga i oss – oavsett om vi kommer från västerländska demokratier eller från andra delar av världen. Kriget tar bort det som gör oss till människor, och lämnar kvar vilddjuret – besten.
Kanske finns det situationer då användandet av militärt våld åtminstone i stunden framstår som det enda sättet att undvika något ännu värre, som t ex folkmord eller andra former av massutrotning av människor. Men allt annat lika är kriget ohyggligt, allt annat lika bidrar kriget till att deformera människor och lämnar svarta hål i våra själar. Det, om inte annat, visar de plågsamma bilderna på Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Att banalisera kriget, att förneka krigets fruktansvärda konsekvenser, är därför en av vår tids – eller snarare en av alla tiders – största ogärningar.

*

"Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det drar som en stormvind i öknen bort", skaldade en gång Esaias Tegnér i sin klassiska dikt ”Det eviga”. Det må väl vara lite hur det vill med den saken. Även om det som våldet skapar är ”vanskligt och kort” så kan man heller aldrig göra ogjort det våldet en gång har ställt till med. De irakiska fångar som för några månader sedan plågades av Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset kommer alltid att få leva med den skräck och den smärta som de åsamkades. Och Lynndie England själv – endast 21 år gammal och som just fött sitt första barn – kommer att dömas i rättegång och kommer alltid att få leva med de minnen, det straff och den skam som hennes handlingar medförde. Krigets destruktivitet skonar inte någon – varken bödel eller offer.

Det är därför vi avskyr kriget och det är därför vi brinner för freden. Inte för att vi är fega, inte för att vi är passiva eller likgiltiga, och kanske inte heller för att vi med nödvändighet alltid tar avstånd från alla former av våld och våldsanvändning. Nej, vi avskyr kriget och vi brinner för freden därför att krigets skadeverkningar är så allvarliga och river upp sådana sår att de som drabbats av dem aldrig riktigt blir människor på samma sätt igen. Och om vi verkligen menar allvar – om vi verkligen vill göra vårt yttersta för att ta vara på vår broder – det som kanske allting handlar om egentligen – då vet vi att det finns knappast något bättre sätt att göra det på än att försöka utplåna krigen från jordens yta och alltid, i alla stunder, ifrågasätta krigets legitimitet.

Socialdemokratin och Den grå vågen

För några veckor sedan skrev jag att botten nog var nådd i det rödgröna opinionsraset och jag tyckte mig skönja en vändpunkt där opinionssiffrorna skulle börja peka uppåt och de rödgröna återvinna sitt politiska självförtroende. Hittills har jag fått rätt. Dagens opinionsmätningar från Demoskop och från Novus Opinion pekar båda på framgångar för den rödgröna koalitionen och i Demoskops skakiga mätningar rasar Moderaterna med hela 12 procentenheter, från 36 till 24 procent. De rödgröna har också klarat sig bra i veckans debatter med den borgerliga alliansregeringen.

Så nu ser det inför EU-valet och det stundande riksdagsvalet 2010 betydligt ljusare ut för Socialdemokraterna än vad det gjorde för en månad sedan. Men hur skall Socialdemokraterna lyckas göra lika skarpa politiska avtryck i 2000-talets samhälle som partiet gjorde under 1900-talet? Det är den fråga som den nyutkomna antologin Den grå vågen. Tankar om en ny socialdemokrati (Hjalmarson & Högberg, 2009) kretsar kring. Boken är redigerad av Katrine Kielos, som tillsammans med Åsa Linderborg utgör den vassaste pennan i svensk vänster i dag.

I boken tycker jag särskilt att idéhistorikern Johannes Åsbergs kapitel "Tillbaka till stadsplaneringen" förtjänar att lyftas fram. Åsberg diskuterar hur samhällets accelererande individualisering inte bara urgröper den medborgerliga friheten utan också skapar en stadsplanering som är samhälleligt dysfunktionell. Individen har fått en ökad individuell frihet, skriver Åsberg, till priset av en förtvinande medborgerlig frihet, och där ett allt intensivare privatliv har ersatt det offentliga livet. Symbolen för denna utveckling blir för Åsberg villorna: Märkligt nog är det ytterst få som talar om de ändlösa villamattorna som ett samhällsproblem, trots att de ofta är extremt segregerade, fullständigt bilberoende och orsakar enorma offentliga utgifter i form av energiförbrukning och kostnader för infrastruktur.

Jodå - ve den politiker ur vilket politiskt läger som helst som skulle ge sig på de svenska villorna. Folkhemmets grundbult. Men Johannes Åsberg törs bryta detta tabu, och levererar läsvärda hyllningar till stadsplanen, till kommunala byggbolag och till den täta blandstaden som medel för en solidarisk bostads- och stadspolitik.

Staden får allt starkare fäste på den politiska agendan. Är Socialdemokraterna redo att möta den utmaningen?

Om FRA-opinionen och Piratpartiets möjligheter att komma in i Europaparlamentet

I dag skriver jag och Henrik Oscarsson på DN Debatt om FRA-striden och om Piratpartiets möjligheter att ta sig in i Europaparlamentet, baserat på resultaten från den senaste SOM-undersökningen.

Hur skall vi förstå striden om FRA-lagen? Var FRA-striden bara en tillfällig ungdomsrevolt mot det politiska etablissemanget? Eller var FRA-striden ett uttryck för en mer djupgående samhällsförändring, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapar både nya politiska sakfrågor, som FRA och fildelning, som nya arenor för politisk mobilisering, som bloggosfären, Facebook, Twitter etcetera?

Den snabba kommunikationsteknologiska utvecklingen äger rum samtidigt som väljarrörligheten ökar och samhället blir alltmer individualiserat. Vilka nya politiska skiljelinjer kan vi skönja i denna utveckling? Är striden om FRA-lagen kanske ett exempel på hur nationalstatens traditionella säkerhetsintresse ställs mot rätten till fri och gränsöverskridande kommunikation i transnationella nätverk?

I 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (Sören Holmberg och Lennart Weibull) var svenska folket övervägande negativt till FRA-lagen.

I undersökningen ställer vi frågan: ”Vilken är Din inställning till den så kal-lade FRA-lagen?” Av de tillfrågade har 34 procent en negativ inställning till lagen, medan endast 23 procent har en positiv inställning. Därutöver svarar 22 procent att de varken är positiva eller negativa till lagen, 11 procent har ingen uppfattning och 10 procent känner inte till lagen.

Motståndet mot FRA-lagen hänger samman med kön, ålder och partisympati. Kvinnor är något mer negativt inställda till FRA-lagen än vad män är. I åldersgrupperna 15–29 år är motståndet klart starkare än bland 30–60-åringar. Och personer äldre än 60 år ställer sig övervägande positiva till FRA-lagen. Motståndet mot FRA-lagen är starkast bland vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater, medan stödet för FRA-lagen är starkast bland moderater, kristdemokrater och folkpartister.

På väljarnivå följer FRA-opinionen således vänster-högerdimensionen, medan det motstånd på elitnivå som skakade regeringen sommaren 2008 uppvisade en betydligt bredare politisk sammansättning. Det är också värt att notera att hela 43 procent av de tillfrågade säger att de är varken positiva eller negativa till lagen, att de inte känner till den eller att de inte har någon uppfattning. Ur det perspektivet kan FRA-motståndet uppfattas mer som en elitfråga än en fråga som engagerar de stora massorna.

Förtroende för politiker i allmänhet och för den borgerliga alliansregeringen i synnerhet uppvisar också ett starkt samband med FRA-åsikter. De som litar på politikerna uppvisar en övervägande positiv inställning till FRA-lagen, medan de som inte litar på politiska företrädare är kritiska. Allmän politikermisstro och bristande förtroende för den sittande regeringen tycks också vara starka drivkrafter bakom svenska folkets åsikter om FRA-lagen.

Utgör då motståndet mot FRA-lagen och kampen för att legalisera fildelning embryot till en ny folkrörelse? Nej, kanske inte. Men båda dessa frågor kan ses som ett uttryck för nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår.

När territoriella gränser förlorar i betydelse och när identiteter och gemenskaper mångfaldigas så förändras också politikens förutsättningar. Frågor om fri kommunikation och om personlig integritet uppvisar ännu så länge endast mycket svag samvariation med den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige. Debatten om FRA-lagen kan ur det perspektivet tolkas som ett uttryck för en växande motsättning mellan nationalstatens traditionella säkerhetsintresse och de transnationella nätverkens krav på gräns-överskridande och fri kommunikation.

Protesterna handlar om nationalstatens försök att i efterhand återta förlorad kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara, maktmedel och drivkraft: informationen. På samma sätt möjliggör modern kommunikationsteknologi fildelning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar.

Det är efter dessa nya, spirande skiljelinjer som Piratpartiet mobiliserar inför EU-valet den 7 juni. Piratpartiet har en potential att utvecklas till något annat än ett enfrågeparti. Partiets program vilar på liberal grund och framför allt värnar partiet individens frihet. Värnandet av individens frihet tar sig uttryck i krav på stärkande av den personliga integriteten, att kulturen skall släppas fri samt motarbetandet av patent och privata monopol.

Piratpartiet protesterar mot tendenser till minskad personlig integritet och ökad kontroll och övervakning från stater och företag som den nya informationsteknologin möjliggör. Piratpartiet betonar medborgerliga fri- och rättigheter och föreslår tydligare reglering och efterlevnad av samhällskontraktet mellan stat och medborgare. En informationssamhällets medborgarrättsrörelse, om man så vill.

Våra analyser bekräftar att det finns en påfallande stark åsiktssammanhållning i sakfrågor som rör övervakning och integritet – en åsiktssammanhållning som anstår en ny politisk konfliktdimension. Piratpartiet är kanske inte mer av ett enfrågeparti än vad våra etablerade partier uppfattades vara när de en gång bildades.

I vår individualiserade tid har Piratpartiet därför en potential att successivt utveckla sin politiska agenda och möta väljarna med ett bredare program än vad som i dag är fallet.
Piratpartiet har medgång i opinionen och med agendan. Piratpartiets möjlighet att komma in i EU-parlamentet avgörs av dess förmåga att mobilisera sina medlemmar och sympatisörer till att verkligen gå och rösta. Piratpartiet har sitt överlägset starkaste stöd i de yngre väljargrupperna. Mer än åtta av tio piratpartister är män.

Piratpartiet har gynnats av att de etablerade partierna har sovit och inte förstått sprängkraften i de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationsteknologiska utvecklingens spår. Det är en anmärkningsvärd kollektiv brist på lyhördhet från partiorganisationer som har till huvuduppgift att artikulera och kanalisera medborgarnas önskningar och behov. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen.

Riksdagspartierna har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det är så kort tid kvar till Europavalet?

EU - ett elitprojekt?

I sommar höjs lönerna för ledamöterna i Europaparlamentet till 80 000 kronor i månaden. Och då ingår förstås inte resebidrag och andra stödresurser.

De höga ersättningsnivåerna riskerar att ytterligare förstärka bilden av EU som ett elitprojekt, och därigenom öka EU-skepsisen och väljarnas bristande förtroende till EU-politikerna. Det kan gynna de EU-kritiska parterna samt bidra till ett lågt valdeltagande.
Ledamöternas oberoende sägs vara ett argument för höga ersättningsnivåer. Jodå. Men även om man använder det argumentet så är det svårt att hävda att ersättningsnivåerna måste vara så höga som de nu är. Skulle t ex halverade ersättningsnivåer verkligen leda till minskat oberoende? Det tror jag inte.

Hittills har EU-parlamentarikerna haft samma lön som de nationella parlamentarikerna. Det har lett till stora löneskillnader i Europaparlamentet. Visst, det kan vara ett problem. Men knappast av den digniteten att det bör lösas genom att sätta en gemensam lön på 80 000 kronor i månaden.

Ett annat argument skulle vara att en del länder har väldigt höga ersättningsnivåer för sina nationella parlamentsledamöter, och att det skulle sänka Europaparlamentsledamöternas anseende att låta dem ha lägre ersättningsnivåer. Men i så fall öppnar det för en ersättningsspiral där varje höjning av de nationalla parlamentsledamöternas ersättningar i ett enskilt land leder till höjningar över hela linjen.

Politiskt finns det möjlighet för de partier som agerat emot de höga ersättningsnivåerna att använda sig av sitt motstånd i valrörelsen, och argumentera emot de höga ersättningsnivåerna utifrån ett jämlikhetsperspektiv. En sådan debatt skulle sannolikt missgynna Moderaterna och gynna de rödgröna partierna.

Situationen kompliceras av partiernas tidigare agerande i frågan. Vänsterpartiet lade ned sin röst när Europaparlamentet röstade om de nya lönerna. Miljöpartiet röstade emot medan Socialdemokraterna och de fyra allianspartierna röstade för. Nu pågår en kraftmätning i riksdagen där den rödgröna koalitionen vill att EU-parlamentarikerna skall beskattas i Sverige. Men den diskussionen blir mer teknisk än ideologisk.

Jag kommenterar Europaparlamentarikernas löner för TT bl a här.

Vad är viktigast - valet eller eftervalsdebatten?

Nu är det bara drygt tre veckor kvar till EU-valet. Det är ett val som är extra viktigt för Socialdemokraterna. Partiet har en möjlighet att vända den negativa opinionstrenden och för första gången på länge få plocka fram segerhuvan.

Men vad som behövs för att Socialdemokraterna skall framstå som vinnare på kvällen den 7 juni är långt ifrån självklart. Det finns en överhängande risk att partiet gör sitt bästa Europaval någonsin, och ändå framställs som förlorare i det mediala eftervalsspinnet.

Socialdemokraternas bästa Europaval var 1995 då partiet fick 28.1 procent av rösterna, ett resultat som uppfattades som en katastrof. Men i de efterföljande valen fick partiet ännu sämre resultat. I 1999 års val fick socialdemokrater 26.0 procent av rösterna och i det senaste valet 2004 fick partiet bara 24.6 procent.

Om Socialdemokraterna denna gång får 30 procent av rösterna så kan det resultatet framställas på två sätt. Antingen som ett segerval eftersom det är det bästa socialdemokratiska resultatet i Europavalen någonsin. Eller som ett katastrofval, eftersom det ligger långt under valresultatet i det senaste riksdagsvalet.

Två saker påverkar tolkningen. För det första om Socialdemokraterna blir större än Moderaterna och därmed blir största parti. För det andra om Socialdemokraterna vinner ett ytterligare mandat. Men det senare utfallet avgörs eventuellt först när vi vet om Lissabonfördraget genomförs, och då är eftervalsdebatten för länge sedan passerad.

Så Socialdemokraternas valresultat i EU-valet betingas kanske mindre av hur väljarna lägger sina röster och mer av hur man lycka hantera eftervalsdebatten. Har partiet beredskap för denna problematik? Jag undrar.

Hur går då valet? Den som vill mäta sina krafter med landets mest framstående väljarforskare uppmanas att via Henrik Oscarssons blogg delta i det valtips som arrangeras av Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Lycka till!

Denna text har också publicerats på den nya politikportalen Makthavare.se, som bedrivs i samarbete mellan Almedalsbloggen och tidskriften Fokus.

Se upp med män med visioner?

Min kära hustru brukar säga att man skall se upp med män med visioner. Det ligger nog mycket i det. Men hur är det med de politiska partierna? Skall man se upp även med deras visioner? Och har de förresten några visioner att tala om nu för tiden?

Visioner betyder enligt Nationalencyklopedin stora, idealiserade framtidsmål. För Moderaternas del ser jag ett samhälle där all politik är avskaffad, alla samhällsproblem går att lösa med tekniska och praktiska åtgärder och varje morgon avhandlas dagens livspussel runt miljoner små köksbord över hela landet.

Kristdemokraternas vision är snarare ett dåtidsmål än ett framtidsmål, med 1950-talets hemmafruidyll i blomstrande små villaområden. Alla är heterosexuella och kyrkan står mitt i byn. Centerns vision är ett Sverige där alla människor är småföretagare och därför har arbetsrätten kunnat avskaffas. I Folkpartiets Sverige råder lag och ordning. Lag och ordning. Lag och ordning.

Miljöpartiets vision är grön, så grön att det är svårt att urskilja några samhällskonturer eller motsättningar överhuvudtaget. Vänsterpartiets vision är det goda industrisamhället, där löntagarna äger företagen och marknadens makt på något sätt har trollats bort.

Men Socialdemokraterna då? Jag frågar, eftersom jag tillbringat ett par stimulerande dagar på konferens med Arbetarrörelsens forskarnätverk, där socialdemokratins ideologiska vilsenhet och brist på framtidsvision var ett bärande inslag i diskussionerna. För att kort sammanfatta debattläget: Det råder stor enighet i problembilden och behovet av en vision, men stor brist på goda förslag om innehållet i och den materiella grunden för en sådan vision.

Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och skiljelinjen mellan arbete och kapital. Även om industrisamhället fortfarande strukturerar dagens Sverige, så är vi på väg in i något nytt som vi i brist på något bättre kallar för kunskapssamhället eller informationssamhället.

Detta nya samhälles skiljelinjer är ännu så outvecklade att det är svårt att formulera en vision som baseras på dessa skiljelinjer. Samtidigt är industrisamhällets skiljelinjer otillräckliga för att formulera en vision som kan göra anspråk på att ha framtiden för sig. Däri består Socialdemokraternas dilemma. Socialdemokraternas möjlighet att sätta samma skarpa politiska avtryck på 2000-talet som partiet gjorde på 1900-talet kommer att avgöras av partiets förmåga att identifiera de nya skiljelinjerna och på dessa tillämpa socialdemokratins gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet. Det finns ingen väg udenom.

Visst, det skadar säkert inte att se upp med män -eller partier, för den delen - med visioner. Men frågan är om man inte skall se upp ännu mer med dem som står utan. En vision kan leda till fundamentalism och stuprörstänkande. Men visionslöshet leder till passivitet och en rörelse utan riktning.

För övrigt är klassbegreppet på väg tillbaka och det apolitiska på väg ut. Det känns befriande.

Nytt fredsinitiativ i Palestinafrågan?

En FN-rapport som överlämnats till Säkerhetsrådet riktar skarp kritik mot Israel för dess agerande under kriget i Gaza i vintras. I rapporten granskas nio händelser där FN-byggnader attackerats. I sex av dessa fall menar kommissionen att det är bevisat att förstörelsen och dödandet åstadkommits genom eldgivning från Israel. I ett fall finner FN-rapporten att den palestinska sidan attackerat mot FN-mål. Rapporten avvisar bestämt Israels påståenden att palestinier skulle ha öppnat eld från en FN-skola vid det tillfälle när 40 personer utanför skolan dödades av israelisk eldgivning.

Situationen i den israelisk-palestinska konflikten är fortsatt svår. De s k försoningssamtalen i Kairo mellan Fatah och Hamas visar inga tecken på genombrott. Den nya israeliska regeringen vägrar att officiellt acceptera en tvåstatslösning, och Israel vägrar att skriva på det s k icke-spridningsavtalet mot kärnvapen (NPT), trots vissa amerikanska påtryckningar. I övrigt tycks Barack Obama ha fullt upp med att hantera den finansiella krisen och det försämrade läget i Afghanistan/Pakistan. Iran - som fortsätter med sina vidriga avrättningar - gnuggar händerna och är hittills konfliktens vinnare.

Skall vi hitta något positivt så är det att USA överhuvudtaget utövade påtryckningar mot Israel i kärnvapenfrågan. USA:s biträdande utrikesminister Rose Gottemoeller uppmanade vid en översynskonferens i FN i New York för NPT:s 189 signatärmakter Israel och andra kärnvapennationer att ansluta sig till fördraget från 1968. Universell anslutning till själva NPT, inklusive av Indien, Israel, Pakistan och Nordkorea, förblir en grundläggande målsättning för USA, sade Gottemoeller. Det sägs vara första gången sedan början av 1960-talet som USA gjort öppna påtryckningar på Israel att avstå från kärnvapen eller ansluta sig till NPT.

En annan ljuspunkt är att Tony Blair uppger att den USA-ledda kvartetten (USA, FN, Ryssland, EU) inom några veckor kommer att presentera ett nytt initiativ i fredsprocessen, utformat i huvudsak av Obama-administrationen. USA har under Obama definierat tvåstatslösningen som en del av USA:s nationella intresse och därigenom bundit sig vid masten.

Låt oss inte ha för stora förväntningar. Men varje liten rörelse som nu sker i fredsprocessen är en förändring till det bättre.

Dagens Ekos märkliga analys av sexköpslagen

Den tio år gamla sexköpslagen som förbjuder köp av sexuella tjänster tycks inte motverka sexköp, påstår Dagens Eko i morgonens sändning kl 08.00.

Bakgrunden är att 19 lokala P4-kanaler lagt ut en påhittad annons på ett sexforum på nätet där en kvinna erbjudit sex mot betalning. Under en vecka inkom nära 1 000 mejl och telefonsvar från män som sade sig vara intresserade av att köpa sex.

Men snälla. Vi vet ju ingenting om hur många svar som skulle ha inkommit om sexköp hade varit tillåtet. Kanske skulle det ha inkommit 10 000 svar? Vi vet inte. Därför kan man heller inte, som Dagens Eko naivt gör, dra någon slutsats om huruvida sexköpslagen motverkar sexköp.

Det enda vi vet är att sexköpslagen inte lyckas få bort all prostitution. Nej, men det är väl klart. Tänk om Dagens Eko tillämpade samma logik på andra brott, t ex narkotikaförsäljning. Låt oss sätta in en annons på en 19 nätsidor och erbjuda narkotika till försäljning. Vi får in 1 000 svar. Skulle då Dagens Eko dra slutsatsen att "lagen som förbjuder försäljning av narkotika tycks inte motverka narkotikaförsäljning"? Knappast.

Trist när ett kvalitetsprogram som Dagens Eko inte lyckas behålla sansen när ett så laddat ämne som sexköpslagen skall diskuteras.

En bra dag för Arbetarrörelsen

1 maj 2009 blev en bra dag för Arbetarrörelsen. Den började bra redan på morgonen, med Novus Opinions senaste mätning som visar att den borgerliga alliansregeringen tappar stöd och att skillnaden mellan de båda blocken nu är uppe i 4,3 procentenheter till de rödgrönas fördel.

Nyhetsflödet har i dag dominerats av 1 maj-firandet på ett sätt som fått t o m svininfluensan att komma i skymundan. Jag kan inte heller minnas att jag dagarna före 1 maj blivit uppringd av så många journalister som velat ha kommentarer som denna gång. De som påstår att 1 maj-firandet tjänat ut sin roll som politisk manifestation har fel. Medieintresset för årets 1 maj visar att dagen fortfarande fyller sin plats som uttryck för politisk mobilisering.

Dessutom tycks det ha varit gott om folk i demonstrationstågen och på möten i år. Buropen mot Wanja Lundby-Wedin var väntade, men mycket tyder på att hon nu har levt igenom den värsta krisen. Hennes politiska moralkapital är urholkat, men hon har bestämt sig för att sitta kvar.

Monas Sahlins framträdanden i Lund och Malmö gick också bra. I sitt tal gjorde hon just det hon skulle - d v s sitt allra bästa för att utmejsla den rödgröna koalitionens politik som något distinkt annorlunda än den borgerliga alliansregeringens. Hon vände sig till pensionärerna, som är den väljargrupp där det socialdemokratiska opinionstappet varit som allra störst. Hon talade ideologi, och markerade starkt att socialdemokratin är en frihetsrörelse.

Även i Göteborg sken solen, och för dem som vill ha siffror över deltagarna i de respektive demonstrationstågen så kommer här resultaten (jag har ju den något obskyra hobbyn att räkna deltagare - ett uttryck för mitt kontrollbehov):

Vänsterpartiet: 1990

Socialdemokraterna: 1780

Syndikalisterna: 1720

Kommunistiska Partiet (f d Kpmlr): 890

Överlag har demonstrationsdeltagandet i Göteborg varit relativt stabilt för respektive parti över tid de senaste åren. Deltagarsiffrorna varierar med några hundra, oavsett väder och vind och vilka talare som framträder.

Kanske blev årets 1 maj en vändpunkt för socialdemokratins och den rödgröna koalitionens långa politiska och opinionsmässiga ökenvandring? De senaste månaderna har varit svåra för oppositionen. Jag har en känsla av att botten nu är nådd. Vi går in i en valrörelse, där mobiliseringen blir början på en mer intensiv politisk period fram till valet 2010. 1 maj 2009 blir kanske bara den första av flera bra dagar.

Som Totta sjunger, till Peter LeMarcs text: Bra dagar är snart här. Bra dagar som bara är. Då vingar växer och benen bär. Bra, bra dagar är snart här.