I sitt konstverk lyckades Makode Linde skickligt gestalta hur vi alla kan bli en del av en rasistisk diskurs, oavsett våra goda intentioner. Rasism är inte vara en attityd, utan också en struktur. Lena Adelsohn Liljeroth blev ofrivilligt en del av konstverket, av den rasistiska diskursen. Jag vet själv inte hur jag skulle ha agerat om jag oförberedd hamnat i Lena Adelsohn Liljeroths situation.
Nu är det dags igen. Makode Linde skall i januari ställa ut på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och utställningen har han givit titeln "Negerkungens återkomst". Titeln har föranlett en konflikt med Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson, som vägrar acceptera namnet på utställningen. Benny Fredriksson säger till DN att titeln, om den tas ur sin kontext, kan uppfattas som legitimering av ett rasistiskt uttryck och därigenom kränka människor som kommer i kontakt med den. Makode Linde menar å sin sida att titeln är en integrerad del av det samhällskritiska verket och därför inte skall ändras.
Genom sitt val av titel ställer Makode Linde Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i en hopplös situation. Antingen kräver Benny Fredriksson att titeln ändras, och då anklagas han för censur av ett samhällskritiskt, antirasistiskt konstverk. Eller så accepterar Benny Fredriksson titeln, och då anklagas han för att sprida och legitimera rasistiska uttryck. Det skall fan vara utställningschef...
Återigen har Makode Linde på ett skickligt sätt lyckats gestalta hur rasistiska strukturer är svåra, eller hart när omöjliga, att komma ur. Jag hoppas att konflikten inte bara följs av upprörda kommentarer om Makode Lindes skickliga PR-trick, utan också leder till en fördjupad diskussion om hur vi blir medvetna om och bäst bekämpar rasistiska strukturer.
10 kommentarer:
Denna cirkus visar på den orimliga och infantiliserande konstdiskurs vi har idag. Den som innebär att ett verk är rasistiskt om det är möjligt att tolka det som rasistiskt. Helt oavsett om det finns andra tolkningar som är betydligt rimligare.
Det är därför en affisch med en svart person med en vit fot i ansiktet tas ner från kungliga baletten för att den är "rasistisk". Trots att det handlar om modern balett, där man experimenterar med människokroppars ställningar och rörelser. Trots att baletten i fråga är Svansjön, och trots att den svarta personen uttrycker njutning i bilden.
Vad får vi för konst när den ständigt måste tillrättaläggas för de med minst kunskap och minst acceptans för att det finns andra tolkningar än den egna?
Jag tänker att aktionen månne också visar upp det omöjliga i en viss sorts antirasistisk strategi, byggd på fetishism, exvis gällande specifika lingivistiska entiteter, som den stackars chefen verkar ha fastnat i.
Är det säkert att det är Makode Linde som läckt information till pressen och inte en listig konsthallschef som ville föregå den potentiella kritiken redan innan utställningen? :)
Det finns ett problem med annonsering i det allmänna rummet där vi inte riktigt kan välja vilka meddelande vi vill ta emot och när. På själva konsthallen är det mindre problematiskt men taget ur sitt samanhang och med påträngade placering på anonsplatser som inte går att välja bort blir det annorlunda. Det kräver att man tar hänsyn på ett annat sätt kanske?
En av mina favoritfilmer är Orfeu Negro (1959) som på engelska heter Black Orpheus. Undrar just vilket namn den skulle få vid en visning i Sverige idag.
Och vad med Mark Twains mästerverk En droppe negerblod, eller Huck Finn för den delen. Är de böckerna tillåtna i dagens Sverige?
Vad skulle hända om man spelar en Richard Pryor skiva (jag har kvar några) offentligt i Sverige idag - är man då rasist? Kanske inte, eftersom finsmakarna vet att RP själv var hmmm, hur man nu skall beskriva det... Och då går det kanske fortfarande bra att göra konst (humoristisk sådan) om hmm, hur man nu skall beskriva det...
"Genom sitt val av titel ställer Makode Linde Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i en hopplös situation." Det har jag svårt att förstå. Antingen är det lagligt eller också är det olagligt, t ex hets mot folkgrupp. I vilket fall som helst tycker jag att denna postmoderna identitetspolitiska och enligt min mening kvasivetenskapliga diskussion vore helt ointressant om den inte fått tillträde till maktens korridorer, inte minst inom socialdemokratin med känt resultat i väljarkåren. "Vanligt folk" bryr sig inte. Personligen är jag så otidsenlig att föredrar jag klassiska bildningsideal.
Klas Bengtsson
Jepp, svårt, av främst tre skäl, dels finns det riktiga rasister, som använder ord nedsättande. Sedan finns en lite grupp kulturelit, som sätter en politisk kulturagenda, sedan en grupp ylande vargar, där många yla ar egenintresse, tex afrosvenskarnas förening, som gör mer skada än nytta, eftersom det är en lite (patriarkal) grupp män, som gör sig till språkrör för alla.
N ordet är svårt, farsan berättade tex: "jag såg en neger första gången ute på stan 1952 på Tegelbacken, jag höll på att landa i drickat, eftersom jag inte tittade vart jag gick" Detta som en berättelse om hur hur det var på 50-talet, utanför jazzklubbar. Men nog var detta inte rasism, utan ett uttryck för den tidens språk och kunskap. på 80-talet hade farsan besök av ngn slags Masai-hövding som han lärt känna, mitt i vintern, och jag hörde aldrig ngt n-ord, det var Masai, och förnamn (och då var farsan född 32.
Själv använder jag numera n-ordet ngt mindre restriktivt, i synnerhet negress, dock aldrig effentligt, just för att avdramatisera ordets betydelse (begreppslighet) för oss själva, det är en fråga om intention, dvs inte vad man säger, utan vad man menar med det begrepp man uttrycker, vet man vad man menar intentionellellt, så får man bryta mot vissa konventioner, även i språket. För övrigt går det inte låta bli att gilla vårt ursprunlga ord, blåman och blåmannaland för Afrika. Dvs svart man, det har osannolikt levt kvar genom tex tautologin "blåheger" dvs beteckning på person söder om sahara, men används ordet blåman, dvs svart man, på engelska black man, så blir det rätt okomplicerat, tyvärr drabbades islänningarna av en släng av etnisk skitnödighet och börja sluta använda ordet blåmannalandur för Afrika, men det går ju mode i allt.
Negro = svart = black = blå, och det är ganska gulligt att saxarna blev tvugna att hitta på black, för blaa och blie för blaa, eftersom vi själva på den tiden inte var så noga, och först senare importerade ordet svart från tyskan.
black är alltså blaa, ähm, alltså blå, och vad saker heter, eller bör kallas, handlar i grunden om vad vi vill att det ska betyda, vem som helst kan mena gott och ont med samma ord, och inte förebygger man rasism med skitnödighet, det är att förminska andra människor, jag tycker att Negerkung, när det är fråga om en svart konstnär som vill provocera oss själva är två snåpp bättre än när Anna O driver med kvinlig psykos och självmordskandidaturer - dvs att utmana fördomar.
Det kunde inte bli bättre, att kulturhuset backar - eftersom det ju visar att det finns en bakomliggande slags rasism, som inte minst är präglad av att en viss vit överhöghet, anser vilka som riskerar att bli "rasifierade" - det är nästan så att man kan tycka att tårtan, operaprylen och nu negerkungens återkomst, spelar fel krafter i händerna, tvärt emot hur någon som inte tänkt, har tänkt.
Blev frågad av två poliser för ett år sedan kvällstid då det var världens pådrag:
har du sett två män i åldern 30 år, den ena är en vanlig svensk och den andra är en en n, frlåt mörkare svensk, eller snarare svart svensk,
jag frågade leende (eftersom jag mindes skandalen med blåneger och brun-neger för 10 år sedan hos skånepolisen) menar ni en vanlig svensk som talar svenska och en svart svensk som talar svenska, eller är det en ljusare och mörkare typ (man använder typ numera istället för ras inom forskningen) som talar engelska eller svenska med brytning :-) polisen svarade att den ena i vart fall, talade svenska med med viss brytning. Men jag hade inte sett någon med signalementet, så man fick en tankeställare, hur polisen har det, med sitt eget språk och behov av signalement. S.W
Ja - Makode Linde är Kung, kung över att sätta fingret på vad som är Sveriges problem, ngn slags extrem norm över vad som är godkänt "von oben" - där är snart dags att gå till Kungs, det kan man fortfarande på Island, alltså att få sin sak prövad ändå upp till toppen.
Rimligtvis har inte kulturhusets vd sista ordet, det finns en styrelse :-) och sedan en huvudman, och ytterst en politiskt vald församling, detta kan bli hur bra som helst. tänk att tom Astrid får spela en roll, på den goda sidan, man blir ju rörd.
S.W
Det kanske är en generationsfråga också. Yngre personer som växt upp i en mer globaliserad värld, som konsumerat kultur från Amerika och Storbritannien under hela sin uppväxt har andra erfarenheter av n-ordet vilket ger andra associationer.
Sen är jag övertygad om att ifall en kulturinstitution skulle tapetsera hufudstaden med bilder föreställande tidelag skulle protestropen vara höga och ingen skulle ifrågasätta det kloka i att inte ha stötande och kränkande marknadsföring på allmän plats.
På sätt och vis visar väl den dubbelmoralen allra tydligast på att det här handlar om gamla rasisitiska normer i samhället.
svar till Kefir, den "vita" foten är"gul", dvs en asiat sätter foten på en "afrikan" vilkt fr den färgblinda adam tensta att vråla vit rasism, och att operan tar ner bilden för att inte stödja rasismen...2000-talet är "beröringsskräckens tidevarv" // Cheers
Lite överkurs om vad det är som håller på att hända, hoppas att fler nyper sig i armen, det blåser friska vindar inom både vänster och högerflankerna:
förståelsehorisont
Gadamer menar att det är svårt att förstå utanför den egna kulturgränsen.
Gränsen för vad vi kan förstå kallas förståelsehorisont eller meningshorisont.
Inom vissa områden finns tabun - där går förståelsehorisonten ner ganska nära, inom andra områden kan horisonten sträcka sig lite längre bort.
Husserl - livsvärldsperspektivet
Människan handlar efter vad de förstår, inte efter hur det är. Husserl menar att man kan hitta den sanna beskrivningen av ett livsvärldsfenomen, en större sanning än de sanningar som tas fram inom naturvetenskaplig positivistisk forskning.
Sedan kan man alltid utgå från Schoppenhauer, som var den första som fiskade upp zenbudism, (jo, han hade taskig kvinnosyn) med den klassiska titeln ”världen som vilja och föreställning, som var en smula dystopisk och passade väl in i de bildade salongerna efter den stora katastrofen slutet 1870-tal och den nyfattigdom som industrialiseringen förde med sig varpå det kom en ny jämlikhetsrevolution 10 år senare, inte minst i Sverige.
och en rad kända filosofer därefter med start i Wienkretsen, Uppsalaskolan (i Sverige) och logisk positivism i Cambridge) inkluderande ordboken och Thesauren som spegel över språket som spegelav världen.
Kulturens historicitet
En orsak till kulturgränser är att människor är bundna till sin etniska och historiska bakgrund.
Exempelvis vilar vår västerländska kultur på några olika ben:
Antikens Grekland
Rom (tex romersk rätt)
Judisk tradition
Kristen tradition (islamsk) i ringa grad, (ännu)
Universitetens (vetenskapens) framväxt
Upptäckterna (och kolloniseringen av världen som ett handelsmecka)
Europas historia och alla krigen
Franska och amerikanska revolutionen
Industrialiseringen i Norra Europa med start i Manchester
Den demokratiska traditionen med allmän och lika rösträtt inkluderande jämlikhet mellan kvinnor och män från tiden efter första världskriget.
Det moderna välfärdssamhället i Europa, Canada, med flera medlemmar av det brittiska samväldet.
Numera även modern kommunikationssamhället, där människor födda på 80-talet och senare inte vet hur hur livet på jorden gestaltade sig utan datorer eller internet.
Vår egen verkningshistoria
Vi är inte bara präglade av vår kultur, vårt samhälle, vår religion och vår historia utan även av vår egen uppväxt, erfarenheter och minnen som instanserna vår uppfattning om världen. Även om vi revolterar mot våra förälder tenderar vi med tiden att bli ganska lika våra förebilder, även om vi till varje pris förnekar detta. S.W
Skicka en kommentar