Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen lägenhetsbråk. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen lägenhetsbråk. Sortera efter datum Visa alla inlägg

2018-01-10

Nej, de misstänkta morden i Bjärred är ingen "familjetragedi"

Igår kväll hittade polisen fyra människor döda i en villa i Bjärred, två vuxna och två barn. Fallet utreds som misstänkt mord. Ändå valde polisen att genom sin kommunikatör i region syd snabbt karaktärisera det inträffade som "en familjetragedi".

Jag trodde vi var förbi den tid då ett misstänkt mord på en make/maka och deras gemensamma barn betraktas som en "familjetragedi", och att välrenommerade svenska medier sprider detta budskap utan att ställa någon kritisk följdfråga.

Synen på ett kvinnomord och mord på barn (om vi hypotetiskt förutsätter att det är mannen som är misstänkt) som en "familjetragedi" förminskar brottet och reducerar våldshandlingen till något som inte berör samhället eller det gemensamma, utan i stället något för det civila, det familjära, det individuella. Kvinnomordet och mord på barn blir en privat uppgörelse, eller till och med en olyckshändelse. Jag har hittills heller aldrig sett en nyhetsartikel som beskriver ett fall där en kvinna mördar sin man som en "familjetragedi". Kön spelar roll. Förr i tiden doldes kvinnomisshandel ofta bakom formuleringen "lägenhetsbråk". Alla mord är naturligtvis "tragiska". Varför använda dessa ord just när en man misstänks ha mördat sin sambo/fru (om nu så är fallet)?



Jag är inte ute efter att hänga ut någon enskild polis. Men saken blir extra allvarlig när uttalandet kommer från en officiell kommunikatör, inte från en enskild, chockad polis som talar utan att tänka efter. Nog borde det finnas explicita regler om att i offentliga sammanhang aldrig beskriva fall där män misstänks för mord på kvinnor (eller det omvända) och barn som en "familjetragedi".

Britta Svensson skriver mycket klokt om detta i Expressen i dag. Familjetragedi? Britta Svensson skriver: att mörda andra människor kan aldrig införlivas i den egna tragedin. Den rätten har ingen.

Jag har skrivit om fenomenet tidigare, här och här.

2013-12-17

Tre lärdomar av nazistöverfallet i Kärrtorp

Den nazistiska Svenska motståndsrörelsens (SMR) överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp i söndags har givit upphov till tre, delvis överlappande, diskussioner.

1. Mediebevakningen. Flera enskilda medier hade inledningsvis svårt att förhålla sig till det inträffade. Det största klavertrampet begicks nog av SVT Aktuellt som i sin 21-sändning, flera timmar efter nazisternas attack, beskrev händelserna som att den antirasistiska demonstrationen "urartade". Som en sarkastisk twittrare uttryckte det: Det är ungefär som att beskriva Hitlertysklands överfall på Polen 1939 som att "Polen urartade".

Nyhetsjournalistik plågas då och då av en ängslan att ta ställning i kontroversiella frågor. Men opartiskhet innebär faktiskt att man ibland måste ta ställning. Jag ser hellre en frimodig och transparent journalistik som pekar ut ansvarsförhållanden, än en räddhågad journalistik som i opartiskhetens namn undviker kontroversiella ställningstaganden. Osökt tänker jag på den journalistiska sjukan att då och då kalla mäns mord på kvinnor för en "familjetragedi", som då och då har föregåtts av ett "lägenhetsbråk".


2. Polisens agerande. Alla, inklusive polisen själv, är överens om att polisen gjorde grova misstag inför demonstrationen i Kärrtorp. Den relevanta hotbilden lades aldrig till grund för polisinsatsens omfattning och förberedelseinsatser. Inga alarmklockor ringde på lokal nivå. Nazisternas attack kunde ha slutat mycket, mycket värre än vad som nu faktiskt blev fallet.

Rasismen i Sverige har inte ökat. Det är inte heller så att de högerextrema partierna sammantaget i Europa har stärkt sin ställning. En del har gått framåt, en del har gått bakåt, andra står still. Däremot är extremhögern i Europa i en mobiliseringsfas, möjligen initierad av den ekonomiska krisen, som innebär en skärpt hotbild och kräver kraftfulla insatser. I Sverige ser vi uttryck för denna mobilisering i en ökad synlighet av aktiviteter från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.

3. AFA:s och andra vänsterradikala rörelsers roll. Vid flera tillfällen har jag varnat den svenska vänstern för våldsromantik. Jag har kunnat göra det utifrån positionen "been there, done that". Våldsromantik och våldsretorik gynnar bara de högerextrema krafterna och är inte uttryck för någon politiskt legitim position. Självklart får heller aldrig AFA eller andra organisationer ges rollen av att skydda demonstrationer. Det är polisen som genom sitt våldsmonopol skall genomföra denna uppgift. Om vi ruckar på våldsmonopolet väntar anarki och kaos - och inte är det dessa mina minsta som tjänar på en sådan utveckling. Samtidigt är det viktigt att aldrig likställa så kallade våldsbejakande grupper på vänsterkanten med nazister och högerextrema grupper. Dessa grupper kommer från helt olika håll och har växt fram under skilda omständigheter. Jag delar Helene Lööws, Daniel Poohls och Christer Mattssons uppfattning i frågan, framförda på DN Debatt i söndags.

Nu väntar nya antirasistiska manifestationer, bland annat i Göteborg på torsdag och i Kärrtorp på söndag. Det är viktigt att dessa manifestationer blir stora och värdiga och att inga våldsverkare tillåts störa arrangemangen.

2012-05-07

Förminska inte kvinnomord till "tragiska familjedraman"

I söndags kväll sköts en 39-årig kvinna till döds i Malmö. Den misstänkte förövaren är en 44-årig man som tidigare varit hennes sambo. De separerade redan 2011och mannen har sedan dess åtalats för ofredande av kvinnan.Vittnesuppgifter talar om mordhot och misshandel. Händelsen beskrivs av Martin Carlsson, vakthavande befäl på Skånepolisen, som "ett tragiskt familjedrama".

Ett tragiskt familjedrama? Synen på ett kvinnomord som en "familjetragedi" förminskar brottet och reducerar våldshandlingen till något som inte berör samhället eller det gemensamma, utan i stället något för det civila, det familjära, det individuella. Kvinnomordet blir en privat uppgörelse, eller till och med en olyckshändelse. På samma sätt som kvinnomisshandel förr ofta doldes bakom formuleringen "lägenhetsbråk". Alla mord är väl "tragiska" och ett "drama". Varför använda dessa ord just när en man mördat sin sambo/fru?

I det här fallet rörde det sig ju inte ens om en "familj", eftersom kvinnan och mannen separerat från varandra.

Polisens användande av uttrycket väckte stor vrede på Twitter i dag och efter viss diskussion tog Södermalmspoliserna Viktor Adolphson och Johan Säfström avstånd från uttrycket. Vackert så. Men när till och med SVT Rapport i sin 19.30-sändning i dag karaktäriserar mordet som ett "tragiskt familjedrama", då är måttet rågat. Hur tänker redaktionen här egentligen? Eller tar man bara slentrianmässigt över Skånepolisens egen terminologi?

Uppdaterat måndag kl 21.55. På Twitter antyder Eva Landahl, redaktionschef på SVT samhälle och riksnyheter, att användandet av formuleringen i Rapport var ett misstag: Tyvärr alltför lätt att slarva med formuleringarna. Det är bra. Misstag kan vi alla göra. Det viktigaste är att den redaktionella policyn är att inte använda en sådan formulering.

Kerstin Weigl i Aftonbladet är inne på samma linje. Läs henne gärna.