Läget i Mellanöstern - en analys

Det tillfälliga stoppet på blodbadet i Mellanöstern har föranlett en febril diplomatisk aktivitet. Skall det militära stilleståndet förlängas och följas av en varaktig fred, eller kommer striderna att ta fart med förnyad styrka när de 48 timmarna löper ut natten till onsdag?

Hittills har de israeliska krigsansträngningarna varit katastrofala inte bara för Libanon utan också för Israel. De tillfångatagna israeliska soldaterna har inte frigivits. Brutaliteten i den israeliska krigföringen och de många civila dödsoffren har ökat på landets internationella isolering. Hizbollahs raketbeskjutning av Israel fortsätter med oförminskad styrka. Den israeliska angreppsplanen tycks ha vilat på en fundamental felbedömning: att kriget skulle vända den libanesiska befolkningen mot Hizbollah och därigenom möjliggöra en avväpning av organisationen. I stället blev det tvärtom. Stödet för Hizbollah i Libanon växer, och då inte bara inom den shiamuslimska befolkningsgruppen.

Det gäller nu att utnyttja det tillfälliga vapenstilleståndet för att formulera en lösning som både Israel och Hizbollah kan acceptera. Trots den bekymmersamma situationen är det ingen politiskt omöjlig uppgift.

En sådan lösning bör baseras på följande komponenter: 1) Bibehållen vapenvila. 2) De israeliska soldaterna friges och Israel friger ett antal av de tusentals arabiska fångar som hålls i israeliska fängelser (frisläppandet av de arabiska fångarna kan äga rum i ett senare skede, för att inte direkt kopplas till frisläppandet av de israeliska soldaterna). 3) Israel avbryter sin ockupation av Sheba-området som ockuperades 1967 och FN får i uppdrag att utreda områdenas framtida status (det råder oklarhet om området tillhör Libanon eller Syrien). 4) En internationell övervakningsstyrka med FN-mandat placeras i södra Libanon. 5.) Hizbollah-milisen integreras formellt i den libanesiska armén (vilket betyder att den kan behålla sina vapen men dess handlingsutrymme minskas).

En sådan uppgörelse innebär att Israel uppnår ett frisläppande av sina soldater (vars tillfångatagande var den direkt utlösande krigsorsaken) samt får en förbättrad säkerhetssituation genom upprättandet av en internationell övervakningsstyrka längs sin norra gräns och att Hizbollah får ett minskat militärt handlingsutrymme. Hizbollah får i sin tur igenom två av sina viktigaste krav, d v s att arabiska fångar friges och att den israeliska ockupationen av Sheba-området upphör. Dessutom får organisationen får behålla sina vapen.

Genomförandet av de fem punkterna förutsätter att USA sätter press på Israel. Dessutom krävs sannolikt att krigshandlingarna mellan israeler och palestinier upphör, och att förhandlingar om en varaktig lösning på Palestinafrågan kan komma igång inom kort. Ett sådant genombrott förutsätter i sin tur att den internationella isoleringen av den folkvalda Hamas-regeringen bryts. Det bör vara möjligt eftersom Hamas och Al Fatah strax krigshandlingarnas utbrott enats om en text som i praktiken innebar att Hamas erkänner Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Men till Palestinafrågan skall vi återkomma i en senare post.

Idrottens sexualisering – avdelningen beachvolley

I dagens Sportnytt visades ett kort inslag från SM i beachvolley i Falkenberg. Herrarna spelar i knälånga, luftiga shorts, damerna i minimala bikinibyxor. Regelverket för beachvolley förbjuder kvinnor att spela i bikinbyxor med sidsöm större än sju centimeter. Allt för att locka åskådare och sponsorer.

Jan Eliassons dubbla roller

Ibland blir man bönhörd snabbt. I torsdags efterlyste jag ställningstaganden från de borgerliga partiledarna om Sveriges linje kring kriget i Mellanöstern. Strax därefter (elaka tungor i min närhet påstår att det faktiskt var strax före…) kom Göran Hägglund ut i debatten och kritiserade Jan Eliasson för att vara otydlig i frågan. Hägglund menade att otydligheten har sin grund i Eliassons dubbla roller – ordförande för FN:s generalförsamling och samtidigt Sveriges utrikesminister.

Hägglund har en principiell poäng. Som ordförande för FN:s generalförsamling skall Jan Eliasson vara opartisk, opolitisk och söka samförståndslösningar. Som utrikesminister skall samme Jan Eliasson ta ställning, driva politik och ta strid för sina ståndpunkter. I praktiken tror jag inte problemet blir så stort, eftersom Carin Jämtin som biträdande utrikesminister väl fyller de politiska funktioner Eliasson tvingas göra avkall på. (Denna problematik kommenterar jag för övrigt i ett inslag i TV4:s Nyheterna i dag.)

Därutöver slog Göran Hägglund, på samma sätt som tidigare Göran Persson, entydigt fast att Sverige skall delta i den internationella styrka som eventuellt skall sändas till krigsområdet. Men borde inte Sveriges deltagande avgöras av vad den militära styrkan skall göra i Libanon och vilka förutsättningar den kommer att ha att bidra till fred i området? Det blir inte trovärdigt när Hägglund och Persson tar så definitiv ställning i en fråga som bokstavligen rör liv eller död innan den eventuella styrkans uppdrag eller mandat överhuvudtaget har diskuterats och än mindre formulerats.

Stålmannen och det postsekulära samhället

Uttrycket ”det postsekulära samhället” börjar få fäste i samhällsdebatten. En sökning på Google på ordet "post-secular" uppvisar närmare 100 000 träffar. Med uttrycket det postsekulära samhället menas på ett allmänt plan att samhällslivet och den offentliga debatten åter präglas av ett samspel mellan religion och politik. Det postsekulära samhällets möjligheter och risker kommer vi att återkomma till på denna blogg.

Filmindustrin brukar vara en spännande skildrare – och kanske till och med skapare - av tidsandan. Matrix-triologin med sin enorma genomslagskraft byggde på en i det närmaste övertydlig Kristus-symbolik. Mel Gibsons ”Passion of the Christ” blev mycket omskriven och en succé på biograferna. ”Häxan och lejonet” introducerade C. S. Lewis Narnia-svit för en helt ny publik, med lejonet Aslans offerdöd och uppståndelse som filmens klimax. Och nu kommer den nya Stålmannen-filmen ”Superman Returns”, som i dagens DN recenseras under rubriken ”Fräsig frälsare”. Marlon Brando har fått ge röst åt Stålmannens pappa Jor-El som förkunnar att han utgivit sin enfödde son till människorna.

Vad månde bliva i nästa film? Kommer den onde Lex Luthor att spika fast Stålmannen på ett kors av kryptonit? Och hur blir det i så fall med uppståndelsen?

Jesus lever – inte minst i populärkulturen!

Den borgerliga alliansen och kriget i Mellanöstern

Det har varit nästan öronbedövande tyst från den borgerliga alliansen angående den ohyggliga händelseutvecklingen i Mellanöstern. (Jo, jag vet att Göran Persson också har varit frånvarande i debatten, bortsett från ett improviserat inspel där han i praktiken lovade att Sverige skulle ställa upp i en eventuell fredsbevarande styrka i Libanon. Men regeringens linje har i stället dagligen förts fram av den allt säkrare och vassare Carin Jämtin.)

Jag har förståelse för att de borgerliga partiledarna månar om sin semester och att de behöver samla kraft inför en tuff valrörelse. Men det pågår faktiskt ett grymt och till synes eskalerande krig i Mellanöstern som engagerar större delen av omvärlden. Då är det är inte bra när jag på rak arm endast kan erinra mig två uttalanden från det borgerliga hållet som etsat sig fast i debatten: centerpartisten Fredrick Federleys osmakliga artikel i Expressen (14/7) där han koketterade med att han skänkte pengar till den israeliska krigsmakten, samt folkpartisten Fredrik Malms lika osmakliga skämt på sin blogg, där han nominerade Israel som mittback i "alliansens startelva" med motiveringen att Israel spelade med "riktig killer instinct".

Kom ut ut garderoben, borgerliga partiledare, och bidra med kraft till en seriös debatt i frågan. Annars är risken att inläggen från Federley och Malm blir de bestående minnena av borgerlighetens syn på kriget i Mellanöstern.

Leijonborg och sexualiseringen av samhällsdebatten

Det har utbrutit en mindre debatt kring Lars Leijonborgs svar på en intervjufråga från Harald Treutiger, om Leijonborg helst skulle umgås i 15 minuter på tu man hand med Marit Paulsen eller med Victoria Silvstedt. Leijonborg svarade att han föredrog Marit Paulsen, eftersom ”man vill ju prata också”.

Harald Treutigers fråga gav uttryck för en gubbighet man trodde försvann med 30-talets svenska pilsnerfilmer. Men Leijonborg har uppenbarligen inte heller så lätt att hantera sexualiseringen av samhällsdebatten. Det är inte så många år sedan han lät sig vecklas in i en diskussion i TV-programmet Silikon om huruvida han rakade pungen eller inte.

Genom Treutigers gubbiga fråga kom Leijonborg i en svår situation. Vem vill framstå som en tråkmåns som vägrar besvara en förment skämtsam fråga? Men Leijonborgs svar innebar ändå att han gav efter de sexualiserande krafterna i samhällsdebatten. Jag hade blivit väldigt glad om han förmått stå emot.

Upphäv EU:s handelsavtal med Israel

I dag har jag för första gången i mitt liv blivit utsatt för åldersdiskriminering. En journalist från radioprogrammet Front i P3 ringde och frågade om jag kunde tipsa om någon ”yngre” Mellanösternexpert :-(

I Studio Ett:s 17-sändning diskuterade Carin Jämtin krisen i Mellanöstern med Per Gahrton. Carin Jämtin kritiserade Israels agerande hårdare och mer entydigt än vad jag hört någon svensk minister göra på mycket länge. Men Gahrton vann retoriska poäng genom att pressa Jämtin på varför Sverige inte kräver att Israels förmånliga handelsavtal med EU rivs upp. I avtalet står det ju att en förutsättning för samarbetet är att Israel respekterar de mänskliga rättigheterna. Undergrävs inte trovärdigheten i detta avtal, undrade Gahrton, om Israel kan bryta mot de mänskliga rättigheterna i så stor utsträckning som Jämtin påstår, utan att avtalet rivs upp? Jag fick intrycket att Jämtin i sakfrågan egentligen tyckte som Gahrton, men inte kan driva frågan offentligt.

Israel skall självklart inte isoleras. Kontakter och dialog är nästan alltid en bättre väg för påverkan. Men att säga upp EU:s förmånliga handelsavtal med Israel innebär ingen isolering, utan är en politisk åtgärd som visar att avtalstextens föreskrifter om de mänskliga rättigheterna faktiskt är mer än tomma ord.

Sverige och Nato

Det finns en moraliserande ton i debatten om den svenska neutralitetspolitiken. På DN Debatt skriver i dag Robert Dalsjö om Sveriges samarbete med Nato under det kalla kriget och artikeln följdes upp av ett ovanligt yrvaket inslag i Lunchekot, där lyssnaren lätt kunde få uppfattningen att ingenting tidigare varit känt i ämnet.

Frågan om det svenska västsamarbetet under kalla kriget är politiskt eldfängd. Det pågår en politisk kamp om historieskrivningen, i syfte att inteckna den politiska framtiden. Om den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget kan framställas som hycklande och falsk, så försvåras argumentationen varför vi fortfarande skall vara militärt alliansfria.

Det övergripande mönstret kring Sveriges västsamarbete är sedan länge väl känt, bl a genom Neutralitetspolitikkommissionen (SOU 1994:11) och Rolf Ekéus utredning "Fred och säkerhet" (SOU 2002:108). Sverige samverkade i hemlighet med västmakterna. Men syftet med samarbetet var inte att i händelse av krig överge neutraliteten och gå in i kriget på västmakternas sida. I stället var västsamarbetet en reservstrategi. Om neutralitetspolitiken misslyckades och Sverige mot sin vilja kom i krig (t ex genom ett sovjetiskt angrepp), så skulle Sverige redan i fredstid ha vidtagit åtgärder som underlättade militär hjälp västerifrån.

Dilemmat för politikerna bestod i att man inte kunde redovisa detta samarbete offentligt. Valet stod mellan att genomföra det i hemlighet och inte genomföra det alls. Det var ett såväl politiskt som moraliskt svårhanterat dilemma.

Nu skall jag se nypremiären på den lysande Foyle's war i SVT 1. Insiktsfull brittisk deckarserie om de dilemman som enskilda människor ställs inför under andra världskriget. Garanterat fri från en moraliserande underton.

Dödsdansen i Mellanöstern

I Irak dödades i dag ytterligare minst 54 människor av två bilbomber. Antalet civila som dödats efter den USA-ledda invasionen för drygt tre år sedan beräknas enligt Iraq Body Count till omkring 40 000. Ingenting tyder på att våldet under överskådlig tid kommer att minska. I Irak pågår nu en mobilisering efter etniska skiljelinjer och landet riskerar att falla sönder som statsbildning. Terrorgrupper har skaffat sig en fristad i landet och Iran stärker sitt inflytande. Beslutet att intervenera - oavsett vilka motiv som låg bakom - framstår allt mer som en av de mest gigantiska politiska felbedömningarna i modern tid.

Krigsutvecklingen i Libanon och Israel/Palestina visar på en skrämmande likgiltighet för människolivet och människovärdet. Likgiltigheten eller till och med glädjen inför dödsoffer på motståndarsidan är en del av krigets logik - det är därför krig är så avskyvärt. Israel är en av Mellanösterns ytterst få demokratier. Men Israels demokratiska styrelseskick kan aldrig legitimera brott mot de mänskliga rättigheterna. Om till och med demokratier bryter mot de mänskliga rättigheterna - varför skulle då inte andra stater också kunna göra det? Och vilken bild ger Israels brott mot de mänskliga rättigheterna av demokratin till Mellanösterns folk? Sverige och EU har ett särskilt ansvar att värna demokratin genom att med kraft ta avstånd från Israels brott mot de mänskliga rättigheterna.

Såg i kväll Carl-Einar Häckner i hans jubileumsrevy (tio år) på Liseberg. Häckner har måhända inte förnyat sin repertoar på senare tid. En del känns yta och maner. Men han har ett anslag som är unikt och ett tilltal som otvivelaktigt berör den stora publiken (cirka 60 föreställningar under juli månad!). Svårt att sätta ord på vari tilltalet består. Kanske är det en kärleksförklaring till den lilla människan. Hans förmåga att beröra imponerar.

Välkomna!

Hej,

Här är min blogg. Från och med söndag den 23 juli kommer jag att regelbundet publicera kommentar kring olika politiska skeenden utifrån ett vänsterkristligt perspektiv.