Just nu deltar jag tillsammans med 5 000 kollegor på International Studies Associations (ISA) världskonferens i Toronto, Kanada. Tidigare i dag bevistade jag panelen Back to the Future? The Changing Character of War and the Future Utility of Force, där en av mina favoriter, ärkerealisten John Mearsheimer, medverkade. ("Realism" som teoribildning analyserar internationell politik som en kamp mellan stater som strävar efter att maximera sin säkerhet och makt. Teorin anklagas ibland för att vara dystopisk och sänka tröskeln till krigshandlingar, då den ser krig som en "naturlig" eller åtminstone svårfrånkomlig konsekvens av att maktbalansen mellan stater rubbas.)
John Mearsheimer var i god form. Han inledde med att påpeka att när det kalla kriget tog slut för 25 år sedan var det många liberaler som påstod att världen nu skulle gå in i en fredligare period. Sedan dess har USA utkämpat sex krig och varit i krig två år av tre. Mearsheimer gjorde en syrlig poäng av att de förkättrade realisterna argumenterat emot samtliga dessa sex krig, medan liberalerna i stället argumenterat för dem.
Mearsheimer uppehöll sig utförligt vid USA:s närvaro i Europa och anförde den spetsiga tesen att utan USA:s närvaro hade Europas långa period av inbördes fred (om vi bortser från Balkankrigen) inte varit möjlig. Han formulerade också den retoriska frågan om hur Ukraina-krisen hade påverkat säkerhetsläget i Europa om inte Nato hade funnits.
Ett av John Mearsheimers favorituttryck angående olika krigsscenarier är "Not likely, but possible." Det uttrycket använde han också när han reflekterade kring sannolikheten för nya stormaktskrig under överskådlig tid. Mearsheimer uteslöt inte krigshandlingar mellan Japan och Kina inom fem-tio års tid, angående suveräniteten över Senkaku-öarna. I ett sådant krig kan det inte uteslutas att USA stöder Japan och att vi får uppleva regelrätta krigshandlingar mellan USA och Kina, menade han. Not likely, but possible.
Jag uppskattar realismen för dess förmåga att fokusera och skapa förklaringsmodeller där inte "allt" ingår. Där finns en stramhet och stringens som skärper sinnet. Läs till exempel realisten Henry Kissingers analys av Krimkrisen i Washington Post. Realismen är en konfliktorienterad teori som framhäver skiljelinjer. Det tycker jag är bra. Däremot får dess enkelhet aldrig ses som "sanningen" eller som "den enda vägen". Men den gör tankemässig nytta som korrektiv i en tid då vi så starkt fokuserar på identiteter, värderingar och rättigheter.
