Affären med statssekreterare Ulrica Schenströms pusskalas på krogen med TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad väcker viktiga principfrågor. Hur nära personliga relationer kan en journalist ha med en makthavare utan att journalistens trovärdighet påverkas negativt? Är det rimligt att tro att en journalist ena kvällen kan sitta på krogen och pussa en makthavare för att dagen därpå oberoende kritiskt granska samma makthavare? Bör det offentliggöras huruvida statssekreteraren nämnda kväll hade jouransvar i regeringskansliet och därmed operativt ansvar för krishantering?
Fredrik Reinfeldt viftar bort kritiken. Men som jag läste någonstans: Om det varit statssekreterare Lars Danielsson som i påstått berusat tillstånd fotograferats på krogen i en intim situation med t ex Rapports politiska reporter Elisabeth Höglund - hade Fredrik Reinfeldt då också viftat bort det hela? Jag tror inte det. Frågan om Lars Danielsson eventuella jouransvar i regeringskansliet hade sannolikt drivts av moderaterna med full kraft.
Här finns också paradoxal aspekt av en könsmaktsordningen: Lars Danielsson var statssekreterare i statsrådsberedningen och uppfattades och beskrevs som en maktens man. Ulrica Schenström är även hon statssekreterare i statsrådsberedningen men beskrevs tidigt i affären mera som Fredrik Reinfeldts pressekreterare än som den självständiga makthavare hon är.
Jag tycker båda parter har agerat oskickligt. För såväl journalistikens som politikens trovärdighet är det viktigt att rollerna hålls isär. Enskilda misstag kan alltid begås. Tycke kan uppstå - vackert så. Men då gäller det att ta konsekvenserna och inte försöka låtsas som att det regnar. Annars blir det privata blir politiskt och det politiska privat. En sådan utvekcling förlorar såväl väljarna som mediekonsumenterna på.
Så jourlistorna för den aktuella kvällen bör offentliggöras. Reportern bör placeras i redaktionell karantän under en tid. Det är bästa sättet att återupprätta trovärdigheten.
2007-10-29
2007-10-27
Fred i Mellanöstern?
Jag är nu på väg hem från Palmedagarna i Karlstad, där jag tidigare i dag ledde ett panelsamtal mellan två representanter för det s k Genèveinitiativet; Gadi Baltiansky och Nidal Fuqah. Genèveinitiativet är ett ambitiöst israelisk-palestinskt fredsprojekt som lanserades i december 2003 och som består av ett i högsta grad konkret förslag till lösning på konflikten. Här finns kartor med exakta gränslinjer mellan en israelisk och en palestinsk stat samt klara riktlinjer för de palestinska flyktingarnas återvändande eller kompensation och om Jerusalems framtida ställning.
Förslaget är värt allt stöd. Det enda som saknas är ett starkt ledarskap för genomförandet. Palestiniernas ledarskap är splittrat, där Hamas styr Gaza medan Fatah och president Abbas styr Västbanken. Israels premiärminister Olmert leder en svag koalitionsregering. USA leds av en president som kört fast i Irak, som har kongressen emot sig och som snart kommer att lämna sitt ämbete.
Förutsättningarna för den fredskonferens som USA planerar att genomföra i Annapolis i slutet av november kunde kort sagt vara bättre. Det mest positiva man hittills kan säga om konferensen är att det är bra att parterna träffas för att samtala med varandra. Men ingen tror att några avgörande genombrott kommer att ske där.
Vägen till fred kräver ett samlat palestinskt ledarskap som har kraften att förhandla med Israel. I dag pågår inga samtal mellan Hamas och Fatah på hög politisk nivå. Men dessa samtal kommer, om än inte förrän efter Annapolis-konferensen. Abbas vet att han omöjligen kan skapa fred med Israel och bygga en palestinsk stat så länge Gaza styrs av Hamas och Västbanken av Fatah. Bästa sättet för omvärlden att stödja fredsprocessen är att underlätta och stödja återskapandet av ett enat palestinskt ledarskap – t ex genom att häva isoleringen mot Gaza.
Förslaget är värt allt stöd. Det enda som saknas är ett starkt ledarskap för genomförandet. Palestiniernas ledarskap är splittrat, där Hamas styr Gaza medan Fatah och president Abbas styr Västbanken. Israels premiärminister Olmert leder en svag koalitionsregering. USA leds av en president som kört fast i Irak, som har kongressen emot sig och som snart kommer att lämna sitt ämbete.
Förutsättningarna för den fredskonferens som USA planerar att genomföra i Annapolis i slutet av november kunde kort sagt vara bättre. Det mest positiva man hittills kan säga om konferensen är att det är bra att parterna träffas för att samtala med varandra. Men ingen tror att några avgörande genombrott kommer att ske där.
Vägen till fred kräver ett samlat palestinskt ledarskap som har kraften att förhandla med Israel. I dag pågår inga samtal mellan Hamas och Fatah på hög politisk nivå. Men dessa samtal kommer, om än inte förrän efter Annapolis-konferensen. Abbas vet att han omöjligen kan skapa fred med Israel och bygga en palestinsk stat så länge Gaza styrs av Hamas och Västbanken av Fatah. Bästa sättet för omvärlden att stödja fredsprocessen är att underlätta och stödja återskapandet av ett enat palestinskt ledarskap – t ex genom att häva isoleringen mot Gaza.
2007-10-25
Vart går moderaterna?
Moderaternas partistämma aktualiserar frågor om partiets ideologiska och politiska förnyelse. Min hustru och kollega Marie Demker brukar diskutera moderaternas förändring i termer av att partiet börjar påminna om ett s k catch all-parti. Ett catch all-parti tonar ned sin ideologi, vill inte representera någon enskild social grupp utan anpassar sin politik så att den skall få så starkt stöd i väljarkåren som möjligt. "Lyssnar in", som Fredrik Reindfeldt brukar säga. Det demokratiska partiet i USA brukar användas som ett exempel på ett catch-all-parti.
Jag är skeptisk till catch all-partier. Ett catch all-parti driver inte opinionen och politiken framåt, utan bildar eftertrupp till opinionssvängningar och tidsanda. Catch all-partier har ingen vision som förmår mobilisera väljarna. Fredrik Reinfeldt framstår också i dag mera som en administratör, en tekniker som vill genomföra den mest förnuftiga politiken - bra för alla och envar.
Catch all-partier bidrar till att dölja í stället för att täcka av politiska skiljeliner. De avpolitiserar politiken, sätter fokus på person och handlingskraft i stället för på ideologi och sakfrågor.
Jag är lite orolig för att moderaterna i sin iver att fjärma sig från den vänster-högerskala som så starkt strukturerar svensk politik lämnar högerflanken öppen för Sverigedemokraterna att etablera sig på. Samtidigt är det förstås orimligt att begära av moderaterna att de skall hålla fast vid sin klassiska högerpolitik endast av det skälet att Sverigedemokraterna annars kanske skulle ta deras på den politiska vänster-högerskalan.
Jag tillhör dem som är ganska säker på att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen. Partiets ursprung i extremhögern blir ett hinder, och skiljer ju Sverigedemokraterna från t ex Dansk Folkeparti. Men osvuret är bäst. Europavalet 2009 kan bli en språngbräda, såvida inte Junilistan lyckas fånga upp tillräckligt många borgerligt sinnade EU-motståndare (vänstersinnade EU-motståndare kan alltid rösta på miljöpartiet eller vänsterpartiet).
Socialdemokratin bör akta sig för att möta Reinfeldt med hans egna vapen. En del har menat att även socialdemokratin är på väg att bli ett catch all-parti. Arbetarklassens andel av befolkningen minskar och för att vinna makten gäller det ju att få med sig medelklass och marginalväljare. Men jag tror att att Reinfeldts apolitiska framtoning bättre möts med ideologi och betonande av de sociala skiljelinjerna. Dessutom mår demokratin bättre av att dessa skiljelinjer synliggörs än att de förnekas.
Jag är skeptisk till catch all-partier. Ett catch all-parti driver inte opinionen och politiken framåt, utan bildar eftertrupp till opinionssvängningar och tidsanda. Catch all-partier har ingen vision som förmår mobilisera väljarna. Fredrik Reinfeldt framstår också i dag mera som en administratör, en tekniker som vill genomföra den mest förnuftiga politiken - bra för alla och envar.
Catch all-partier bidrar till att dölja í stället för att täcka av politiska skiljeliner. De avpolitiserar politiken, sätter fokus på person och handlingskraft i stället för på ideologi och sakfrågor.
Jag är lite orolig för att moderaterna i sin iver att fjärma sig från den vänster-högerskala som så starkt strukturerar svensk politik lämnar högerflanken öppen för Sverigedemokraterna att etablera sig på. Samtidigt är det förstås orimligt att begära av moderaterna att de skall hålla fast vid sin klassiska högerpolitik endast av det skälet att Sverigedemokraterna annars kanske skulle ta deras på den politiska vänster-högerskalan.
Jag tillhör dem som är ganska säker på att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen. Partiets ursprung i extremhögern blir ett hinder, och skiljer ju Sverigedemokraterna från t ex Dansk Folkeparti. Men osvuret är bäst. Europavalet 2009 kan bli en språngbräda, såvida inte Junilistan lyckas fånga upp tillräckligt många borgerligt sinnade EU-motståndare (vänstersinnade EU-motståndare kan alltid rösta på miljöpartiet eller vänsterpartiet).
Socialdemokratin bör akta sig för att möta Reinfeldt med hans egna vapen. En del har menat att även socialdemokratin är på väg att bli ett catch all-parti. Arbetarklassens andel av befolkningen minskar och för att vinna makten gäller det ju att få med sig medelklass och marginalväljare. Men jag tror att att Reinfeldts apolitiska framtoning bättre möts med ideologi och betonande av de sociala skiljelinjerna. Dessutom mår demokratin bättre av att dessa skiljelinjer synliggörs än att de förnekas.
2007-10-23
Göran Perssons självbiografi
Jag har nu inhandlat och läst (nåja, nästan läst) Göran Perssons självbiografi Min väg, mina val som kom ut i dag. Persson skriver bra. Prosan är effektiv och vägvinnande, banaliteterna få. Personporträtten inte sällan träffande. Den är för lång - nära 500 sidor. Det är märkligt att författare och förlag har så svårt att lära sig att less is more. Längden är ofta ett tecken på att det gått för fort - texten hinner inte kondenseras och klarna av. Även Albert Bonniers förlag tycks ha haft bråttom - korrekturfel t o m i innehållsförteckningen!
Boken innehåller få skarpa politiska nyheter. Det var väl heller inte att vänta. Efter Erik Fichtelius voluminösa intervjuer med Göran Persson är väldigt mycket redan sagt.
Göran Persson bekräftar i alla fall det som på den tiden konsekvent förnekades - att det fanns stora motsättningar mellan å ena sidan Göran Persson och statsrådsberedningen och å andra sidan UD och Anna Lindh i synen på Palestinakonflikten. Som jag redan då påpekade (se t ex DN 14/4 -02) kritiserade t ex Göran Persson aldrig den israeliska ockupationspolitiken utan att också samtidigt kritisera palestinierna. Anna Lindh hade däremot inga problem att kritisera Israels ockupationspolitik utan att samtidigt känna sig tvungen att kritisera palestinierna.
Göran Perssons syn på Israel representerar egentligen en honom föregående generation socialdemokraters syn. Han betonar själv att han växte upp under Tage Erlanders statsministertid under 1950- och 1960-talen, då banden mellan Sverige och Israel var nära och täta. Han betonar Israels ställning som den enda demokratin i området.
Men Göran Perssons text andas ingen eller liten empati inför det lidande som palestinierna utsatts för under så många år. Här slirar han också i formuleringarna. Om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända skriver han bara att deras situation måste "klaras ut". Samma till intet förpliktigande formulering används om Israels ockupation och annektering av östra Jerusalem (s 257). Han berättar vidare att "tanken kittlade" honom att bjuda in Sharon till Torp, eftersom Sharon ville jämföra israeliskt jordbruk med svenskt (s 265). Han har uppenbarligen inga problem att känna in sig på den israeliska sidan i konflikten, han är mera stum inför palestinierna.
En likartad bild av skillnaderna mellan Göran Persson och Anna Lindh i synen på Palestinakonflikten ges i Lars Danielssons nyligen publicerade bok I skuggan av makten. Hur den svenska Mellanösternpolitiken förändrats över tid skildras ingående i min doktorsavhandling som just bär namnet Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).
Boken innehåller få skarpa politiska nyheter. Det var väl heller inte att vänta. Efter Erik Fichtelius voluminösa intervjuer med Göran Persson är väldigt mycket redan sagt.
Göran Persson bekräftar i alla fall det som på den tiden konsekvent förnekades - att det fanns stora motsättningar mellan å ena sidan Göran Persson och statsrådsberedningen och å andra sidan UD och Anna Lindh i synen på Palestinakonflikten. Som jag redan då påpekade (se t ex DN 14/4 -02) kritiserade t ex Göran Persson aldrig den israeliska ockupationspolitiken utan att också samtidigt kritisera palestinierna. Anna Lindh hade däremot inga problem att kritisera Israels ockupationspolitik utan att samtidigt känna sig tvungen att kritisera palestinierna.
Göran Perssons syn på Israel representerar egentligen en honom föregående generation socialdemokraters syn. Han betonar själv att han växte upp under Tage Erlanders statsministertid under 1950- och 1960-talen, då banden mellan Sverige och Israel var nära och täta. Han betonar Israels ställning som den enda demokratin i området.
Men Göran Perssons text andas ingen eller liten empati inför det lidande som palestinierna utsatts för under så många år. Här slirar han också i formuleringarna. Om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända skriver han bara att deras situation måste "klaras ut". Samma till intet förpliktigande formulering används om Israels ockupation och annektering av östra Jerusalem (s 257). Han berättar vidare att "tanken kittlade" honom att bjuda in Sharon till Torp, eftersom Sharon ville jämföra israeliskt jordbruk med svenskt (s 265). Han har uppenbarligen inga problem att känna in sig på den israeliska sidan i konflikten, han är mera stum inför palestinierna.
En likartad bild av skillnaderna mellan Göran Persson och Anna Lindh i synen på Palestinakonflikten ges i Lars Danielssons nyligen publicerade bok I skuggan av makten. Hur den svenska Mellanösternpolitiken förändrats över tid skildras ingående i min doktorsavhandling som just bär namnet Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).
2007-10-21
Religion kan aldrig vara en privatsak!
Religionen skall vara en privatsak, påstås det ofta i diskussionen om religion och politik. På ytan är påståendet oförargligt och svårt att säga emot. Och visst - om man bara menar att varje enskild människa har rätt till sin tro eller otro så är det bara att hålla med.
Men ändå. Uttalandet har alltid gett mig en lätt bismak i munnen, utan att jag riktigt kunnat sätta ord på känslan. Någonstans i mina konspiratoriska blindtunnlar har jag anat en dold agenda bakom användandet av uttrycket.
Jag fick en förklaring till mina känslor på årets Anna Lindh-seminarium på Bommersvik (så höstvackert att det gjorde ont) i helgen. Inte oväntat var det den så kloke och analytiskt skarpe förre ärkebiskopen K G Hammar som stod för insikten. Religionen kan aldrig vara en privatsak, sa han, för religion handlar om relationer. Att ha en kristen tro är att ha och hänge sig åt en särskild relation - kalla den gärna kärleksrelation - till andra människor, till samhället, till skapelsen och naturligtvis till Gud.
Kristen tro får därför konsekvenser inte bara för hur du lever ditt eget liv utan också för din relation till allt som lever. Kristen tro ingen privatsak - den konstituerar inte bara dig själv utan också dina relationer med världen och får därigenom i förlängningen konsekvenser för andra människor. Uttrycket att "religionen skall vara en privatsak" döljer detta förhållande och blir därför en tom eller bedräglig retorik.
En helt annan sak är att kyrka och stat skall hållas isär, och att kyrkan inte skall ha något inflytande över politiken.
K G Hammar sa också att vi inte har något utvecklat språk för att diskutera relationen mellan religion och politik. Det var ett uttryck med stort intentionsdjup. Frågan är bara hur vi hanterar det problemet. Ett sådant språk kan ju inte skapas eller uppfinnas. Men insikten om problemet är en del av lösningen.
Nästa helg medverkar jag på Palmedagarna i Karlstad. Då skall jag diskutera läget i Mellanöstern med Gadi Baltiansky, generaldirektör Geneve Initiative Israel och Nidal Foqaha, generaldeirektör Palestinian Peace Coalition- Geneve Initiative. Dessutom deltar Sveriges Radios Cecilia Uddén. Det skall bli både roligt och intressant.
Men ändå. Uttalandet har alltid gett mig en lätt bismak i munnen, utan att jag riktigt kunnat sätta ord på känslan. Någonstans i mina konspiratoriska blindtunnlar har jag anat en dold agenda bakom användandet av uttrycket.
Jag fick en förklaring till mina känslor på årets Anna Lindh-seminarium på Bommersvik (så höstvackert att det gjorde ont) i helgen. Inte oväntat var det den så kloke och analytiskt skarpe förre ärkebiskopen K G Hammar som stod för insikten. Religionen kan aldrig vara en privatsak, sa han, för religion handlar om relationer. Att ha en kristen tro är att ha och hänge sig åt en särskild relation - kalla den gärna kärleksrelation - till andra människor, till samhället, till skapelsen och naturligtvis till Gud.
Kristen tro får därför konsekvenser inte bara för hur du lever ditt eget liv utan också för din relation till allt som lever. Kristen tro ingen privatsak - den konstituerar inte bara dig själv utan också dina relationer med världen och får därigenom i förlängningen konsekvenser för andra människor. Uttrycket att "religionen skall vara en privatsak" döljer detta förhållande och blir därför en tom eller bedräglig retorik.
En helt annan sak är att kyrka och stat skall hållas isär, och att kyrkan inte skall ha något inflytande över politiken.
K G Hammar sa också att vi inte har något utvecklat språk för att diskutera relationen mellan religion och politik. Det var ett uttryck med stort intentionsdjup. Frågan är bara hur vi hanterar det problemet. Ett sådant språk kan ju inte skapas eller uppfinnas. Men insikten om problemet är en del av lösningen.
Nästa helg medverkar jag på Palmedagarna i Karlstad. Då skall jag diskutera läget i Mellanöstern med Gadi Baltiansky, generaldirektör Geneve Initiative Israel och Nidal Foqaha, generaldeirektör Palestinian Peace Coalition- Geneve Initiative. Dessutom deltar Sveriges Radios Cecilia Uddén. Det skall bli både roligt och intressant.
2007-10-18
Moderaterna och (för)ledande opinionsundersökningar
I dag presenterade moderaterna rapporten Allmänheten om moderaterna och aktuella politiska frågor. Det är opinionsföretaget Synovate som genomfört en undersökning av den svenska allmänhetens syn på moderaterna.
Rapporten är oavsiktligt mycket underhållande, eftersom flera av de frågor som ställts är några av de mest ledande som jag någonsin stött på i branchen. Reslutaten blir därefter.
En grundregel när man ställer en opinionsfråga är att man skall undvika värdeladdade ord, eftersom sådana ord påverkar svaren. Två exempel på sådana värdeladdade ord är "utveckla" eller "förnya". Ändå väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att det är viktigt att moderaterna fortsätter att utvecklas och förnya sin politik, eller tycker du inte det? Hej och hallå - någon som är emot att ett parti utvecklar och förnya sin politik? Nej, tänkte väl det. Så var det också 75 procent av de tillfrågade som tyckte det var en bra idé, endast16 procent var emot.
Ett annat positivt värdeladdat ord är "rättigheter". Här väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att de rättigheter som anställda idag har på arbetsmarknaden ska vara kvar oförändrade, eller tycker du inte det? Någon som tror att en majoritet vill minska eller ta bort de anställdas rättigheter? Nej, tänkte väl det. Så var det också 78 procent av de tillfrågade som tyckte det var en dålig idé, endast 13 procent var för.
Ett ytterligare ledande uttryck är att det är ansvarsfullt att minska en skuld. Här väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att det är ansvarsfullt att minska på utgifterna i statsbudgeten och därmed göra det möjligt att minska Sveriges statsskuld, eller tycker du inte det? Någon som tror att flertalet inte tycker det är ansvarsfullt att minska statsskulden? Nej, tänkte väl det. Så var det också 75 procent som ansåg att det var ansvarsfullt att minska statsskulden, medan endast 13 procent inte tyckte det.
Jag undrar uppriktigt hur den här undersökningen har kommit till. För moderaterna är den fullständigt meningslös, såvida inte syftet är att drämma den interna partioppositionen i huvudet. Men då borde man ha använt ett mindre genomsynligt vapen.
Eller är det bara en häpnadsväckande inkompetens hos dem som beställt undersökningen?
Jag undrar också hur Synovate vågar riskera sitt goda namn och varumärke genom att genomföra en undersökning där flera av frågorna håller så låg kvalitet.
Studio Ett uppmärksammade rapporten och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann fick försöka försvara de ledande frågorna. Det var - för att uttrycka det milt - ingen lätt uppgift, och Schlingmann hade heller inte någon av sina bästa dagar.
Rapporten är oavsiktligt mycket underhållande, eftersom flera av de frågor som ställts är några av de mest ledande som jag någonsin stött på i branchen. Reslutaten blir därefter.
En grundregel när man ställer en opinionsfråga är att man skall undvika värdeladdade ord, eftersom sådana ord påverkar svaren. Två exempel på sådana värdeladdade ord är "utveckla" eller "förnya". Ändå väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att det är viktigt att moderaterna fortsätter att utvecklas och förnya sin politik, eller tycker du inte det? Hej och hallå - någon som är emot att ett parti utvecklar och förnya sin politik? Nej, tänkte väl det. Så var det också 75 procent av de tillfrågade som tyckte det var en bra idé, endast16 procent var emot.
Ett annat positivt värdeladdat ord är "rättigheter". Här väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att de rättigheter som anställda idag har på arbetsmarknaden ska vara kvar oförändrade, eller tycker du inte det? Någon som tror att en majoritet vill minska eller ta bort de anställdas rättigheter? Nej, tänkte väl det. Så var det också 78 procent av de tillfrågade som tyckte det var en dålig idé, endast 13 procent var för.
Ett ytterligare ledande uttryck är att det är ansvarsfullt att minska en skuld. Här väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att det är ansvarsfullt att minska på utgifterna i statsbudgeten och därmed göra det möjligt att minska Sveriges statsskuld, eller tycker du inte det? Någon som tror att flertalet inte tycker det är ansvarsfullt att minska statsskulden? Nej, tänkte väl det. Så var det också 75 procent som ansåg att det var ansvarsfullt att minska statsskulden, medan endast 13 procent inte tyckte det.
Jag undrar uppriktigt hur den här undersökningen har kommit till. För moderaterna är den fullständigt meningslös, såvida inte syftet är att drämma den interna partioppositionen i huvudet. Men då borde man ha använt ett mindre genomsynligt vapen.
Eller är det bara en häpnadsväckande inkompetens hos dem som beställt undersökningen?
Jag undrar också hur Synovate vågar riskera sitt goda namn och varumärke genom att genomföra en undersökning där flera av frågorna håller så låg kvalitet.
Studio Ett uppmärksammade rapporten och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann fick försöka försvara de ledande frågorna. Det var - för att uttrycka det milt - ingen lätt uppgift, och Schlingmann hade heller inte någon av sina bästa dagar.
2007-10-16
Sverige säljer stridsplan till diktatur
Thailand väljer att köpa svenska Gripen framför USA:s F 16 när beslutet om landets framtida stridsplan tillkännages i morgon, säger en källa till Reuters. Källan uppger att det svenska planet har vunnit kampen delvis på grund av USA:s exportregler: Vi föredrog F 16 framför Gripen, men amerikanerna får inte sälja vapen till länder vars regeringar har avsatts i kupper.
Om uppgifterna stämmer är det ytterligare ett tecken på den svenska vapenexportens förfall. Det är en skam att svensk vapenexport i det här avseendet har en mindre restriktiv inställning till diktaturer än vad USA har.
Socialdemokratin har dessvärre ingen anledning alls att slå sig för bröstet i vapenexportfrågan. Den svenska vapenexporten ökade kraftigt under socialdemokraternas senaste regeringsinnehav och vid flera tillfällen efterlevdes inte gällande regelverk. Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen är en av de krafter inom partiet som med kraft arbetar för mer restriktiva regler (som dessutom skall efterlevas) och på sikt en övergång till civil produktion.
För två år sedan överlämnade utredaren Anders Svärd (c) sitt betänkande Krut (Krigsmaterielutredningens betänkande) till dåvarande infrastrukturminister Ulrika Messing. Svärd ville ta större hänsyn till den svenska industrins intressen i vapenexportfrågan och göra det lättare att exportera vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter. Messing duckade i frågan och någon proposition lades aldrig på riksdagens bord.
Nu är det i stället socialdemokraterna som kritiserar den borgerliga regeringen för att inte ta ställning i vapenexportfrågan. Den borgerliga regeringen är splittrad. Centerledaren Maud Olofsson vill "modernisera lagstiftningen" och ta större hänsyn till industrins behov, medan folkpartiet i stället vill låta respekten för mänskliga rättigheter väga tyngre i vapenexportfrågan. Kristdemokraterna vill inte ändra lagen alls, och moderate försvarsministern Sten Tolgfors vill inte ta ställning.
En socialdemokrati som på allvar vill ompröva sin tidigare politik har här ett gyllene tillfälle att sätta press på den borgerliga regeringen och göra upp med det moraliska förfall som kännetecknar svensk vapenexportpolitik. Alla krafter som vill driva socialdemokratin i denna riktning välkomnas!
Sydsvenskan har just haft en ambitiös artikelserie om svensk vapenexport. Läs den gärna här.
Om uppgifterna stämmer är det ytterligare ett tecken på den svenska vapenexportens förfall. Det är en skam att svensk vapenexport i det här avseendet har en mindre restriktiv inställning till diktaturer än vad USA har.
Socialdemokratin har dessvärre ingen anledning alls att slå sig för bröstet i vapenexportfrågan. Den svenska vapenexporten ökade kraftigt under socialdemokraternas senaste regeringsinnehav och vid flera tillfällen efterlevdes inte gällande regelverk. Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen är en av de krafter inom partiet som med kraft arbetar för mer restriktiva regler (som dessutom skall efterlevas) och på sikt en övergång till civil produktion.
För två år sedan överlämnade utredaren Anders Svärd (c) sitt betänkande Krut (Krigsmaterielutredningens betänkande) till dåvarande infrastrukturminister Ulrika Messing. Svärd ville ta större hänsyn till den svenska industrins intressen i vapenexportfrågan och göra det lättare att exportera vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter. Messing duckade i frågan och någon proposition lades aldrig på riksdagens bord.
Nu är det i stället socialdemokraterna som kritiserar den borgerliga regeringen för att inte ta ställning i vapenexportfrågan. Den borgerliga regeringen är splittrad. Centerledaren Maud Olofsson vill "modernisera lagstiftningen" och ta större hänsyn till industrins behov, medan folkpartiet i stället vill låta respekten för mänskliga rättigheter väga tyngre i vapenexportfrågan. Kristdemokraterna vill inte ändra lagen alls, och moderate försvarsministern Sten Tolgfors vill inte ta ställning.
En socialdemokrati som på allvar vill ompröva sin tidigare politik har här ett gyllene tillfälle att sätta press på den borgerliga regeringen och göra upp med det moraliska förfall som kännetecknar svensk vapenexportpolitik. Alla krafter som vill driva socialdemokratin i denna riktning välkomnas!
Sydsvenskan har just haft en ambitiös artikelserie om svensk vapenexport. Läs den gärna här.
2007-10-14
Humanitära interventioner och rättfärdiga krig?
Krig innebär alltid ett helvete. Jag är ändå inte pacifist. Det finns situationer då krigets helvete kanske trots allt är ett lite mindre helvete än alternativet. Men ett helvete är det likafullt.
Jag har därför utomordentligt svårt när krig romantiseras, som t ex när Per Ahlmark inför det kommande kriget i Irak skrev att "hundratusentals människor" i Bagdad skulle strömma ut "på gatorna i glädje" för att välkomna de amerikanska soldaterna (DN 10/10 2002). Eller när Göran Persson i en radiointervju bagatelliserade samma krig genom att i Ekots lördagsintervju (21/12 2002) i naiva ordalag uttalade sig om huruvida kriget skulle ha en positiv inverkan på den ekonomiska konjunkturen.
Jag har därför också svårt för begreppen "humanitär intervention" respektive "rättfärdiga krig". För mig är inga interventioner humanitära och inga krig rättfärdiga. Orden förleder, genom att dölja krigets vidrigheter och därigenom sänka tröskeln till militär våldsanvändning. Samtidigt är språkbruket förståeligt. Hur skulle det vara möjligt att skapa legitimitet för "inhumana interventioner" eller "orättfärdiga krig"? Men ett någorlunda neutralt språkbruk är i varje fall ett rimligt krav.
Min favoritfilosof Slavoj Zizek skriver i dag insiktsfullt i Aftonbladet om vad han kallar den "militaristiska humanismen", där krig som förs under etiketten "humanitär intervention" blir nära nog omöjliga att argumentera emot: det sätt på vilket militära interventioner framställs som humanitär hjälp, omedelbart rättfärdigade med hänvisning till avpolitiserade universella mänskliga rättigheter, så att var och en som motsätter sig interventionerna inta bara tar fiendens parti i en väpnad konflikt utan fastmer gör ett kriminellt val som exkluderar honom från de civiliserade nationernas internationella gemenskap.
I dag tycks det vara liberalerna som under fältrop om fler "humanitära interventioner" oftast tonar ned krigets grymheter. Själv känner jag här större frändskap med den tyske generalen Moltke, som efter Tysklands seger i det tysk-franska kriget 1870-71 yttrade: Varje krig, även det segerrika, är en nationell olycka.
Jag har därför utomordentligt svårt när krig romantiseras, som t ex när Per Ahlmark inför det kommande kriget i Irak skrev att "hundratusentals människor" i Bagdad skulle strömma ut "på gatorna i glädje" för att välkomna de amerikanska soldaterna (DN 10/10 2002). Eller när Göran Persson i en radiointervju bagatelliserade samma krig genom att i Ekots lördagsintervju (21/12 2002) i naiva ordalag uttalade sig om huruvida kriget skulle ha en positiv inverkan på den ekonomiska konjunkturen.
Jag har därför också svårt för begreppen "humanitär intervention" respektive "rättfärdiga krig". För mig är inga interventioner humanitära och inga krig rättfärdiga. Orden förleder, genom att dölja krigets vidrigheter och därigenom sänka tröskeln till militär våldsanvändning. Samtidigt är språkbruket förståeligt. Hur skulle det vara möjligt att skapa legitimitet för "inhumana interventioner" eller "orättfärdiga krig"? Men ett någorlunda neutralt språkbruk är i varje fall ett rimligt krav.
Min favoritfilosof Slavoj Zizek skriver i dag insiktsfullt i Aftonbladet om vad han kallar den "militaristiska humanismen", där krig som förs under etiketten "humanitär intervention" blir nära nog omöjliga att argumentera emot: det sätt på vilket militära interventioner framställs som humanitär hjälp, omedelbart rättfärdigade med hänvisning till avpolitiserade universella mänskliga rättigheter, så att var och en som motsätter sig interventionerna inta bara tar fiendens parti i en väpnad konflikt utan fastmer gör ett kriminellt val som exkluderar honom från de civiliserade nationernas internationella gemenskap.
I dag tycks det vara liberalerna som under fältrop om fler "humanitära interventioner" oftast tonar ned krigets grymheter. Själv känner jag här större frändskap med den tyske generalen Moltke, som efter Tysklands seger i det tysk-franska kriget 1870-71 yttrade: Varje krig, även det segerrika, är en nationell olycka.
2007-10-10
Hör religion och politik ihop?
Idrott och politik hör inte ihop hävdade inte minst den borgerliga pressen i Sverige fram till slutet av 1960-talet. I dag är frågan inte om idrott och politik hänger ihop, utan hur idrott och politik hänger ihop eller bör hänga ihop.
Är det på samma sätt med religion och politik - hänger de ihop och i så fall hur? Och hur skall vi förstå ateisternas intensiva mobilisering i Sverige just nu? I morgon torsdag diskuterar jag bl a dessa frågor i Göteborgs Domkyrka kl 18.30, med Douglas Brommesson utifrån vår gemensamma bok Politik och kristen tro (Santérus, 2007). Arrangör är Teologiskt Forum.
Är det på samma sätt med religion och politik - hänger de ihop och i så fall hur? Och hur skall vi förstå ateisternas intensiva mobilisering i Sverige just nu? I morgon torsdag diskuterar jag bl a dessa frågor i Göteborgs Domkyrka kl 18.30, med Douglas Brommesson utifrån vår gemensamma bok Politik och kristen tro (Santérus, 2007). Arrangör är Teologiskt Forum.
Fast i Gaza
Tidningen Dagen uppmärksammar att svenske medborgaren Saher Thawabteh, 20 år, sitter fast i Gaza sedan i somras. Saher anlände till Gaza den 7 juni, via en gränsövergång till Egypten, strax innan denna stängdes. Trots upprepade försök har han inte fått tillstånd att resa genom Israel. Saher riskerar att missa sina studier på Chalmers, till vilka han antogs nu i höst.
SSU:s ordförande Jytte Guteland kräver nu att Carl Bildt agerar för att hjälpa Saher och ett 40-tal andra i samma situation: Det får aldrig finnas en misstanke om att regeringen behandlar svenska medborgare olika beroende på hudfärg, hårfärg eller bakgrund i andra länder.
Det är bra att Guteland driver frågan. Om Thawabteh hetat Johansson eller Persson så är jag dessvärre rätt så övertygad om att Bildt redan hade agerat.
SSU:s ordförande Jytte Guteland kräver nu att Carl Bildt agerar för att hjälpa Saher och ett 40-tal andra i samma situation: Det får aldrig finnas en misstanke om att regeringen behandlar svenska medborgare olika beroende på hudfärg, hårfärg eller bakgrund i andra länder.
Det är bra att Guteland driver frågan. Om Thawabteh hetat Johansson eller Persson så är jag dessvärre rätt så övertygad om att Bildt redan hade agerat.
2007-10-07
Om rugby - och socialism?
Jag noterar att min förra post om rugby är den enda post på flera månader som inte fått någon enda kommentar... Frånvaron av kommentarer skulle kunna uppfattas som att de flesta av bloggens läsare anser att min faiblesse för denna sport mer är en personlig nyck än något av allmänt intresse.
Låt mig därför med glädje återge några rader ur Björn Erik Rosins krönika (ännu ej på nätet) i dagens Svenska Dagbladet. Rugby-VM pågår ju som bekant just nu och franska intellektuella engagerar sig med liv och lust i analyser av sporten. En intellektuell rugbyfantast utgår från den gamla sanningen att rugby är ett spel för busar utövat av gentlemen, till skillnad från fotboll där det motsatta förhållandet råder.
Jean Lacouture, författare till de tre volymer som anses vara standardverket om de Gaulle, jämför rugbysporten med kapten Cooks upptäcktsfärder, Lindberghs sätt att hantera spakarna på Spirit of St Louis eller Carusos sångarkonst.
Rugbysporten har också politiska aspekter, oklart dock om den förknippas med vänster eller höger. I Frankrike är sporten störst i industristäderna. Det franska lagets förbundskapten Bernard Laporte sägs ha en ministerpost reserverad när VM är över. Men: Rugby är socialistiskt, insisterar Argentinas lagkapten Agustin Pichot, som gärna påminner om att en viss Ernesto Guevara, senare känd som Che, en gång bar tröja nummer 9 i landets mest berömda klubb Casi de San Isidro.
I VM spelas nu kvartsfinalerna. Franska TV 5 sänder just Sydafrika - Fidji. Sydafrika leder med 13-3 i slutet av första halvlek.
Låt mig därför med glädje återge några rader ur Björn Erik Rosins krönika (ännu ej på nätet) i dagens Svenska Dagbladet. Rugby-VM pågår ju som bekant just nu och franska intellektuella engagerar sig med liv och lust i analyser av sporten. En intellektuell rugbyfantast utgår från den gamla sanningen att rugby är ett spel för busar utövat av gentlemen, till skillnad från fotboll där det motsatta förhållandet råder.
Jean Lacouture, författare till de tre volymer som anses vara standardverket om de Gaulle, jämför rugbysporten med kapten Cooks upptäcktsfärder, Lindberghs sätt att hantera spakarna på Spirit of St Louis eller Carusos sångarkonst.
Rugbysporten har också politiska aspekter, oklart dock om den förknippas med vänster eller höger. I Frankrike är sporten störst i industristäderna. Det franska lagets förbundskapten Bernard Laporte sägs ha en ministerpost reserverad när VM är över. Men: Rugby är socialistiskt, insisterar Argentinas lagkapten Agustin Pichot, som gärna påminner om att en viss Ernesto Guevara, senare känd som Che, en gång bar tröja nummer 9 i landets mest berömda klubb Casi de San Isidro.
I VM spelas nu kvartsfinalerna. Franska TV 5 sänder just Sydafrika - Fidji. Sydafrika leder med 13-3 i slutet av första halvlek.
2007-10-06
Det politiska är inte privat
Parollen Det privata är politiskt lanserades av kvinnorörelsen under 1970-talet. Nackdelen med parollen är att ju mer vi lägger in i begreppet politik, desto större risk att begreppet politik blir meningslöst. Begrepp använder vi ju främst för att skilja olika företeelser från varandra. Om företeelsen inbegriper "allt" så behöver vi ju inget begrepp för att skilja det företeelsen från andra företeelser - eftersom det inte kan finnas några företeelser vid sidan av "allt".
Avsikten med parollen var snarare att visa att företeelser som intuitivt uppfattades som privata ändå t ex hade sin uppkomst i politiska beslut, hade politiska konsekvenser eller kunde förändras genom politiskt agerande. I den betydelsen har jag inga problem med parollen "det privata är politiskt".
Men därav följer inte det omvända, d v s att det politiska skulle vara privat. Tvärtom säger jag: det politiska är inte privat. Frågan blir aktuell eftersom rörelsen Revolutionära fronten genomför en serie aktioner där de bjuder ut namngivna moderata politikers lägenheter till försäljning. Genom falska annonser med politikernas riktiga telefonnummer angivna som säljare vill de "ge tillbaka" för den plundring som de menar att de moderata politikerna genomför av allmän egendom, t ex den offentligt finansierade sjukvården.
Aktionen är möjligen fyndig. Men genom att i termer av hämnd och "ge igen" göra enskilda politiker till måltavlor sänker Revolutionära fronten tröskeln till hot och personliga trakasserier. Det är en utveckling av politiken som är motbjudande i sig och som inte på något sätt ligger i arbetarklassens intresse.
Avsikten med parollen var snarare att visa att företeelser som intuitivt uppfattades som privata ändå t ex hade sin uppkomst i politiska beslut, hade politiska konsekvenser eller kunde förändras genom politiskt agerande. I den betydelsen har jag inga problem med parollen "det privata är politiskt".
Men därav följer inte det omvända, d v s att det politiska skulle vara privat. Tvärtom säger jag: det politiska är inte privat. Frågan blir aktuell eftersom rörelsen Revolutionära fronten genomför en serie aktioner där de bjuder ut namngivna moderata politikers lägenheter till försäljning. Genom falska annonser med politikernas riktiga telefonnummer angivna som säljare vill de "ge tillbaka" för den plundring som de menar att de moderata politikerna genomför av allmän egendom, t ex den offentligt finansierade sjukvården.
Aktionen är möjligen fyndig. Men genom att i termer av hämnd och "ge igen" göra enskilda politiker till måltavlor sänker Revolutionära fronten tröskeln till hot och personliga trakasserier. Det är en utveckling av politiken som är motbjudande i sig och som inte på något sätt ligger i arbetarklassens intresse.
2007-10-04
Om brott och straff
Moderaterna är det politiska parti i Sverige som historiskt sett starkast förespråkat en kriminalpolitik baserad på lag & ordning och på strängare straff för brottslingar. Därför kommer det inte oväntat att Beatrice Ask på DN Debatt i dag vill ge domstolarna möjlighet att vid sidan av livstidsstraffet döma ut längre tidsbestämda fängelsestraff än tio år.
Det är möjligt att straffskalorna bör ses över, eftersom skillnaden mellan ett livstidsstraff (i praktiken minst 18 år) och en tioårig fängelsedom kan vara oproportionerligt stor i förhållande till att det många gånger är ganska små skillnader mellan de brott som föranlett straffen. Men Beatrice Asks förslag inramas i artikeln med formuleringar som luktar inrikespolitik lång väg.
De grova våldsbrotten "har ökat stadigt" de senaste åren. Samhället har "förråats". Misshandel har blivit ett "vanligt brott". Regering och riksdag "måste markera mot våldet", bl a genom att "öka antalet poliser". En sådan inramning av förslaget rimmar illa med Asks argument i artikeln att förändringen av straffskalan främst syftar till att möjliggöra "för domstolarna att göra nyanserade bedömningar av vilket straff som bör dömas ut i varje enskilt fall" och att dagens straffskala "är svår att förena med grundläggande principer om proportionalitet och rättvisa". Retoriken urholkar trovärdigheten. Hunden känns igen på håren.
Tendensen i dag går mot att livstidsdömda får tillbringa allt längre tid i fängelserna. Det är ett av skälen till att diskrepansen i förhållande till de tidsbegränsade straffen ökar. Livstidsstraffet bör avskaffas.
Min maggrop instämmer med Henrik Tham, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet, som tror att Beatrice Asks förslag enbart handlar om politik och inte om att försöka minska brottsligheten. Till Ekot säger han angående den avskräckande effekten av långa fängelsestraff:
Om man tar det grövsta, mord och dråp, så kan inte vi inte se att det har någon som helst avskräckande effekt.
P.S. Högerledaren Jarl Hjalmarson var ett lysande undantag från högerns fixering vid strafftänkandet.
P.P.S I dag skriver jag på förre DN-journalistens Bengt Albons nystartade Utrikesbloggen. Texten är en replik till Henrik Liljegrens tidigare artikel (ordförande för Svenska Atlantkommittén och tidigare ambassadör) om Sverige och Nato.
Det är möjligt att straffskalorna bör ses över, eftersom skillnaden mellan ett livstidsstraff (i praktiken minst 18 år) och en tioårig fängelsedom kan vara oproportionerligt stor i förhållande till att det många gånger är ganska små skillnader mellan de brott som föranlett straffen. Men Beatrice Asks förslag inramas i artikeln med formuleringar som luktar inrikespolitik lång väg.
De grova våldsbrotten "har ökat stadigt" de senaste åren. Samhället har "förråats". Misshandel har blivit ett "vanligt brott". Regering och riksdag "måste markera mot våldet", bl a genom att "öka antalet poliser". En sådan inramning av förslaget rimmar illa med Asks argument i artikeln att förändringen av straffskalan främst syftar till att möjliggöra "för domstolarna att göra nyanserade bedömningar av vilket straff som bör dömas ut i varje enskilt fall" och att dagens straffskala "är svår att förena med grundläggande principer om proportionalitet och rättvisa". Retoriken urholkar trovärdigheten. Hunden känns igen på håren.
Tendensen i dag går mot att livstidsdömda får tillbringa allt längre tid i fängelserna. Det är ett av skälen till att diskrepansen i förhållande till de tidsbegränsade straffen ökar. Livstidsstraffet bör avskaffas.
Min maggrop instämmer med Henrik Tham, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet, som tror att Beatrice Asks förslag enbart handlar om politik och inte om att försöka minska brottsligheten. Till Ekot säger han angående den avskräckande effekten av långa fängelsestraff:
Om man tar det grövsta, mord och dråp, så kan inte vi inte se att det har någon som helst avskräckande effekt.
P.S. Högerledaren Jarl Hjalmarson var ett lysande undantag från högerns fixering vid strafftänkandet.
P.P.S I dag skriver jag på förre DN-journalistens Bengt Albons nystartade Utrikesbloggen. Texten är en replik till Henrik Liljegrens tidigare artikel (ordförande för Svenska Atlantkommittén och tidigare ambassadör) om Sverige och Nato.
2007-10-02
Alex Schulman och vulgaritet som livsstil
Alex Schulman meddelar att han slutar blogga. Schulmans blogg växte snabbt till Sveriges mest lästa. På aftonbladet.se gjorde han en dygd av att håna och förödmjuka kända personer. Droppen som fick bägaren att svämma över var när Schulman på bloggen attackerade sin Aftonbladet-kollega Jan-Olov Andersson, genom att kalla honom för en "usel skribent" och klargöra att han "skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”. Därigenom blev Schulmans position omöjlig och bloggen stängs nu ner.
Det är fascinerande att det på bloggar är möjligt att skriva på ett sätt som är så vulgärt att det vore omöjligt i press eller i etermedier. Det är som om det som sägs på bloggen inte sägs på riktigt. Anonymiteten vulgariserar. I skydd av anonymitet eller pseudonymer blir det möjligt att vräka ur sig vad som helst, utan att behöva ta något ansvar eller bry sig om konsekvenserna.
Jag har flera gånger funderat på att börja moderera kommentarerna på min blogg, t ex genom att inte tillåta anonyma inlägg eller plocka bort inlägg som innehåller invektiv eller inte håller sig till ämnet. Inte för att jag själv är särskilt känslig - men vulgära inlägg minskar bloggens läsvärde för andra människor. Hittills har jag valt att låta bli. Inte för att jag genom att tillåta fria kommentarer värnar yttrandefriheten. Det är min blogg och jag har det redaktionella ansvaret för vad som skrivs där. Men moderering tar tid från andra verksamheter och kan också bli ett hinder för en positiv spontanitet i kommentererna.
Alex Schulman var inte anonym, men gjorde ändå vulgariteten till sin livsstil. I sin avskedsblogg markerar han distans till det han skrivit genom att markera distans till sig själv som bloggare: Är det verkligen jag som skrivit det där? Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. "Han själv" är alltså någon annan än den "Alex Schulman" som bloggat. Det är också ett sätt att smita undan sitt ansvar.
Göran Rosenberg - en sann intellektuell och vulgaritetens motsats - skriver läsvärt om Schulmans blogg i DN i dag.
Det är fascinerande att det på bloggar är möjligt att skriva på ett sätt som är så vulgärt att det vore omöjligt i press eller i etermedier. Det är som om det som sägs på bloggen inte sägs på riktigt. Anonymiteten vulgariserar. I skydd av anonymitet eller pseudonymer blir det möjligt att vräka ur sig vad som helst, utan att behöva ta något ansvar eller bry sig om konsekvenserna.
Jag har flera gånger funderat på att börja moderera kommentarerna på min blogg, t ex genom att inte tillåta anonyma inlägg eller plocka bort inlägg som innehåller invektiv eller inte håller sig till ämnet. Inte för att jag själv är särskilt känslig - men vulgära inlägg minskar bloggens läsvärde för andra människor. Hittills har jag valt att låta bli. Inte för att jag genom att tillåta fria kommentarer värnar yttrandefriheten. Det är min blogg och jag har det redaktionella ansvaret för vad som skrivs där. Men moderering tar tid från andra verksamheter och kan också bli ett hinder för en positiv spontanitet i kommentererna.
Alex Schulman var inte anonym, men gjorde ändå vulgariteten till sin livsstil. I sin avskedsblogg markerar han distans till det han skrivit genom att markera distans till sig själv som bloggare: Är det verkligen jag som skrivit det där? Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. "Han själv" är alltså någon annan än den "Alex Schulman" som bloggat. Det är också ett sätt att smita undan sitt ansvar.
Göran Rosenberg - en sann intellektuell och vulgaritetens motsats - skriver läsvärt om Schulmans blogg i DN i dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)