2019-08-07

Är svensk debatt polariserad? Och måste det i så fall vara negativt?

Svensk politisk debatt präglas av polarisering. Påståendet har upprepats så ofta att många nog uppfattar det som en sanning. (Jag har säkert själv också formulerat mig så i olika sammanhang.)

Men är det verkligen så? Är svensk politisk debatt mer polariserad än tidigare och jämfört med andra länder? Svaret på frågan beror förstås på vad man menar med polarisering. Menar man att väljarstödet för mittenpartier minskat och att stödet för flankpartier ökat? Eller menar man att det är ett stort avstånd mellan de olika politiska partiernas ståndpunkter? Eller att det finns ett stort avstånd mellan olika väljargruppers åsikter? Är det i så fall en ideologisk polarisering eller en polarisering i enskilda politiska sakfrågor?

Oavsett vad vi menar med "polarisering" och oavsett om den ökat eller minskat uppfattas en polarisering av debatten ofta som något negativt. Det tycker jag är lite synd. En polariserad debatt kan vara värdefull, då den synliggör relevanta skiljelinjer i samhället. Väljarna får klara och tydliga alternativ att förhålla sig till och det kan bli lättare för väljarna att utkräva ansvar.

Blockpolitiken - där vänster ställdes mot höger - som under så många år präglade svensk politik var ett uttryck för en sådan polarisering. Januariavtalet och Sverigedemokraternas har stöpt om det politiska landskapet. Mittenpartiernas ställningstagande får nu en avgörande inverkan på svensk politik, flankpartiernas inflytande har minskat. I det avseendet är svensk politik mindre polariserad nu än tidigare.

Så förmodligen menar man något annat när man säger att svensk politisk debatt präglas av polarisering. Kanske syftar man på tonläget och oförsonligheten i debatten, särskilt i sociala medier där till och med riksdagsledamöter uttrycker sig på ett sätt som de flesta av oss uppfattar som oacceptabelt och ovärdigt.

Men var det verkligen bättre förr? I en uppmärksammad artikel skriver Andreas Ekström i Sydsvenskan att han växte upp i en tid när: Moderaterna stod för frihet, inte repression. För utbildning, inte den lätta vägen ut. Och framför allt: ett slags värdighet, där erfarenhet, hårt arbete och riktiga kunskaper i samspel med viss kulturell orientering alltid premierades före ytliga känslouttryck. Det låter ju bra. Men i en artikel i Aftonbladet i dag ger Anders Lindberg en lång rad exempel på hur moderata företrädare under 90- och 00-talen formulerade sig på ett sätt som var minst lika illa som en del framträdande moderata representanter gör i dag. Skillnaden är i stället, menar Anders Lindberg, att de moderata företrädarna då tvingades avgå och miste sina uppdrag. I dag låter den moderata partiledningen dem fortsätta, trots vackra ord om att "vara vuxen i rummet".

Jag vet inte om Anders Lindberg har rätt eller fel. Det var sällan bättre förr. Men det var ofta annorlunda.

Jag har av skäl som angivits ovan inget emot en polariserad debatt. Men det förutsätter att debatten förs under värdiga och respektfulla former. Till det målet har svensk politisk debatt en bra bit kvar. Det politiska ledarskapet har ett stort ansvar att föregå med gott exempel, och markera på allvar mot de enskilda partirepresentanter som inte klarar av att leva upp till högt ställda förväntningar.

3 kommentarer:

Anonym sa...

"Jag har av skäl som angivits ovan inget emot en polariserad debatt. Men det förutsätter att debatten förs under värdiga och respektfulla former" skriver Ulf. När jag skrivit inlägg på Ulfs blogg har jag försökt vara saklig och belägga mina påståenden med fakta. Nästan alltid har de varit kritiska eftersom jag som gammal gråsosse inte delar många av Ulfs ståndpunkter och hans i mitt tycke ensidiga aktivism. Många inlägg har inte publicerats och det är naturligtvis bloggägarens rätt. Kanske ansågs de inte uppfylla "värdiga och respektfulla former". (Själv ser jag dock ett annat mönster.)
Till sakfrågan. Jag har följt den politiska debatten sen 50-talet. Debatten har i någon mening alltid varit polariserad, för länge sen inte minst när den revolutionära vänster hade sina "glansdagar" och Palme och Geijer var Lyndons lakejer. Men bortsett sådana - trots allt undantag - har jag inget minne av att den var så smutsig som nu - ett bättre ord än polariserad för att beskriva förändringen. På vänsterkanten representeras denna inte minst av Aftonbladets ledarsida där inte minst Anders Lindberg demoniserar politiska motståndare. (För övrigt tycks den länkade texten i AB vara av Swedin.) Någon liknande ton ser jag inte i varken Expressen, DN, SvD eller GP. Däremot finns det gott om exempel från högerkanten i sk alternativa media.
Att ett antal mer eller mindre perifera moderater sagt korkade saker skulle utan större svårighet kunna ersättas med socialdemokrater, vilket jag gett Ulf (opublicerade) exempel på tidigare.
Min politiska favoritdebattör är Folkbladets Widar Andersson, en socialdemokrat som jag kan identifiera mig med. Han skapar inga halmgubbar utan försöker förstå också motståndarnas argument och försöker bedöma dem i sak, oberoende av avsändare. Tyvärr är han en sällsynt företeelse.
Klas Bengtsson

Sven Wiberg sa...

De hårda orden och polariseringen gäller i stort sett bara ett område, nämligen frågor om migration och integration. Där ropas från ena sidan om konspirationer. Från andra sidan, vänsterhållet, läggs rasistkortet alltför ofta. Widar ja, han är ett föredöme. Ser man von oben på debattklimatet kan man konstatera att den sakliga debatten om en lagom och väl fungerande migrations- och integrationspolitik helt slagits ut. Bakom täckmantlar som absoluta värden har en nyanserad och saklig debatt om att hålla nere asyl- och anhöriginvandring för att orka med integrationen förpassats till det opassande. Det sker sällan med blanka sablar och sakliga argument utan genom förtigande och undvikande.

Anonym sa...

En enkel förklaring på polarisering är att man inte ser sydpolen från nordpolen och vice versa, tom ekvatorn försvinner. Sverige har över tid utmärkt sig som ett kompromissernas förlovade land, och i en demokrati brukar det just krävas kompromisser för att kunna lyckas, i vart fall om det är flerpartisystem och proportionellt valsystem.

Från Wiki:
Svart-vitt tänkande, även kallat allt-eller-inget-tänkande,
- en term som används inom psykiatrin som beskriver hur en borderline-person tänker;
det finns inga gråskalor, bara svart och vitt. Det finns ingenting som är "sådär", det finns bara bra och dåligt.

Adolf hade en del av den varan, allt eller inget. Galet sjukt.

Debatten på twitter och i andra forum går ju ut på att små staber av likasinnade, driver en tes och fördömer en annan, inkluderat fördöma andra människors egenskaper istället för att bemöta deras argument. Detta med Trumpism, att få allt att spåra ur, är inget nytt, det är väl mest nytt genom att USAs president använder tekniken, för att få bort fokus från de egentliga frågorna, och det går att se exakt samma tekniker hos både höger och vänsterdebattörer.

Det finns likheter även med schizofreni, detta med positiva och negativa vanföreställningar, samt även med bipolära syndrom, att något är väldigt bra, eller väldigt dåligt. För vissa politiska debattörer anses det framgångsrikt att agera polariserande, så att de i mitten tvingas välja, A eller B, vilket tex var fallet 2018 med vilken statsminister vi skulle ha, även om detta inte uttalade tydligt av alla.
S är ett typiskt gammalt gråskaleparti, som varit framgångsrikt för att partiet inte polariserat allt för mycket, utan siktat in sig på normalen i mitten, vilket alltså tidigare var fallet även med folkpartiet, och sedermera moderaterna.

Man ser ganska tydligt att Sd valt taktiken att bli allt mindre polariserande, medan
delar av vänstern, men även Bror-duktig-liberalerna, tenderar att bli lite väl polariserande tom i vissa ganska basala snusförnuftiga frågor, dvs man missar lite detta med pragmatik och att väldigt många normala människor faktiskt inte mår bra av att få världen polariserad, du måste välja, nordpolen eller sydpolen, pingvin eller isbjörn.
Många gillar fortfarande älgar, eller för den delen att solen alltid går upp och ner kl
18 vid ekvatorn.

De flesta marginalväljare är inte poltänkare, medan allt fler partigängare, i jakten på interna poäng, tenderar att bli lite väl polariserade, dvs
de mest renläriga eller rätt-trogna får en fördel, och inte minst, mest uppmärksamhet.
Att vara gråsosse verkar helt enkelt inte vinna poäng medialt, men sitter man ner och samtalar, och livet och världen, så tenderar 9 av 10 människor, oavsett politisk härkomst att inte sträva mot en pol, utan mot någon form av samförstånd, och det är väl ganska hoppfullt.

Antingen argumenterar (tänker) man
I. disjunktivt: A eller B
ELLER
II. Konjunktivt A och B

Det finns gankska många företeelser i världen som inte är antingen onda eller goda, utan just goda och onda, beroende på hur man hanterar det hela. De flesta människor är inte antingen goda eller onda, utan både och, och de flesta politiska idéer är inte A eller B, men det finns problem med som anser att det bara får finnas ett (1) tankesystem och en (1) enda uttolkare av detta. Vad som får skaror att dra sig till extremism, är lite oklart, men det är och förblir ett kognitivt handikapp. S.W