Framgångar för högerradikala AfD i tyska delstatsval - men det kunde gått värre

Det högerradikala, nationalkonservativa partiet Alternativ för Tyskland (AfD) gick enligt vallokalundersökningar starkt framåt i dagens delstatsval i Brandenburg och Sachsen i östra Tyskland. Men ändå drar de övriga partierna en suck av lättnad - enligt tidigare opinionsundersökningar kunde det ha gått mycket värre. AfD hade hoppats på att bli största parti i åtminstone någon av de båda delstaterna. Nu tycks det inte bli så. Kristdemokraterna (CDU) kan sannolikt behålla makten i Sachen, och Socialdemokraterna (SPD) kan sannolikt behålla makten i Brandenburg.

Det gäller att stå emot. Utvecklingen för högerradikala, nationalkonservativa och populistiska partier har böljat fram och tillbaka, och vi kan förstås inte veta hur processen kommer att utveckla sig. Det står och väger. I många europeiska länder tycks framgången får dessa partier åtminstone något ha kommit av sig, i till exempel Frankrike, Danmark, Norge och även Sverige växer de inte längre i opinionen. I Italien har Lega och dess ledare Matteo Salvini åtminstone tillfälligt spelat bort sina parlamentariska kort och tvingats lämna regeringsinnehavet. I Spanien har Socialdemokraterna ännu några veckor på sig att bilda regering.

Varje enskilt val är nu väldigt viktigt. Det kan mycket väl vara så att kraften i de högerradikala, nationalkonservativa partiernas framgångsvåg börjar ebba ut. Det gäller att stå emot.

Hur ska vi förstå människors oro och högerpopulismens uppsving?

Tillsammans med några vänner diskuterade jag igår hur vi bäst ska förstå de senaste årens uppsving för populistiska, nationalkonservativa politiska krafter, och att så många människor känner oro och har en bristande framtidstro trots att så mycket i samhället bevisligen blivit bättre. Upplever vi just nu den auktoritära högerns sista dödsryckningar, inför en värld där öppenhet och frihetliga liberala värden står som segrare? I så fall är det bara att stå fast, ovillkorligt värna den värdegrund på vilket vårt samhälle vilar och med frimod se tiden an. Låt de döda begrava sina döda. Historien kan inte rullas tillbaka. De segrar som vunnits i namn av frihet, jämlikhet och solidaritet kan inte göras ogjorda. Framtiden är ljus.

Eller är det så att globaliseringen skakar om den rådande politiska ordningen på ett sätt som gör att vårt frihetliga. öppna samhälle hotas i grunden? Globaliseringen har urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten förflyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. I en sådan utvecklings spår frodas vanmakt och politisk frustration. Här finns ingen väg tillbaka - makten kan inte återföras till de enskilda nationalstaterna. Dagens samhällsproblem och viktiga politiska frågor (miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Kapitalismen och världsekonomin är globaliserad, men politiken är fängslad i nationalstaten.

Om den senare tolkningen är sann blir nationalstaten ett hinder på vägen för att lösa problemen. Nationalstaten blir i stället ett objekt för globaliseringsmotståndarnas och de nationalkonservativa politiska krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig har existerat. Det är ur detta perspektiv vi kan förstå den senaste tidens politiska mobilisering kring frågor som rör tradition, auktoritet och nation. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationen och nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten, en ökad fragmentisering och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.

Men om makten inte kan återföras till nationalstaten, och om det inte är realistiskt att under överskådlig tid upprätta en legitim, demokratisk global politisk ordning - ja, hur ska vi göra då? Ibland hör man att "vi" (vilka nu "vi" är) måste lyssna på de medborgare som röstar på Sverigedemokraterna i Sverige eller Donald Trump i USA, eftersom dessa medborgargrupper påstås representera globaliseringens förlorare i västvärlden. Men bilden är inte så enkel. Som Dylan Matthews skriver i Vox: Donalds Trumps väljare tjänar mer än vad genomsnittsamerikanen gör. ("It's not the economy, stupid!") I stället för att vara fattiga kännetecknas Trumps väljare av vara vita män med en mer negativ bild av svarta och av Hispanics än vad andra väljargrupper har.

Det finns tecken på att den sociala mobiliteten i samhället minskar. Här tror jag det finns en underutforskad mekanism, en materiell grund om ni så vill, till den oro och bristande framtidstro som präglar samhället i dag. Även om politiken har förlorat makt är den inte maktlös. Staten borde använda sin makt till att bejaka en fortsatt globalisering, samtidigt som den satsar ännu mer målmedvetet på att inom nationalstatens gränser förbättra möjligheterna till social mobilitet och slå mot de orättvisor som tar sig uttryck i ojämlikhet, bristande jämställdhet samt rasism och strukturell diskriminering. Då finns förhoppningsvis en möjlighet att återvinna medborgarnas tilltro till samhällsutvecklingen.