I Gävle kommunfullmäktige är de rödgröna partierna större än Alliansen - 30 mandat mot 27. Men Sverigedemokraterna har 8 mandat och de rödgröna har misslyckats med att få igenom sin budget. Nu tar Alliansen över makten i Gävle trots att de är mindre än de rödgröna, och får för att kunna styra förlita sig på aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
På riksplanet har Alliansen agerat tvärtom. Alliansen skulle kunna försöka bilda regering med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, men har avstått. Sverigedemokraterna betraktas genom sina rötter i naziorienterade kretsar och sin öppet främlingsfientliga hållning som ett pariaparti som det inte går att samarbeta med.
Nu ställs frågan om maktövertagandet i Gävle skall betraktas som en förövning till en motsvarande omsvängning i rikspolitiken. Är allianspartiernas hittillsvarande enighet om att låta största blocket regera på väg att luckras upp och ersättas av en vilja att bilda en regering som förlitar sig på aktivt stöd från Sverigedemokraterna? Den moderate riksdagsledamoten Anders Hansson skräder inte orden utan förespråkar att Gävlemodellen appliceras även på riksnivå: Det är den grundprincipen som bör gälla. Den som har störst stöd och får majoritet för sitt förslag är den som ska styra.
Kommer det då att bli så? Det vet vi förstås inte. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé formulerar sig på en rak fråga i saken på ett sätt som riskerar att ge den mest rutinerade kremlolog magsår: Vi
ser just nu en historiskt svag regering som har tydliga problem med att
regera tillsammans, hur länge och om den håller finns det ingen mening
att spekulera om i nuläget.
Allianspartierna kommer möjligen att tycka olika i denna fråga. Ett scenario är Moderaterna och Kristdemokraterna går i en riktning där de kan tänka sig en Alliansregering med SD-stöd även om de rödgröna partierna är större än Alliansen. Det blir svårare för Centerpartiet och Liberalerna att vinna intern legitimitet för en sådan linje.
Det kan bli så att Liberalerna och Centerpartiet får välja. Om valresultatet 2018 visar samma blockskillnader som resultatet 2014 kan Liberalerna och Centerpartiet bilda regering med Moderaterna och Kristdemokraterna, baserat på aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men de kan också välja att bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och därigenom även fortsättningsvis hålla rågången mot Sverigedemokraterna.
Liberalerna och Centerpartiet som i praktiken permanenta regeringspartier i Sverige - är det dit vi är på väg?
7 kommentarer:
Det finns några problem med dina slutsatser. MP är nog inte kvar i riksdagen efter 2018 eller oerhört skadeskjutna. Som statsvetare har du säkert koll på SF i Danmark, SV i Norge, Gröna på Ireland och Liberalerna i Storbrittanien. Skadeskjutna eller krossade.
(S) med 22% 2018 räcker inte för att bilda regering med (L) och (C).
Eller så blir Gävle likt Riksdagen en lekstuga för SD där de fäller alla som inte gör som de vill.
För nu är det upp till rödgröna sidan att visa sitt ansvar.
PS. Ordna nån inloggning med facebook eller discuss, Ingen lust att lämna min mailadress offentligt. DS.
Dvs. får vi fem eller tre fascistoida partier i Sverige?
En regering med S, MP, L och C hoppas jag är helt omöjlig. Centerpartiets extrema nyliberalism placerar C klart till höger om S. Visserligen är C och MP överens om en asylinvandring utan gränser och mycket i miljöpolitiken, men den ekonomiska politiken har få gemensamma nämnare. För mig är det självklara valet i nuvarande kritiska situation en regering med S. L och M. Då skulle vi få en politik med bred acceptans. Ytterkanterna inom S och M skulle få litet inflytande. Vi skulle få den politik i mitten som en majoritet vill ha.
Klas Bengtsson
Lätt att få tunnelseende när man är en del av något. Ta några steg tillbaka och titta på tendenserna.
SD kommer få strax över 30% och sossarna får problem att hålla sig över 20%. S & M måste gå ihop, vilket blir slutet för S.
S/M skulle kosta både för S och M, de står också långt ifrån varandra ideologiskt, därför verkar det osannolikt. Den mest uppenbara lösningen är trots allt en mittenregering, men då måste Fp och C överge blockpolitiken (precis som i S/M fallet) och vara beredda att kompromissa. Går M i auktoritär riktning lär liberala moderater gå över till Fp eller C. Fp/Mp/C/S med stöd från V eller M/Fp/C/Mp med stöd från Kd skulle antagligen kunna få majoritet efter 2018 och Fp/C är definitivt att föredra framför SD som vågmästare med dess nazi-kopplingar. SD blir nämligen vågmästare om man börjar förhandla med dem. Varför skulle SD stödja en Alliansregering om de inte får igenom sin invandringspolitik, det skulle knappast SD tjäna på. Det är svårt att vara motvalsparti och samtidigt regera och behöva ta ansvar och förhålla sig till verkligheten, fråga miljöpartiet. Ja vinnarna i denna soppa skulle nog kunna bli Fp och/eller C om de spelar sina kort rätt.
Hur M och S ska få tillbaka väljare från SD är frågan, deras väljare tycks sakna verklighetsförankring, att ge efter för deras politik vore därför huvudlöst. Det man kan hoppas på är att försöka skingra vanföreställningarna som extremhöhern pumpar ut, men det blir svårt när samma människor verkar ha tappat förtroendet för traditionella medier och politiker. Det tar tid att bygga nytt förtroende.
Land ska med lag byggas
och så finns det en grundlag och en riksdagsordning.
Förenklat är det så (i en demokrati, med åsiktsfrihet)
att det parlamentariska läget är en funktion av hur
partierna presterar, och över tid är det s som varit
allra mest framgångsrikt, därefter sannolikt fp, c och
m på en delad andraplats, beroende på decennium.
Det läge som nu uppstått, krocken mellan EU och nationalstat,
är grunden för den nya tiden, jämte naturligtvis internet, som
ingen kunde förställa sig för 30 år sedan, att det knöt ihop världen
och skapade förutsättningar för alla människor att söka sin lycka,
i stället för några få privilegierade.
Hur mycket man än belackar SD, så är partiet ett symptom, inte en orsak.
Orsaken är att de övriga partierna saknar svar på stora väljargruppers frågor,
om sin egen och sina barns framtid.
Att styra riket enligt RF innebär att regera, och där är
statsbudgeten
regleringsbreven i statsliggaren
uppdragsbeskrivningar till myndigheterna
och utnämningar av generaldirektörer
centrala
Ännu viktigare är att ord och handling går ihop, ocn detta
innebär att de medel skatteutskottet samlar in, ska fördelas
via finansutskottet, och för att få samman en budget för att
kunna regera, krävs 175 mandat.
Så enkelt är det, i en demokrati ska man ha majoritet för att kunna regera.
Det har alltid varit så, och kommer alltid att vara så, i fungerande demokratier.
Just nu, i Sverige, förefaller det som att politiken missat detta, att stifta lag och att anta en budget kräver hälften av förtroendet, annars har man inget demokratiskt förtroende.
Fibblandet för att komma runt detta kommer inte att ta slut, men det kommer att bli en mycket mycket dyrköpt läxa, eftersom det inte kommer att fungera, varje försök att runda en slags naturlag, om rättfärdighet från makten, kommer att ända med förskräckelse, om det inte redan gjort det.
S kan bara regera riket med en budget, om man har 175 mandat, och moderaterna hittade på alliansen, för att blokcera bort S från detta, det lyckades 2006 - 2014, men bara för att det varit framgångsrikt, behöver det inte vara det nu, faktum är att strategin dragit undan benen på både s och m, man kan inte längre söja stöd i mitten, utan har tagit extrempariet mp till stöd, och sedan fick man SD på köpet, (rekyl) har man skapat en politik, med mp som taktförare, så får man gilla läget, både sakpolitiskt och parlamenteriskt, dvs det är s och m som har tagit fan med i båten, skapat luckan för SD, och då får man ro fan i land, man kan inte se detta som väljarnas ansvar, för valresultatet är en funktion /;symptom) på missnöje, med att den förda politiken inte ligger i normen, och det verkar som att man fattat detta nu.
Tipset är enkelt, den som kan lägga en budget som gillas a 175 mandat får regera, det är reglerna, och sedan är det bara att fundera på hur?
Det är väl helt givet att m börjar se DÖ och lagändringar som fel väg (man riskerar redan att sd blir största parti inom 1-2 år, så då återstår att regera S+M eller se till att endera s+m kan regera med fp+kd+c, men både c och mp kommer att vara svåra i en regering, om man vill dra undan mattan för sd, varför det återstår en (1) lösning för 2018, att få ihop 175 mandat, och hur det går vet vi inte, bara att de gamla mittenpartierna idag inte räcker till, och det är nog ganska säkert, att det inte går att få ihop 175 mandat utan sd, och det tål att funderas på. SD behöver ju inte göra någonting, och kan bara sitta och vänta, det är som att sno godis från barn, dvs parierna har saknat konskevens-einsikt, som individer utan färdigutvecklade pannlober plägar.
gott nytt år
SW
Skicka en kommentar