Rapport från Baltimore III: USA - kontrasternas land

Vi lever i det 21:a århundradet och jag befinner mig i det som många kanske uppfattar som världens modernaste land, det vill säga USA. Själv förundras över att denna modernitet inte innefattar hotellens wifi-lösningar. På en forskningskonferens i Baltimore med drygt 5 600 deltagare tillhandahåller konferenshotellen inte fri wifi i möteslokalerna.

Angående 21:a århundradet funderar jag också över varför konferensarrangören International Studies Association (ISA) inte förmår hantera elementära genusaspekter kring panelernas sammansättning. Vid en av konferensens mer prestigefyllda paneler, med deltagande "höjdare" inom ämnet som John Mearsheimer, Stephen Walt och Johan Skytte-pristagaren Robert Keohane såg panelen ut så här (och då fick den manlige opponenten inte ens plats på bilden...).

Panelen kretsade i sak kring Stephen Brooks och William Wohlforth uppmärksammade bok America Abroad. The United State´s Global Role in the 21st Century (Oxford University Press, 2016), där författarna stakar ut USA:s utrikespolitik för de närmaste decennierna. Deras utgångspunkt är att vi lever i en unipolär värld där USA, trots globaliseringen, är världens enda egentliga stormakt. Hur ska USA bäst utnyttja denna position till att stärka sin säkerhet och sitt välstånd? Jo, genom att fortsätta sitt globala engagemang och särskilt prioretera nyckelregionerna Europa, Asien och Mellanöstern. Genom att främja en liberal ekonomisk politik i syfte att få världsekonomin att blomstra och den vägen öka det inhemska välståndet. Genom att stärka de internationella institutionerna, men på ett sätt så att de främjar USA:s nationella intressen. Boken har kritiserats av såväl liberaler som realister. Som Stephen Walt uttryckte det. Det är en begåvad text. Jag hoppas att ni säljer massor av böcker, men att den sätter absolut noll avtryck på den amerikanska politiken. Jag kan tänka mig att Donald Trump inte heller är så förtjust i den.

I övrigt fylls dagen med paneler om flyktingkrisen i Europa, om sociala mediers betydelse i internationell politik samt om huruvida ämnet "Internationella relationer" lever i fångenskap hos statsvetenskapen. I kväll talar ISA:s tillträdande president Brett Ashley Leeds kring temat "Scraps of paper": Treaties in International Politics.

Och ja, hustrun och jag han med en fin vårpromenad i den näraliggande hamnen också.

Tillbaka till framtiden? Om morgondagens krig och militära våldshandlingar

Aldrig tidigare i mänsklighetens moderna politiska historia har så få människor dödats i mellanstatliga krig som i dag. Det är ett glädjande faktum. Mindre glädjande är förstås att väldigt många människor dör genom andra former av krigshandlingar, till exempel i det fruktansvärda inbördeskriget i Syrien eller i sprängdådens och terrorattackernas Irak.

Just nu deltar jag tillsammans med 5 000 kollegor på International Studies Associations (ISA) världskonferens i Toronto, Kanada. Tidigare i dag bevistade jag panelen Back to the Future? The Changing Character of War and the Future Utility of Force, där en av mina favoriter, ärkerealisten John Mearsheimer, medverkade. ("Realism" som teoribildning analyserar internationell politik som en kamp mellan stater som strävar efter att maximera sin säkerhet och makt. Teorin anklagas ibland för att vara dystopisk och sänka tröskeln till krigshandlingar, då den ser krig som en "naturlig" eller åtminstone svårfrånkomlig konsekvens av att maktbalansen mellan stater rubbas.) 

John Mearsheimer var i god form. Han inledde med att påpeka att när det kalla kriget tog slut för 25 år sedan var det många liberaler som påstod att världen nu skulle gå in i en fredligare period. Sedan dess har USA utkämpat sex krig och varit i krig två år av tre. Mearsheimer gjorde en syrlig poäng av att de förkättrade realisterna argumenterat emot samtliga dessa sex krig, medan liberalerna i stället argumenterat för dem.

 Mearsheimer uppehöll sig utförligt vid USA:s närvaro i Europa och anförde den spetsiga tesen att utan USA:s närvaro hade Europas långa period av inbördes fred (om vi bortser från Balkankrigen) inte varit möjlig. Han formulerade också den retoriska frågan om hur Ukraina-krisen hade påverkat säkerhetsläget i Europa om inte Nato hade funnits.

Ett av John Mearsheimers favorituttryck angående olika krigsscenarier är "Not likely, but possible." Det uttrycket använde han också när han reflekterade kring sannolikheten för nya stormaktskrig under överskådlig tid. Mearsheimer uteslöt inte krigshandlingar mellan Japan och Kina inom fem-tio års tid, angående suveräniteten över Senkaku-öarna. I ett sådant krig kan det inte uteslutas att USA stöder Japan och att vi får uppleva regelrätta krigshandlingar mellan USA och Kina, menade han. Not likely, but possible.

Jag uppskattar realismen för dess förmåga att fokusera och skapa förklaringsmodeller där inte "allt" ingår. Där finns en stramhet och stringens som skärper sinnet. Läs till exempel realisten Henry Kissingers analys av Krimkrisen i Washington Post. Realismen är en konfliktorienterad teori som framhäver skiljelinjer. Det tycker jag är bra. Däremot får dess enkelhet aldrig ses som "sanningen" eller som "den enda vägen". Men den gör tankemässig nytta som korrektiv i en tid då vi så starkt fokuserar på identiteter, värderingar och rättigheter.