Hur ska vi förstå människors oro och högerpopulismens uppsving?

Tillsammans med några vänner diskuterade jag igår hur vi bäst ska förstå de senaste årens uppsving för populistiska, nationalkonservativa politiska krafter, och att så många människor känner oro och har en bristande framtidstro trots att så mycket i samhället bevisligen blivit bättre. Upplever vi just nu den auktoritära högerns sista dödsryckningar, inför en värld där öppenhet och frihetliga liberala värden står som segrare? I så fall är det bara att stå fast, ovillkorligt värna den värdegrund på vilket vårt samhälle vilar och med frimod se tiden an. Låt de döda begrava sina döda. Historien kan inte rullas tillbaka. De segrar som vunnits i namn av frihet, jämlikhet och solidaritet kan inte göras ogjorda. Framtiden är ljus.

Eller är det så att globaliseringen skakar om den rådande politiska ordningen på ett sätt som gör att vårt frihetliga. öppna samhälle hotas i grunden? Globaliseringen har urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten förflyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. I en sådan utvecklings spår frodas vanmakt och politisk frustration. Här finns ingen väg tillbaka - makten kan inte återföras till de enskilda nationalstaterna. Dagens samhällsproblem och viktiga politiska frågor (miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Kapitalismen och världsekonomin är globaliserad, men politiken är fängslad i nationalstaten.

Om den senare tolkningen är sann blir nationalstaten ett hinder på vägen för att lösa problemen. Nationalstaten blir i stället ett objekt för globaliseringsmotståndarnas och de nationalkonservativa politiska krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig har existerat. Det är ur detta perspektiv vi kan förstå den senaste tidens politiska mobilisering kring frågor som rör tradition, auktoritet och nation. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationen och nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten, en ökad fragmentisering och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.

Men om makten inte kan återföras till nationalstaten, och om det inte är realistiskt att under överskådlig tid upprätta en legitim, demokratisk global politisk ordning - ja, hur ska vi göra då? Ibland hör man att "vi" (vilka nu "vi" är) måste lyssna på de medborgare som röstar på Sverigedemokraterna i Sverige eller Donald Trump i USA, eftersom dessa medborgargrupper påstås representera globaliseringens förlorare i västvärlden. Men bilden är inte så enkel. Som Dylan Matthews skriver i Vox: Donalds Trumps väljare tjänar mer än vad genomsnittsamerikanen gör. ("It's not the economy, stupid!") I stället för att vara fattiga kännetecknas Trumps väljare av vara vita män med en mer negativ bild av svarta och av Hispanics än vad andra väljargrupper har.

Det finns tecken på att den sociala mobiliteten i samhället minskar. Här tror jag det finns en underutforskad mekanism, en materiell grund om ni så vill, till den oro och bristande framtidstro som präglar samhället i dag. Även om politiken har förlorat makt är den inte maktlös. Staten borde använda sin makt till att bejaka en fortsatt globalisering, samtidigt som den satsar ännu mer målmedvetet på att inom nationalstatens gränser förbättra möjligheterna till social mobilitet och slå mot de orättvisor som tar sig uttryck i ojämlikhet, bristande jämställdhet samt rasism och strukturell diskriminering. Då finns förhoppningsvis en möjlighet att återvinna medborgarnas tilltro till samhällsutvecklingen.

Tillbaka till framtiden? Om morgondagens krig och militära våldshandlingar

Aldrig tidigare i mänsklighetens moderna politiska historia har så få människor dödats i mellanstatliga krig som i dag. Det är ett glädjande faktum. Mindre glädjande är förstås att väldigt många människor dör genom andra former av krigshandlingar, till exempel i det fruktansvärda inbördeskriget i Syrien eller i sprängdådens och terrorattackernas Irak.

Just nu deltar jag tillsammans med 5 000 kollegor på International Studies Associations (ISA) världskonferens i Toronto, Kanada. Tidigare i dag bevistade jag panelen Back to the Future? The Changing Character of War and the Future Utility of Force, där en av mina favoriter, ärkerealisten John Mearsheimer, medverkade. ("Realism" som teoribildning analyserar internationell politik som en kamp mellan stater som strävar efter att maximera sin säkerhet och makt. Teorin anklagas ibland för att vara dystopisk och sänka tröskeln till krigshandlingar, då den ser krig som en "naturlig" eller åtminstone svårfrånkomlig konsekvens av att maktbalansen mellan stater rubbas.) 

John Mearsheimer var i god form. Han inledde med att påpeka att när det kalla kriget tog slut för 25 år sedan var det många liberaler som påstod att världen nu skulle gå in i en fredligare period. Sedan dess har USA utkämpat sex krig och varit i krig två år av tre. Mearsheimer gjorde en syrlig poäng av att de förkättrade realisterna argumenterat emot samtliga dessa sex krig, medan liberalerna i stället argumenterat för dem.

 Mearsheimer uppehöll sig utförligt vid USA:s närvaro i Europa och anförde den spetsiga tesen att utan USA:s närvaro hade Europas långa period av inbördes fred (om vi bortser från Balkankrigen) inte varit möjlig. Han formulerade också den retoriska frågan om hur Ukraina-krisen hade påverkat säkerhetsläget i Europa om inte Nato hade funnits.

Ett av John Mearsheimers favorituttryck angående olika krigsscenarier är "Not likely, but possible." Det uttrycket använde han också när han reflekterade kring sannolikheten för nya stormaktskrig under överskådlig tid. Mearsheimer uteslöt inte krigshandlingar mellan Japan och Kina inom fem-tio års tid, angående suveräniteten över Senkaku-öarna. I ett sådant krig kan det inte uteslutas att USA stöder Japan och att vi får uppleva regelrätta krigshandlingar mellan USA och Kina, menade han. Not likely, but possible.

Jag uppskattar realismen för dess förmåga att fokusera och skapa förklaringsmodeller där inte "allt" ingår. Där finns en stramhet och stringens som skärper sinnet. Läs till exempel realisten Henry Kissingers analys av Krimkrisen i Washington Post. Realismen är en konfliktorienterad teori som framhäver skiljelinjer. Det tycker jag är bra. Däremot får dess enkelhet aldrig ses som "sanningen" eller som "den enda vägen". Men den gör tankemässig nytta som korrektiv i en tid då vi så starkt fokuserar på identiteter, värderingar och rättigheter.