Anna Kinberg Batras bok "Inifrån". En recension

Jag har ännu inte läst så många recensioner av Anna Kinberg Batras nya bok "Inifrån" (Albert Bonniers Förlag, 2018). Det tycker jag är både lite konstigt och lite synd. Boken är skriven av en just avgången partiledare i en tid som präglas av stor politisk dramatik och Alliansens splittring. Själv tycker jag att boken ger en del intressanta insikter och ställer relevanta frågor.

Anna Kinberg Batras bok har personlig och ibland till och med privat ton. Det är uppenbart att författaren ännu inte har den distans till det som inträffade som behövs för att kunna ge en torr eller avklarnad politisk analys. Men det är ju heller inte i det syftet boken är skriven. Syftet är i stället att ge den tidigare partiledarens "personliga berättelse" av några dramatiska år i svensk politik, och det syftet uppfylls.

Dramatiken i svensk politik har de senaste åren i huvudsak utspelat sig på högerkanten. Alliansens splittring, Moderaternas inre motsättningar och Sverigedemokraternas tillväxt kan ställas mot den inre frid som just nu tycks karaktärisera läget inom Socialdemokraterna. Boken "Inifrån" gestaltar - möjligen oavsiktligt - hur skarpa ideologiska motsättningar inom ett parti i kris tar sig uttryck i personstrider, nedsättande omdömen om partikamrater och allmän lågsinthet. Jag vill betona att sådana utvecklingsdrag för ett parti i kris knappast är specifikt för Moderaterna.

Anna Kinberg Batra insåg sprängkraften i frågan om relationen till Sverigedemokraterna. Men det framgår i boken att hon inte lyckades hantera denna sprängkraft i relationen till allianskamraterna När Moderaterna i januari 2017 öppnade upp för samtal med Sverigedemokraterna informerades Annie Lööf kvällen innan med ett sms. Annie Lööf var inte var nöjd med på vilket sätt beslutet om Moderaternas nya linje hade kommunicerats till övriga allianspartier. Men Lööfs reaktion avfärdas av Anna Kinberg Batra med att: Annie Lööf brukade vara den som förespråkade att vi skulle sms:a till vardags (...) när saker behövde stämmas av.

Ibland förefaller det som att Anna Kinberg Batra har svårt att bedöma om en fråga är viktig eller inte viktig. Den massmedialt uppmärksammade historien med påståenden om att förre finansministern Anders Borg visat könet på en privat fest beskrivs först av Anna Kinberg Batra som en rötmånadshistoria. Sedan väljer hon ändå att skriva nära sju sidor om händelsen, hur hon hade reagerat, om mediedebatten, hennes uttalanden i frågan, andra politikers uttalanden i frågan och hur händelsen påverkade hennes relationer till Anders Borg.

Det är också intressant att Anna Kinberg Batra på flera ställen i boken på ett retoriskt sätt ställer frågan om hon skulle behandlats annorlunda om hon inte varit kvinna, såväl i medierapporteringen som i partiets interna politiska strider. Det är utmärkt att hon ställer den frågan - det är inte så vanligt att moderata politiker lyfter genusproblematiker. 

Däremot hade jag gärna sett att hon utvecklat resonemangen om sin relation till media överhuvudtaget. Anna Kinberg Batra uppfattades ju av journalister som den partiledare som var mest ovillig att ge ett tydligt svar på de frågor som ställdes. Varför blev det så? Det hade varit intressant att höra hennes reflektioner på det temat.

Det är modigt av Anna Kinberg Batra att ge ut en så personligt hållen bok så kort tid efter ett dramatiskt händelseförlopp. Jag hoppas den kan inspirera till en bredare debatt, inte minst om politikens villkor i dag.