Desmond Tutu - som jag hade glädjen att få uppleva i samband med årets Bokmässa - antyder att OS i Peking bör bojkottas om Kina inte utnyttjar sin position till att sätta politisk press på den burmesiska juntan.
Själv är jag tveksam. Bojkott eller isolering är sällan ett ändamålsenligt medel. Jag menar att det är två villkor som oftast skall vara uppfyllda för att en bojkott skall vara effektiv. För det första måste det finnas en internationell enighet om bojkotten. För det andra måste det finnas starka oppositionsgrupper som själva förespråkar en bojkott. Det bästa exemplet på en framgånsgrik isoleringsstrategi var den som riktades mot Sydafrika under 1970- och 1980-talet.
Demonstrationerna mot Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad 1968 hade sin grund i apartheid-politiken i landet och fick extra tyngd i att Rhodesia aldrig var erkänd som en stat av FN. Demonstrationerna mot Davis Cup-matchen mot juntans Chile i Båstad 1975 (där jag själv deltog) hade sin grund "enbart" i förtrycket i landet. Nu i efterhand tycker jag kanske att det trots allt var bra att matchen spelades, eftersom den möjliggjorde de stora demonstrationerna och blev kulmen på en imponerande stark opinonsbildning i Sverige mot Pinochets regim.
En bojkott kan däremot fylla andra funktioner än att få det utsatta landets ledning att ändra sin politik. En sådan funktion är att markera moraliskt och ideologiskt avståndstagande gentemot en viss politik. En sådan markering har flera tänkbara mottagare, t ex världsopinonen eller det politiska ledarskapet i andra länder. Jag tror också att enskilda, riktade ("eller "smarta", som de ibland kallas) sanktioner ibland kan fylla en funktion som politiska påtryckningsmedel.
Visst var det minst sagt tveksamt att tilldela Kina de olympiska spelen. Men givet att beslutet är fattat tycker jag att vi bättre utnyttjar tillfället genom att synliggöra och protestera emot det kinesiska ledarskapets brott mot de mänskliga rättigheterna, än genom en bojkott som ändå inte har de politiska förutsättningarna att bli total.
2007-09-29
2007-09-26
Israeler som förespråkar samtal med Hamas
Framstående israeliska kulturarbetare uppmanar nu Israels regering att bryta isoleringen och i stället påbörja förhandlingar om vapenvila med Hamas. På tidningen Yediot Aharonots internetsida publicerade på söndagen bl a författarna Amos Oz och David Grossman ett upprop där de argumenterar för direkta förhandlingar mellan Israel och Hamas om eld upphör. Syftet är att skapa säkerhet i Negev, minska lidandet i Gaza och öka sannolikheten för politiska framsteg i konflikten mellan israeler och palestinier.
Det är modiga män och kvinnor som undertecknat uppropet och deras integritet kan inte ifrågasättas. Låt oss hoppas att de slipper dumma anklagelser om att vara anti-israeliska eller Hamas-kramare och att debatten i stället kan handla om hur vi bäst går vidare mot tvåstatslösningen.
Det är modiga män och kvinnor som undertecknat uppropet och deras integritet kan inte ifrågasättas. Låt oss hoppas att de slipper dumma anklagelser om att vara anti-israeliska eller Hamas-kramare och att debatten i stället kan handla om hur vi bäst går vidare mot tvåstatslösningen.
2007-09-24
Fundamentalistisk ateism
Jag har i dag inhandlat ett exemplar av Richard Dawkins uppmärksammade ateistbibel Illusionen om Gud (Leopard förlag, 2007). Redan i förordet får jag samma kusliga fundamentalistkänsla som när jag i tonåren sprang på ett exemplar av scientologigrundaren Ron Hubbards bok Tankens grunder. Författaren har skådat ljuset och nu skall mänskligheten frälsas:
Många vet innerst inne att de är ateister men vågar inte erkänna det för sina närmaste, ibland inte ens för sig själva (s 14).
Om den här boken fungerar så som jag har tänkt kommer religiösa läsare som öppnar den att vara ateister när de har läst ut den (s 16).
Författaren förnekar att han själv skulle vara fundamentalist med ett argument som formuleras ungefär så här (s 24) : Jag kan inte vara fundamentalist, för jag har ju rätt.
Citaten talar i någon mening för sig själv. Men jag återkommer snart i någon form med en mer samlad analys.
Många vet innerst inne att de är ateister men vågar inte erkänna det för sina närmaste, ibland inte ens för sig själva (s 14).
Om den här boken fungerar så som jag har tänkt kommer religiösa läsare som öppnar den att vara ateister när de har läst ut den (s 16).
Författaren förnekar att han själv skulle vara fundamentalist med ett argument som formuleras ungefär så här (s 24) : Jag kan inte vara fundamentalist, för jag har ju rätt.
Citaten talar i någon mening för sig själv. Men jag återkommer snart i någon form med en mer samlad analys.
2007-09-23
Upp till kamp
I morgon måndag sänder Sveriges Television fjärde och sista delen av Peter Birros och Mikael Marcimains uppmärksammade Göteborgsskildring Upp till kamp, om de radikala åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Serien fötjänar mycket ros, inte minst för det skickliga återskapandet av den tidsanda som präglade dessa år.
Själv fanns jag med på ett hörn, då jag kom till Göteborg från Båstad hösten 1975 för att gå på Journalisthögskolan. Min politiska hemvist dessa första år blev Hagahusets efterträdare föreningen Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.
Ett personligt minne med anknytning till tv-serien är rättegången mot den 23-årige man som beväpnad med en k-pist på kvällen den 1 februari 1976 sköt ihjäl den i tv-serien förekommande Styrbjörn Colliander på dennes nattklubb Gustavus Adolphus vid Kungstorget i Göteborg. I journalistutbildningen ingick att lära sig bevaka en rättegång och min grupp sattes att följa just denna. I en paus i rättegången befann oss vi elever tillsammans med vår lärare i ett pausrum, tillsammans med mördarens gråtande flickvän. Läraren ville att vi skulle närma oss henne för att göra en intervju, men vi tyckte det var osmakligt och vägrade kollektivt. Då gick läraren själv fram och intervjuade henne, för att "visa hur det skulle gå till". Jag är än i dag stolt över vår vägran. Vad jag tycker om dagens kriminaljournalistik tänker jag återkomma till i ett annat sammanhang.
Om 1968 har jag och Marie Demker utförligt formulerat oss i boken I Vattumannens tid? Om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Läs gärna också vad Svensson skriver om om tv-serien Upp till kamp.
Själv fanns jag med på ett hörn, då jag kom till Göteborg från Båstad hösten 1975 för att gå på Journalisthögskolan. Min politiska hemvist dessa första år blev Hagahusets efterträdare föreningen Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.
Ett personligt minne med anknytning till tv-serien är rättegången mot den 23-årige man som beväpnad med en k-pist på kvällen den 1 februari 1976 sköt ihjäl den i tv-serien förekommande Styrbjörn Colliander på dennes nattklubb Gustavus Adolphus vid Kungstorget i Göteborg. I journalistutbildningen ingick att lära sig bevaka en rättegång och min grupp sattes att följa just denna. I en paus i rättegången befann oss vi elever tillsammans med vår lärare i ett pausrum, tillsammans med mördarens gråtande flickvän. Läraren ville att vi skulle närma oss henne för att göra en intervju, men vi tyckte det var osmakligt och vägrade kollektivt. Då gick läraren själv fram och intervjuade henne, för att "visa hur det skulle gå till". Jag är än i dag stolt över vår vägran. Vad jag tycker om dagens kriminaljournalistik tänker jag återkomma till i ett annat sammanhang.
Om 1968 har jag och Marie Demker utförligt formulerat oss i boken I Vattumannens tid? Om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Läs gärna också vad Svensson skriver om om tv-serien Upp till kamp.
2007-09-20
Israel och folkrätten
Israel har definierat Gaza som ”fientligt territorium” (”enemy entity”), och menar sig därigenom har rätt att genomföra sanktioner i form av minskad tillförsel av livsmedel, vatten och bränsle.
De har tydligen introducerat ett begrepp, det ger inga ytterligare rättigheter i folkrätten, säger folkrättsexperten Ove Bring till TT. Bring jämför den israeliska uppfinningsrikedomen med USA:s nya termer för fångar och juridiska grepp i "kriget mot terrorismen". Det påminner lite om amerikanska försök att hitta nya mellanting i kampen mot terrorismen, Israel kanske har inspirerats av det amerikanska ensidiga agerandet, fortsätter Bring.
Israeliska sanktioner mot Gaza blir en form av kollektiv bestraffning. De som främst drabbas är civilbefolkningen, inte de som avfyrar raketer. Jag drar mig för att räkna döda, men antalet palestinier som dödats av israeliskt våld överstiger som alla vet vida antalet israeler som dödats av palestinskt våld.
Raketbeskjutningarna av Israel är ett brott som skall beivras. Men omvärlden - inklusive Sverige - får inte tillåta att Israel möter beskjutningarna med kollektiva bestraffningar som drabbar en redan svårt plågad civilbefolkning.
De har tydligen introducerat ett begrepp, det ger inga ytterligare rättigheter i folkrätten, säger folkrättsexperten Ove Bring till TT. Bring jämför den israeliska uppfinningsrikedomen med USA:s nya termer för fångar och juridiska grepp i "kriget mot terrorismen". Det påminner lite om amerikanska försök att hitta nya mellanting i kampen mot terrorismen, Israel kanske har inspirerats av det amerikanska ensidiga agerandet, fortsätter Bring.
Israeliska sanktioner mot Gaza blir en form av kollektiv bestraffning. De som främst drabbas är civilbefolkningen, inte de som avfyrar raketer. Jag drar mig för att räkna döda, men antalet palestinier som dödats av israeliskt våld överstiger som alla vet vida antalet israeler som dödats av palestinskt våld.
Raketbeskjutningarna av Israel är ett brott som skall beivras. Men omvärlden - inklusive Sverige - får inte tillåta att Israel möter beskjutningarna med kollektiva bestraffningar som drabbar en redan svårt plågad civilbefolkning.
2007-09-18
Fredrik Reinfeldt och alliansfriheten
I regeringsförklaringens säkerhetspolitiska avsnitt nämndes inte Sveriges militära alliansfrihet. Sveriges Televisions expertkommentator Mats Knutson trodde att det rörde sig om "en lapsus".
Det tror jag inte alls. Fredrik Reinfeldt är tillräckligt väl medveten om den starka politiska laddning som finns i begreppet "alliansfrihet" för att inte "glömma bort" begreppet i en regeringsförklaring. Reinfeldt tänker visserligen inte på allvar försöka föra in Sverige i Nato under mandatperioden. Men genom att undvika ordet "alliansfrihet" och i förlängningen utmönstra det ur språkbruket sänker han den psykologiska och politiska tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.
Nu valde Mona Sahlin att göra stor sak av att alliansfriheten inte fanns med, och många journalister hakade på. Därigenom kom alliansfriheten ändå på dagordningen, vilket möjligen gör Reinfeldt mera försiktig i sina försök att utelämna den framöver. Så länge det folkliga stödet för alliansfriheten är så starkt som det är, vill den borgerliga regeringen inte ha en öppen, seriös debatt om Nato-medlemskap.
Det tror jag inte alls. Fredrik Reinfeldt är tillräckligt väl medveten om den starka politiska laddning som finns i begreppet "alliansfrihet" för att inte "glömma bort" begreppet i en regeringsförklaring. Reinfeldt tänker visserligen inte på allvar försöka föra in Sverige i Nato under mandatperioden. Men genom att undvika ordet "alliansfrihet" och i förlängningen utmönstra det ur språkbruket sänker han den psykologiska och politiska tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.
Nu valde Mona Sahlin att göra stor sak av att alliansfriheten inte fanns med, och många journalister hakade på. Därigenom kom alliansfriheten ändå på dagordningen, vilket möjligen gör Reinfeldt mera försiktig i sina försök att utelämna den framöver. Så länge det folkliga stödet för alliansfriheten är så starkt som det är, vill den borgerliga regeringen inte ha en öppen, seriös debatt om Nato-medlemskap.
Vänstervridna samhällsvetare?
En vanligt förekommande uppfattning är att svenska samhällsvetare har politiska vänstersympatier. Men i verkligheten är det faktiskt precis tvärtom. Svenska samhällsvetare tenderar att luta till höger i politiken.
I den intressanta studien "The Political Opinions of Swedish Social Scientists" av Niklas Berggren och Henrik Jordahl (båda från Näringslivets forskningsinstitut Ratio) samt Charlotta Stern (SOFI) redovisas en opinionsundersökning utsänd till 4 301 svenska samhällsvetare vid 25 högskolor och universitet. Resultaten visar att det går 1.3 samhällsvetare till höger på varje samhällsvetare till vänster, definierat efter partisympati.
De starkaste högersympatierna återfinns bland jurister, företagsekonomer och nationalekonomer. Vänstern står starkast bland sociologer och genusvetare. Statsvetare och ekonomhistoriker placerar sig mera mot mitten, men med en svag dragning åt vänster.
Mönstret avviker från det i USA, där de flesta samhällsvetarna oavsett ämnestillhörighet sympatiserar med demokraterna och inte med republikanerna.
Studien skall tas med en nypa salt. Svarsfrekvensen uppgår endast till 35 procent. Men i alla fall.
I den intressanta studien "The Political Opinions of Swedish Social Scientists" av Niklas Berggren och Henrik Jordahl (båda från Näringslivets forskningsinstitut Ratio) samt Charlotta Stern (SOFI) redovisas en opinionsundersökning utsänd till 4 301 svenska samhällsvetare vid 25 högskolor och universitet. Resultaten visar att det går 1.3 samhällsvetare till höger på varje samhällsvetare till vänster, definierat efter partisympati.
De starkaste högersympatierna återfinns bland jurister, företagsekonomer och nationalekonomer. Vänstern står starkast bland sociologer och genusvetare. Statsvetare och ekonomhistoriker placerar sig mera mot mitten, men med en svag dragning åt vänster.
Mönstret avviker från det i USA, där de flesta samhällsvetarna oavsett ämnestillhörighet sympatiserar med demokraterna och inte med republikanerna.
Studien skall tas med en nypa salt. Svarsfrekvensen uppgår endast till 35 procent. Men i alla fall.
2007-09-15
Rent spel. Ewa Björling-affären och rugby
Avslöjandena kring Ewa Björlings anlitande av svart arbetskraft och svartbygge gör mig trött. Jag är mer förlåtande när människor från de mindre bemedlade klasserna väljer att t ex anlita hantverkare svart. Men jag har svårt när välbeställda människor med avsikt bryter mot lagen för att berika sig själva.
Extra allvarligt är den när riksdagsledamöter medvetet bryter mot lagar riksdagen själv beslutat om, och därigenom bidrar till att urholka förtroendet från väljarna. Hittills har väljarnas misstro främst riktats mot politikerna – det s k politikerföraktet – medan tilltron till det politiska systemet – vår representativa demokrati – fortfarande är stark. Men ju fler politiker som missbrukar systemet, desto större risk att väljarnas misstro börjar riktas även mot systemet i sig. Nu verkar det ju i alla fall som om Björlings användande av svart arbetskraft ägde rum innan hon fick politiska förtroendeuppdrag. Jag kommenterar Björling-affären bl a här.
Angående rent spel har jag här i Turin förmånen att på kvällarna kunna följa VM i rugby på TV. Rugby är en extremt fysisk sport, med mycket kroppskontakt och blodvite. Trots det ser jag inget filmande, inget fuskande och inga protester mot domsluten. Jag är djupt imponerad av rugbyspelarnas självdisciplin. En sådan självdisciplin är något för dagens primadonnor till fotbollsspelare att ta efter, där varje knuff följs av den döende svanen och ett tveksamt dömt inkast ses som en personlig kränkning av den förfördelade parten.
Lite mer rugbyanda skulle inte skada i svensk politik. Rugbyandan rekommenderas särskilt till de politiker som inte kan låta bli att bryta mot regler för att vinna egna fördelar.
Extra allvarligt är den när riksdagsledamöter medvetet bryter mot lagar riksdagen själv beslutat om, och därigenom bidrar till att urholka förtroendet från väljarna. Hittills har väljarnas misstro främst riktats mot politikerna – det s k politikerföraktet – medan tilltron till det politiska systemet – vår representativa demokrati – fortfarande är stark. Men ju fler politiker som missbrukar systemet, desto större risk att väljarnas misstro börjar riktas även mot systemet i sig. Nu verkar det ju i alla fall som om Björlings användande av svart arbetskraft ägde rum innan hon fick politiska förtroendeuppdrag. Jag kommenterar Björling-affären bl a här.
Angående rent spel har jag här i Turin förmånen att på kvällarna kunna följa VM i rugby på TV. Rugby är en extremt fysisk sport, med mycket kroppskontakt och blodvite. Trots det ser jag inget filmande, inget fuskande och inga protester mot domsluten. Jag är djupt imponerad av rugbyspelarnas självdisciplin. En sådan självdisciplin är något för dagens primadonnor till fotbollsspelare att ta efter, där varje knuff följs av den döende svanen och ett tveksamt dömt inkast ses som en personlig kränkning av den förfördelade parten.
Lite mer rugbyanda skulle inte skada i svensk politik. Rugbyandan rekommenderas särskilt till de politiker som inte kan låta bli att bryta mot regler för att vinna egna fördelar.
2007-09-13
EU:s gemensamma utrikespolitik som mantra
EU bör föra en gemensam utrikespolitik. Det påståendet upprepas som ett mantra i svensk EU-debatt. Men den oproblematiserade upprepningen gör att påståendet töms på sitt innehåll och blir meningslöst, utom just i sin funktion som mantra.
Jag är i Turin, på den europeiska statsvetarorganisationen ECPR:s stora konferens om internationell politik och internationella relationer, som genomförs vart tredje år. Under sex år har jag varit svensk representant i den kommitté som ansvarar för dessa konferenser samt publicerar tidskriften European Journal of International Relations (SAGE förlag), men avgår nu med gott samvete.
I en av dagens paneldiskussioner lyfte professor Christopher Hill (University of Cambridge) just frågan om huruvida EU:s gemensamma utrikespolitik hade ett värde i sig, eller om värdet låg i dess förmodade positiva konsekvenser. Den diskussionen finns ju också om demokratin som styrelseform. Är demokrati något som är bra i sig (t ex genom att vara uttryck för värden som frihet och jämlikhet), eller är demokrati bra för att den har positiva effekter (t ex motverkar krig, främjar ekonomiskt välstånd). Svensk EU-debatt behöver onekligen nyanseras och problematiseras.
Christopher Hill ifrågasatte också dogmen att enighet är en förutsättning för att någon EU-stat skall kunna agera. Enighet mellan EU:s alla medlemsstater – styrda av såväl vänster- som högerregeringar – riskerar att leda till urvattnade kompromisser. Kanske bättre att medlemsstaterna då och då i stället väljer att agera på egen hand.
Något för Sverige och Carl Bildt att fundera på, t ex när det gäller Mellanöstern?
Jag är i Turin, på den europeiska statsvetarorganisationen ECPR:s stora konferens om internationell politik och internationella relationer, som genomförs vart tredje år. Under sex år har jag varit svensk representant i den kommitté som ansvarar för dessa konferenser samt publicerar tidskriften European Journal of International Relations (SAGE förlag), men avgår nu med gott samvete.
I en av dagens paneldiskussioner lyfte professor Christopher Hill (University of Cambridge) just frågan om huruvida EU:s gemensamma utrikespolitik hade ett värde i sig, eller om värdet låg i dess förmodade positiva konsekvenser. Den diskussionen finns ju också om demokratin som styrelseform. Är demokrati något som är bra i sig (t ex genom att vara uttryck för värden som frihet och jämlikhet), eller är demokrati bra för att den har positiva effekter (t ex motverkar krig, främjar ekonomiskt välstånd). Svensk EU-debatt behöver onekligen nyanseras och problematiseras.
Christopher Hill ifrågasatte också dogmen att enighet är en förutsättning för att någon EU-stat skall kunna agera. Enighet mellan EU:s alla medlemsstater – styrda av såväl vänster- som högerregeringar – riskerar att leda till urvattnade kompromisser. Kanske bättre att medlemsstaterna då och då i stället väljer att agera på egen hand.
Något för Sverige och Carl Bildt att fundera på, t ex när det gäller Mellanöstern?
2007-09-10
Läget i Irak
USA:s högste Irakbefälhavare general David Petraeus gjorde idag ett skickligt framträdande inför representanthusets försvarsutskott. Inte oväntat lyfte han fram förbättringar i säkerhetsläget och minskat våld såväl iBagdad som på andra håll i landet. Mer oväntat var att han förordade ett tillbakadragande av hela 30 000 amerikanska soldater redan till sommaren 2008.
Genom att förorda ett större och snabbare hemtagande av soldater än vad demokraterna förväntat sig vrider han också dagordningen ur demokraternas händer. Genom att betona förbättringar i säkerhetsläget ger han ett indirekt stöd åt president Bush linje. Genom att förorda hemtagande av soldater markerar han att att Bush linje varit framgångsrik, samtidigt som han delvis tillgodoser demokraternas krav. Det är så väl tänkt att man nästan blir konspiratorisk.
Alla tecken på att våldet skulle minska i Irak är efterlängtade. Men jag noterade att Petraeus talade väldigt lite om de politiska förutsättningarna att hålla samman Irak och väldigt lite om läget för civilbefolkningen. I dessa båda avseenden är ljuspunkterna få. USA:s närvaro är en del av problemet och den USA-ledda koalitionen bör lämna Irak som en väg till fred och försoning ur det kaos som nu råder.
Invasionen av Irak var ett brott mot folkrätten, en gigantisk politisk felbedömning och har orsakat ofantligt lidande. Den nyvalde folkpartiledaren Jan Björklund var en av dem som med störst eftertryck ställde sig bakom aktionen. Jag tänker med stort intresse följa Jan Björklunds uttalanden i utrikespolitiska frågor framöver.
Genom att förorda ett större och snabbare hemtagande av soldater än vad demokraterna förväntat sig vrider han också dagordningen ur demokraternas händer. Genom att betona förbättringar i säkerhetsläget ger han ett indirekt stöd åt president Bush linje. Genom att förorda hemtagande av soldater markerar han att att Bush linje varit framgångsrik, samtidigt som han delvis tillgodoser demokraternas krav. Det är så väl tänkt att man nästan blir konspiratorisk.
Alla tecken på att våldet skulle minska i Irak är efterlängtade. Men jag noterade att Petraeus talade väldigt lite om de politiska förutsättningarna att hålla samman Irak och väldigt lite om läget för civilbefolkningen. I dessa båda avseenden är ljuspunkterna få. USA:s närvaro är en del av problemet och den USA-ledda koalitionen bör lämna Irak som en väg till fred och försoning ur det kaos som nu råder.
Invasionen av Irak var ett brott mot folkrätten, en gigantisk politisk felbedömning och har orsakat ofantligt lidande. Den nyvalde folkpartiledaren Jan Björklund var en av dem som med störst eftertryck ställde sig bakom aktionen. Jag tänker med stort intresse följa Jan Björklunds uttalanden i utrikespolitiska frågor framöver.
2007-09-07
Jan Björklund och jakten på den försvunna socialliberalismen
I dag valdes Jan Björklund till ny partiledare för folkpartiet. Internt har partiledningen kritiserats för att ha övergivit de socialliberala frågorna. Kommer Jan Björklund som partiledare att ha viljan och kraften att låta det socialliberala tomrummet i svensk politik fyllas upp av folkpartiet?
Med socialliberalism avser Nationalencyklopedin den ”åsiktsriktning inom liberalismen som starkare betonar det allmännas ansvar för de svagaste och sämst ställda”. Men folkpartiet har bekymmer med sin trovärdighet som socialliberalismens banerförare i svensk politik. Partiet plågas partiet av en debatt där kritikerna hävdar att partiledningen svikit de socialliberala idealen för att i stället prioritera frågor om lag och ordning, terroristbekämpning, Nato-medlemskap och skärpta regler inom socialförsäkringssystemet.
Inget av de övriga borgerliga partierna har på allvar försökt fylla det socialliberala tomrummet. Närmast ligger paradoxalt nog moderaterna med sin strävan att profilera sig som Sveriges nya arbetarparti och som arbetslöshetens värste fiende. Centern har i stället valt att söka politisk strid med fackföreningarna om förändringar av arbetsrätten. Kristdemokraterna har gått i Fausts fotspår och sökt valframgångar på frågor kring sänkt bensinskatt, avveckling av fastighetsskatten och utförsäljning av statliga företag.
Jan Björklund har hittills inte positionerat sig särskilt tydligt i den interna diskussionen inom folkpartiet. Visserligen har han fått klä skott från socialliberalt håll för sin inställning i fråga om betyg och ordning i skolan, men det behöver inte betyda så mycket. Björklund är uppvuxen i ett textilarbetarhem utan bildningstradition och övertygad om att vad han uppfattar som flumskolan tenderar att gynna medelklassens barn och därigenom försvårar klassresor. Därför är det inte omöjligt att Jan Björklund kommer att överraska sina kritiker och långsamt vrida partiet i socialliberal riktning. I så fall kommer han att livligt påhejas av Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso, som redan har givit sin organisation ett helt annat socialliberalt tilltal än under hennes föregångare Fredrik Malm.
Kommer då Jan Björklund att kunna höja folkpartiets låga opinionssiffror och i förlängningen kraftigt förbättra partiets valresultat? Partiledareffekter är sällsynta i svensk politik. Väljarna röstar i huvudsak på parti, inte på partiledare. Just folkpartiet har uppvisat de största popularitetsskillnaderna mellan sina olika partiledare. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg visar i boken Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år att den mest uppskattade svenske partiledaren bland samtliga väljare var den utpräglade socialliberalen Bengt Westerberg i 1985 års val. Bottenrekordet när det gäller svenska partiledares uppskattning från de egna väljarna innehar Lars Leijonborg i valet 1998.
Om partiledareffekter är sällsynta blir den förda politiken desto viktigare. Om folkpartiet under Jan Björklunds ledning kläder sig i den socialliberala manteln har man goda möjligheter att plocka röster från besvikna centerpartister och kristdemokrater och kanske till och med några socialdemokrater. Faran finns i att borgerliga kärnväljare tycker att partiet hamnar för nära socialdemokratin och därför söker sig till något annat borgerligt parti. En skicklig partiledare förmår formulera en kraftfull socialliberal politik men med klar rågång gentemot socialdemokratin. Om Jan Björklund är rätt person för den uppgiften är ännu en öppen fråga.
Bloggposten bygger på en artikel jag publicerar i Sydsvenskan i dag.
Med socialliberalism avser Nationalencyklopedin den ”åsiktsriktning inom liberalismen som starkare betonar det allmännas ansvar för de svagaste och sämst ställda”. Men folkpartiet har bekymmer med sin trovärdighet som socialliberalismens banerförare i svensk politik. Partiet plågas partiet av en debatt där kritikerna hävdar att partiledningen svikit de socialliberala idealen för att i stället prioritera frågor om lag och ordning, terroristbekämpning, Nato-medlemskap och skärpta regler inom socialförsäkringssystemet.
Inget av de övriga borgerliga partierna har på allvar försökt fylla det socialliberala tomrummet. Närmast ligger paradoxalt nog moderaterna med sin strävan att profilera sig som Sveriges nya arbetarparti och som arbetslöshetens värste fiende. Centern har i stället valt att söka politisk strid med fackföreningarna om förändringar av arbetsrätten. Kristdemokraterna har gått i Fausts fotspår och sökt valframgångar på frågor kring sänkt bensinskatt, avveckling av fastighetsskatten och utförsäljning av statliga företag.
Jan Björklund har hittills inte positionerat sig särskilt tydligt i den interna diskussionen inom folkpartiet. Visserligen har han fått klä skott från socialliberalt håll för sin inställning i fråga om betyg och ordning i skolan, men det behöver inte betyda så mycket. Björklund är uppvuxen i ett textilarbetarhem utan bildningstradition och övertygad om att vad han uppfattar som flumskolan tenderar att gynna medelklassens barn och därigenom försvårar klassresor. Därför är det inte omöjligt att Jan Björklund kommer att överraska sina kritiker och långsamt vrida partiet i socialliberal riktning. I så fall kommer han att livligt påhejas av Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso, som redan har givit sin organisation ett helt annat socialliberalt tilltal än under hennes föregångare Fredrik Malm.
Kommer då Jan Björklund att kunna höja folkpartiets låga opinionssiffror och i förlängningen kraftigt förbättra partiets valresultat? Partiledareffekter är sällsynta i svensk politik. Väljarna röstar i huvudsak på parti, inte på partiledare. Just folkpartiet har uppvisat de största popularitetsskillnaderna mellan sina olika partiledare. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg visar i boken Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år att den mest uppskattade svenske partiledaren bland samtliga väljare var den utpräglade socialliberalen Bengt Westerberg i 1985 års val. Bottenrekordet när det gäller svenska partiledares uppskattning från de egna väljarna innehar Lars Leijonborg i valet 1998.
Om partiledareffekter är sällsynta blir den förda politiken desto viktigare. Om folkpartiet under Jan Björklunds ledning kläder sig i den socialliberala manteln har man goda möjligheter att plocka röster från besvikna centerpartister och kristdemokrater och kanske till och med några socialdemokrater. Faran finns i att borgerliga kärnväljare tycker att partiet hamnar för nära socialdemokratin och därför söker sig till något annat borgerligt parti. En skicklig partiledare förmår formulera en kraftfull socialliberal politik men med klar rågång gentemot socialdemokratin. Om Jan Björklund är rätt person för den uppgiften är ännu en öppen fråga.
Bloggposten bygger på en artikel jag publicerar i Sydsvenskan i dag.
2007-09-06
Det vedervärdiga dödsstraffet i Iran
I går onsdag avrättades 21 människor i Iran genom hängning, flertalet av dem dömda för narkotikasmuggling. Antalet avrättningar ökar i Iran. År 2006 avrättades 177 personer. Hittills i år har 189 människor avrättats. Amnesty och EU har protesterat, men inte mycket tyder på att den iranska regimen tar till sig av kritiken. Utvecklingen är vedervärdig.
Dödsstraff är och förblir barbari. Jag möts ibland av synpunkten att jag kritiserar dödsstraffet i USA oftare än dödsstraffet i t ex Iran. Jag är inte säker på att det är sant. Men jag förväntar mig mindre barbari av en demokrati än av en diktatur och det är möjligt att det påverkar mitt skrivande. För den enskilda människan spelar det förstås ingen roll om avrättningen genomförs av Iran eller USA eller Irak eller Saudíarabien eller Kina.
Jag upprepar min ståndpunkt att USA borde fundera på i vilket sällskap man hamnar genom att hålla fast vid dödsstraffet. Funderingen kunde lämpligen ta utgångspunkt i ordstävet: Säg mig dina vänner, och jag skall säga dig vem du är.
Dödsstraff är och förblir barbari. Jag möts ibland av synpunkten att jag kritiserar dödsstraffet i USA oftare än dödsstraffet i t ex Iran. Jag är inte säker på att det är sant. Men jag förväntar mig mindre barbari av en demokrati än av en diktatur och det är möjligt att det påverkar mitt skrivande. För den enskilda människan spelar det förstås ingen roll om avrättningen genomförs av Iran eller USA eller Irak eller Saudíarabien eller Kina.
Jag upprepar min ståndpunkt att USA borde fundera på i vilket sällskap man hamnar genom att hålla fast vid dödsstraffet. Funderingen kunde lämpligen ta utgångspunkt i ordstävet: Säg mig dina vänner, och jag skall säga dig vem du är.
2007-09-05
Odenbergs avgång
Mikael Odenberg avgår som försvarsminister, i protest mot vad han uppfattar som en orimlig neddragning av försvarskostnaderna. Jag har inga problem med en nedskärning av försvaret i sig. Men en nedskärning bör motiveras av förändringar i den säkerhetspolitiska hotbilden – inte av budgetskäl. Den borgerliga regeringen tycks vara besatt av en slags ideologisk ekonomism – skattesänkningar till varje pris. Odenberg visar civilkurage som avgår, såvida inte andra skäl till avgången också finns med i bilden.
Men oavsett vad som är rätt och riktigt i försvarspolitiken framstår Fredrik Reinfeldt än en gång som en svag regeringsledare. Under dånande högkonjunktur avgår en moderat försvarsminister med buller och bång efter en budgettvist med en moderat finansminister, och den moderate statsministern lyckas inte hejda situationen från att skena iväg.
Reinfeldt har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att övertyga väljarna om att han inte bara administrerar utan också faktiskt styr landet.
Men oavsett vad som är rätt och riktigt i försvarspolitiken framstår Fredrik Reinfeldt än en gång som en svag regeringsledare. Under dånande högkonjunktur avgår en moderat försvarsminister med buller och bång efter en budgettvist med en moderat finansminister, och den moderate statsministern lyckas inte hejda situationen från att skena iväg.
Reinfeldt har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att övertyga väljarna om att han inte bara administrerar utan också faktiskt styr landet.
2007-09-03
Maktkampen mellan Hamas och Fatah
President Mahmud Abbas har ändrat den palestinska vallagen på ett sätt som ensidigt gynnar hans egen Fatah-rörelse, på Hamas bekostnad. Enligt den nya lagen måste alla kandidater erkänna PLO som det palestinska folkets "enda legitima representant" samt acceptera alla de avtal som PLO ingått med andra stater, däribland Israel. Det innebär att ingen representant från Hamas kan ställa upp i ett kommande palestinskt val utan att det innebär åtminstone ett indirekt erkännande av Israel.
Fortsättningsvis väljs alla kandidater i proportionella val på nationella partilistor. Tidigare har hälften av mandaten fördelats efter nationella partilistor och hälften efter regionala listor. I 2006 års val fick Hamas dubbelt så många mandat från valdistrikten än Fatah, eftersom Fatah-kandidater ofta konkurrerade med varandra i distrikten. Reglerna för presidentval har också förändrats så att presidenten nu skall väljas med absolut majoritet. Den förändringen gynnar Fatah, eftersom Hamas tidigare kunnat tjäna på att flera sekulära palestinska presidentkandidater konkurrerat och tagit röster från varandra.
Motiven bakom Abbas agerande är förstås att gynna Fatah och försöka ytterligare isolera och marginalisera Hamas. Det är en - för att uttrycka det milt - osäker strategi. Hamas kommer naturligtvis inte att acceptera den nya vallagen. Eftersom Hamas politiskt och militärt kontrollerar Gazaremsan kommer det inte att kunna genomföras några val där utan Hamas medgivande. I stället riskerar spänningen mellan Hamas och Fatah att öka ytterligare. Så länge det inte finns någon överenskommelse mellan Hamas och Fatah finns det heller inte några förutsättningar för reella framsteg i den israelisk-palestinska konflikten.
Mona Sahlin träffade i dag Mahmud Abbas och uppmanade honom att reformera Fatah (ingen Fatah-kongress för att välja nya ledare har genomförts sedan 1989...) och - som jag uppfattat det - att samtala med Hamas. Det är klokt. Statsmannaskap består inte minst i att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vill säga att kunna kombinera ett kritiskt sinnelag till Hamas och dess agerande med en politisk insikt om att isolering förstärker fundamentalisternas ställning inom Hamas och därigenom inte för fredsprocessen framåt.
Bland annat dessa frågor diskuterade jag i P 1 Morgon i dag.
Fortsättningsvis väljs alla kandidater i proportionella val på nationella partilistor. Tidigare har hälften av mandaten fördelats efter nationella partilistor och hälften efter regionala listor. I 2006 års val fick Hamas dubbelt så många mandat från valdistrikten än Fatah, eftersom Fatah-kandidater ofta konkurrerade med varandra i distrikten. Reglerna för presidentval har också förändrats så att presidenten nu skall väljas med absolut majoritet. Den förändringen gynnar Fatah, eftersom Hamas tidigare kunnat tjäna på att flera sekulära palestinska presidentkandidater konkurrerat och tagit röster från varandra.
Motiven bakom Abbas agerande är förstås att gynna Fatah och försöka ytterligare isolera och marginalisera Hamas. Det är en - för att uttrycka det milt - osäker strategi. Hamas kommer naturligtvis inte att acceptera den nya vallagen. Eftersom Hamas politiskt och militärt kontrollerar Gazaremsan kommer det inte att kunna genomföras några val där utan Hamas medgivande. I stället riskerar spänningen mellan Hamas och Fatah att öka ytterligare. Så länge det inte finns någon överenskommelse mellan Hamas och Fatah finns det heller inte några förutsättningar för reella framsteg i den israelisk-palestinska konflikten.
Mona Sahlin träffade i dag Mahmud Abbas och uppmanade honom att reformera Fatah (ingen Fatah-kongress för att välja nya ledare har genomförts sedan 1989...) och - som jag uppfattat det - att samtala med Hamas. Det är klokt. Statsmannaskap består inte minst i att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vill säga att kunna kombinera ett kritiskt sinnelag till Hamas och dess agerande med en politisk insikt om att isolering förstärker fundamentalisternas ställning inom Hamas och därigenom inte för fredsprocessen framåt.
Bland annat dessa frågor diskuterade jag i P 1 Morgon i dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)