I morse utbröt en mindre storm mot de två yttre polisbefäl inom utryckningsverksamheten på Södermalm i Stockholm som ligger bakom det uppskattade twitterkontot YB_Södermalm. Polisbefälen skämtade och lade ut en fejkad anmälningsblankett för människor som utsatts för kränkningar. Det nya tillägget i vårt anmälningssystem. Ett pilotprojekt på Södermalm”, skrev poliserna och på "lättkränkthetsblanketten" kunde man som orsak till att man kände sig kränkt ange svarsalternativ som till exempel "jag är en grinolle", jag är en idiot", "jag är tunnhudad/vek" eller "jag vill ha tutte". Skämtet uppfattades av många som hånfullt mot alla de brottsoffer som på goda grunder anmält olika övergrepp och kränkningar som de utsatts för. Polisbefällen tog snabbt bort inlägget och bad om ursäkt.
Min principiella inställning är denna: Det är bra att myndigheter och personer anställda vid myndigheter är aktiva och synliga i sociala medier. Närvaron bidrar till öppenhet och dialog, och minskar avståndet mellan myndigheten och medborgarna. Den digitala utvecklingen går mycket fort, och väcker nya frågor kring gränsen mellan det officiella och det personliga. Här finns ingen handbok som berättar vad som är rätt eller fel. Normbildningen pågår här och nu. Misstag görs och måste få göras.
Här kunde historien ha tagit slut Jag följer själv med stor glädje twitterkontot YB_Södermalm. Nu gjorde de ett misstag, men de har tagit bort tweeten och bett om ursäkt. Men intermezzot lyfter ändå två frågor som är av mer principiell betydelse.
För det första. Polisbefälens ursprungliga ursäkt formulerades på ett sätt så att den kunde uppfattas mera som ett skuldbeläggande av dem som tagit illa vid sig än av polisbefälen själva. "Vi trodde att det uppenbara skämtet skulle framgå", skrev de, och tillade "Men vi hade fel och tar bort tweeten. Beklagligt att vi gjorde folk upprörda." Skämtet var alltså "uppenbart", även om det olyckligtvis inte framgick. Och det är "beklagligt" att de som inte förstod att det var ett skämt blev upprörda. Underförstått: Om bara de som blev upprörda hade förstått att det uppenbara skämtet var ett skämt så hade de inte behövt bli upprörda. Jag har sagt det förut: En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen.
För det andra. Problemet är inte att folk inte förstod att blanketten var ett skämt och därför blev upprörda. Jag tror alla som blev upprörda förstod att blanketten var ett skämt. Men upprördheten hade sin grund i att polisbefälen inte förstod att skämtet - oavsett deras avsikt - blev en inställsam blinkning åt de som hånar individer och grupper som utsätts för kränkningar på riktigt. Det pågår en diskursiv kamp om vad som är ett acceptabelt sätt att behandla sina medmänniskor, och kränkthets-begreppet används i denna kamp som ett retoriskt redskap för att förminska uppfattade övergrepp. Det är polisbefälens okänslighet inför denna debatt som är problemet, inte att de av misstag råkade dra ett skämt som missuppfattades.
När detta är sagt vill jag ändå ge en eloge till YB_Södermalm för deras idoga strävan efter dialog med sina följare, och för att de under dagen ägnat stor kraft åt att på ett seriöst sätt förhålla sig till den kritik som riktats mot dem. Så jag tänker fortsätta följa dem, med stor glädje.
6 kommentarer:
Precis som livet inte är rättvist, så är det inte heller "kränkningsfritt". Trots det, så är den rådande ideologin i Sverige att med konstlade medel och till varje pris tvinga fram bäde rättvisa och kränkningsfrihet. Problemet är att det inte går, hur mycket man än försöker. State of the world, som vi säger inom statistiken.
Lars Vilks kränker, och det är hans medborgerliga rättighet att göra så. Nazisterna i Skokie kränkte, och det var deras medborgerliga rättighet att göra det. Och så vidare. Ju snabbare hela kränkningsdebatten kan avföras, desto bättre är det. Det skulle frigöra en massa tid och mental energi att ta hand om riktiga problem som kan lösas på riktigt, i stället för ett uppfunnet problem i PKhetens tidsanda.
YB_Södermalms inlägg uppfattade jag som en konstruktiv, men lite dold, kritik av våra proffstyckares förväntningar på polisen. Dagens "mediastorm" visar tydligt att ett litet skämtsamt inlägg, som samtidigt tydligt belyser prioriteringarna för polisen, får mer uppmärksamhet i media, ex P1, än ett mord i våra förorter.
Min åsikt är att polisen borde bekämpa traditionell kriminalitet istället för att jaga slarviga inlägg på sociala media eller de som klappar tjejer på stussen. Det är dags för att de som sätter upp mål för polisen att tydligt ta ansvar för polisens arbete och inte gömma sig medan enskilda poliser kritiseras och belägges med munkavle. Våra politiker är fega!
Slutligen vill jag bara ställa frågan om polisledning och andra myndigheter får efterforska källor till det som publiceras på sociala medier.
Känns som om twittervänstern kräver att förhandsgranska skämt för att bedöma om de ska godkännas. Eller är det avsändarens politiska hemvist som styr? Kvinnliga ministrar skriver per definition roliga skämt. Vita män utanför partiet är ALDRIG roliga, bara kränkande. Snacka om att Bjereld m fl fokuserar på de viktiga frågorna...
När alla får vara kränkta så försvinner den verkligt kränkta i bruset.
Det blir lite som fallet med riksplischefen Dan Eliasson. Han anser tydligen att han med åberopande av yttrandefrihetsgrundlagen har rätt att kritisera Jimmie Åkesson. Denna lag gäller ju även inom offentliga myndigheter. En del menar då att han i rollen som riksplischef inte skall yttra sig i rent politiska frågor. Min fråga: när gäller det ena och när gäller det andra?
Kanske är det rollerna som är avgörande: är han privatperson eller rikspolischef (fast så borde det inte vara om lagen även gäller i offentlig tjänst)?
Men för att komma ur dilemmat så kan ju Eliasson inta två positioner: "som privatperson avskyr jag Åkesson, men som riksplischef har jag däremot inga åsikter om Åkesson".
Samma sak med twittrande polismän. Använder de privata twitterkonton el offentliga? Är de polismän eller privatpersoner när de twittrar?
Kjell Eriksson
Alldeles för många inom makten, höger såväl som vänster, som inte har lärt sig hur man ber om ursäkt.
A-K Roth
Skicka en kommentar