Om gårdagens tvångsutvisningar till Afghanistan

Fruktansvärda scener utspelade sig vid förvaret i Kållered igår när ett 15-tal personer, de flesta unga, skulle tvångsutvisas till Afghanistan. Sörjande och förtvivlade anhöriga skildes från sina barn. Människor som tagit sig an och levt med dessa unga människor under flera års tid tvingades nu ta farväl av dem under tumultartade former, och ungdomarna sändes ensamma iväg till en oviss och osäker framtid i krigets och osäkerhetens Afghanistan. Ett land där de flesta av dem inte har några kontakter eller nätverk.

Tumultet och osäkerheten blev än större genom att fem av de 15 som skulle utvisas i sista stund erhöll inhibition efter att det framkommit verkställningshinder - vilket betyder att deras ärenden ska få en ny prövning. Jag är väldigt, väldigt glad för dessa fem unga människors skull. Men hur trovärdig är rättsprocessen när avvisningar ställs in med bara några timmars varsel? Det är svårt att frigöra sig från tanken att tillfälligheter spelar stor roll i alltför många enskilda avvisningsärenden.

Tvångsavvisningarna igår var ingen stor dag för Sverige. Som förre socialdemokratiske riksdagsledamoten Evert Svensson, 92 år gammal, skrev igår på sin Facebook-sida: Utlämningen av ensamkommande flyktingar till Afghanistan. En gång får vi skämmas för vår inhumanitet. Om vi inte gör det redan nu,

Men vi får inte förfalla till förtvivlan. I stället ska vi finna hopp i att en tredjedel av de som skulle utvisas igår nu får en ny chans. Kamp lönar sig. Låt oss hålla ihop och gå framåt med kravet: Det är nog nu! Stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Uppdaterat onsdag 11 oktober: Enligt Dagens Nyheter var det sju ungdomar som i sista stund slapp gå på planet till Afghanistan. En åttonde person släpptes inte in i Afghanistan, utan fick vända i Kabul. Trovärdigheten i rättssäkerheten blir ju inte precis större av detta.