I speglarnas sal

Vi lever i en individualiserad tid - på gott och på ont. Individualisering som ett uttryck för frigörelse från förtryckande auktoriteter och möjlighet till växande och ett förverkligande av sin potential är förstås positivt och ska bejakas. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ och ska bekämpas. Vi ser dagligen exempel på båda uttrycksformerna. Kanske är det så att den ena inte kan tänkas utan den andra. Individuum, från latinets "något odelbart".

Med individualiseringen riktas också ett starkt fokus på individens rättigheter. Jag tror det är i det ljuset vi ska tolka rörelsen #metoo. Kvinnans rätt till sin egen kropp, där mängder av enskilda kvinnor synliggör och protesterar mot övergrepp. Men även en annan diskussion, kring enskilda mäns rätt att dömas av en domstol och inte av en offentlighet.

Jag kom att tänka på individualiseringens problematiker när jag igår på ett seminarium diskuterade vägar till fred, med estradören Olof Buchard (84 år och sannerligen still going strong). Bryt egots makt, förkunnade han, och deklamerade ur Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg från 1942. Jag är svag för Lindegren och fastnade för svitens inledningsdikt (och nej, jag förstår heller inte alla passager - men det gör läsningen mer spännande).

I

(i speglarnas sal där ej endast Narkissos

tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel

diade evigheten med en grimas

de obegränsade möjligheternas land

i speglarnas sal där en enda besmittad snyftning

undkom likgiltighetens korsade värjor

och förvandlade luften till löfte och mull

som rann utefter stadens alla fönster

i speglarnas sal där fulländningen stansas i plåt

och bärs som en fånge i standardbröstet

där ordet begår harakiri i krevadernas sken

och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod

i speglarnas sal där en blir de mycket för många

och dock ville falla som dagg i tidens grav)