I dag skriver Expressens ledarsida att Socialdemokraterna "bör sluta fega om Nato" och att de socialdemokrater som "inser" att Sverige "måste" gå med i Nato borde börja driva opinion i frågan.
"Sluta fega". "Inser". "Måste". Jag blir lite trött av en självbelåten och auktoritär debattstil där meningsmotståndare kritiseras för att vara fega och handla mot bättre vetande. Självbelåtenheten är ett uttryck för att man ser den egna uppfattningen som Sanningen, som en opolitisk förnuftighet som alla egentligen ansluter sig till, i alla fall om man har tillräcklig information i frågan.
Åsiktsskillnaderna i den svenska Nato-opinionen beror inte på att den ena sidan är "feg" och den andra "modig". Inte heller beror åsiktsskillnaderna på att den ena sidan är "förnuftig" och den andra "oförnuftig". Nej, liksom i andra politiska sakfrågor beror åsiktsskillnaderna på att medborgarna har olika uppfattningar om vilken politik som bäst gynnar de värden man vill prioritera. Politik har sin grund i värdekonflikter och i intressekonflikter. Politik handlar inte om att några har skådat ljuset, medan andra inte har det.
Svensk Nato-debatt har sin grund i att det både i folkopinionen och bland politiker finns olika uppfattningar i bland annat följande frågor: Vilken politik gynnar bäst Sveriges säkerhet? Skulle risken öka eller minska för att Sverige som Nato-medlem mot sin vilja blev indraget i militära stridshandlingar? Vilken politik är bäst för att värna global fred och säkerhet? Vad innebär det i praktiken att Sverige som Nato-medlem blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin? Skulle försvarsutgifterna öka eller minska om Sverige blev medlem av Nato?
På dessa frågor är svaren naturligtvis inte självklara. Svaren betingas inte bara av sakpolitiska bedömningar, utan också till exempel av hur vi definierar "säkerhet", hur vi värderar Sveriges säkerhet i förhållande till säkerhet för andra stater, hur högt vi värderar Sveriges nationella oberoende och vilken roll vi vill att Sverige skall spela i världspolitiken. Dessa svar betingas i sin tur av värderingar, ideologier och materiella intressen. Det är inget konstigt i det. Det är politik modell I A.
Så sluta fördumma debatten genom att låtsas som att det finns en sanning i frågan om svenskt Nato-medlemskap (en sanning som dessutom alltid samvarierar med den egna intagna ståndpunkten). Argumentera i stället för de värden som bör prioriteras, och hur dessa värden bäst värnas genom de politiska förslag man vill genomdriva. Då får vi en bättre och ideologiskt tydligare debatt.
Noterar för övrigt att Expressen påstår att det största Nato-motståndet finns i Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Uppgiften är felaktig. Sverigedemokraternas sympatisörer är mer positiva än negativa till svenskt Nato-medlemskap och mer positiva än vad till exempel Centerpartiets sympatisörer är.
Noterar också att Nerikes Allehanda redovisar en färsk finsk opinionsmätning som visar att Nato-motståndet är betydligt större i Finland än vad det är i Sverige.
9 kommentarer:
Bra, för jag vill inte att vi går med i NATO. Vill inte att sonen skickas ut i uppdrag efter NATO:s önskemål. Vill inte att vi blir en del av NATO:s kärnvapendoktrin !
Opinionen har börjat svänga utan någon egentlig debatt, det är märkligt. De fyra allianspartierna har bytt fot (för att ha en gemensam allians-linje kanske), även det har skett i stort sett utan debatt. Det är sorgligt, för det är en stor fråga som förtjänar att tas på allvar.
Har man t.ex. funderat hur det skulle påverka våra chanser att komma med i säkerhetsrådet?
Nato skapades under kalla kriget för att möta ett hot från Sovjetunionen. Världen, inte minst Europa såg helt annorlunda ut då. Det rådde terrorbalans mellan Nato och Warszawapakten. Om någonsin så var Nato logiskt då, men Sovjetblocket finns inte längre och Nato har förlorat sitt syfte. Nato handlar inte längre om att solidariskt försvara våra grannländer mot ett gemensamt hot. Går vi med i Nato nu kan vi bli indragna i krig för att t.ex. Turkiet hamnar i en konflikt, eller USA. Det känns knepigt när vi inte kan vara med och påverka dessa länders utrikespolitik (jämför Euro-samarbetet och Greklandskrisen).
Det finns inte något som förhindrar att vi ställer upp solidariskt i en konflikt även om vi står utanför Nato, men det är då något vi själva kan bestämma om vi vill göra.
Obegripligt med detta förbehållslösa Nato-kramande från Expressens sida. Vad har flugit i alla fritt tänkande journalister? Sådana här stämningar har vi inte sett i Sverige sedan det vurmen för Tyskland före första världskriget. Eventuell likhet med USA-älskandet på 50-talet (Koreakriget) och i upptakten till Vietnamkriget på 60-talet (stoppa den aggressiva världskommunismen).
Expressen och DN är en del i ett större maskineri. De hjulen har snurrat sedan USA bestämde sig för att bända loss Ukraina ur Rysslands intressesfär.
"Jag blir lite trött av en självbelåten och auktoritär debattstil där meningsmotståndare kritiseras för att vara fega och handla mot bättre vetande. Självbelåtenheten är ett uttryck för att man ser den egna uppfattningen som Sanningen, som en opolitisk förnuftighet som alla egentligen ansluter sig till, i alla fall om man har tillräcklig information i frågan." Det tycker jag också. Inte desto mindre är min prognos att Ulf och hans gren inom socialdemokratin kommer att förlora striden om både migrationspolitiken och NATO. När det gäller migrationspolitiken har reträtten bara inletts. NATO-medlemskapet kommer att ta längre tid, men om inte Rysslands utrikespolitik ändras drastiskt tror jag att vi är medlemmar åtminstone inom 10 år. Apropå sanningar så existerar de ju faktiskt. Att visa att vissa värderingar är "sanningar" är svårt. Men inom t ex ekonomin finns faktiskt sanningar även om de är obekväma i relation till vissa värderingar. Det visar om inte annat nuvarande situation på finansdepartementet.
Klas Bengtsson
Hur kan NATO vara en partipolitisk fråga? Det är väl i grunden en fråga om att skydda vårt statsskick och vår förmåga som nation att kunna agera militärt i den stund politik och fredsstrategier inte längre finns som alternativ. Att kategoriskt avvisa NATO-medlemskap är att avsäga sig möjligheten att i ett mycket hotfullt läge på allvar kunna försvara vad Sverige står för. Varför är NATO-frågan så laddad? Kan det vara så att ledande svenska politikers strävan efter egen karriär inom FN kan skadas av ett svenskt medlemskap i NATO?
Debatten blir ibland naiv och märklig, som om Sverige vore en världspolitisk nyckelspelare med egen handlingskraft i den stund då militär förmåga är det enda som återstår.
Varför har somliga plötsligt fått sig att försvarsmakten är helt impotent? De är så vitt man kan se i internationella jämförelser skickliga och har modern utrustning.
Med ett försvar som är inriktat på att försvara svenskt territorium under de speciella nordiska förhållanden som råder här så är jag helt övertygad om att försvaret kan utföra sin uppgift lika bra som de alltid har kunnat. (Gärna i samarbete med Finland som är i samma situation som vi, men finländarna förstår kanske inte sitt eget bästa heller? [obs. ironi])
Självklart kan vi inte "vinna" ett krig mot någon av stormakterna (Ryssland, Kina, USA, m.fl.) men vi kan se till att det kostar mer än det smakar och därmed kommer inte någon rationell aktör lockas av tanken att anfalla oss.
Att gå med i NATO innebär en upptrappning i vårt närområde, att vi lämnar ifrån oss en del av kontrollen över något så viktigt som försvaret, och att vi 100% säkert blir indragna i krig om det uppstår en stor konflikt där Nato är inblandat. Är vi med i en stor NATO-konflikt kommer NATO vara inriktat på att "vinna kriget", då är det också möjligt att man offrar Sverige t.ex..
Låter vi bli att gå med i NATO så bidrar vi inte till en militär kapprustning runt Östersjön, vi behåller full kontroll över försvaret (som kan vara helt inriktat på att skydda Sverige) och vi har rimliga chanser att undvika att bli indragna i krig även i händelse av en större konflikt.
Det senare alternativet verkar för mig vara det självklart bästa för Sverige (och resten av världen också för den delen).
En nackdel för Sverige alltså, men det vore en fördel för NATO om de kan stärka sin position runt Östersjön. Men NATO är väldigt mycket starkare än allt annat redan, de klarar sig finfint utan Sverige. Finns ingen anledning att vi ska ge upp en del av vår suveränitet, göra Sverige svagare och mindre tryggt för att stärka NATO ytterligare.
Den bästa politiken för att göra Sverige säkrare är att arbeta för ett bättre FN och att stärka folkrätten.
Det farliga med on-off debatt (svart-vitt tänkande) är just det digitala synsätten.
Till att börja med ska man förhålla sig positiv och tacksam för nato, som ju är ett resultat av 2a VK. Få människor idag gör kopplingen till Molotov-Ribbentrop och att en del av den amerikanska vänstern tappade all tro efter den uppgörelsen.
Så vad man än anser om USA, så var inte en vändning av 2a VK möjlig utan medverkan från USA, som levererade material till Sovjekt (efter Barbarossa) och en faslig massa krediter. Så det grå inte att komma ifrån att Europa inte klarat sig utan krediter, och nazisternas expansion och varför de kom till makten är naturligtvis en annan olycklig stormaktshistoria med rötter 1873.
Så har då nato varit en ickefråga i Sverige sedan 1948 och alla partier har haft borgfred, ändå till Fp kom ut ur garderoben, vilket var hedervärt, eftersom man saluförde vad man tyckte (vilket alltid ska respekteras)
Sedan var det tyst, och Centern gjorde sin magiska vändning, från att ha varit ett parti kliniskt rent från policyprofessionella, så blev det Sveriges mest "ideologiska" parti, vilket bara det skulle behöva forskas på, hur gick det till med Stureplanscentern, och den inre maktkampen som sannolikt Daleus startade, och som sedan rekylerade.
Men om man man nu är natoförespråkare, officellt, Sverige har defacto varit natoanhängere långt före Palme, som ett resultat av att Danmark och Norge (som var ockuperade) av självklara skäl gick med, och inte litade på en nordisk försvarsallians. Så då stod Sverige kvar med Finland, och så klart det ockuperade Baltstaterna, och det får man nog ha respekt för, inklusive respekt för att socialdemokraterna rymde, (och rymmer) e rätt stor spännvidd rent ideologiskt.
Detta förstod den gamla högern, och naturligtvis Ohlin-lieralerna, att S balanserade lite efter 1a VK, och att Svergie inte hade varit ett bättre land med ett större Moskvtroget parti, eller för den delen de nationalsocialistiska rörelser som aldrig fick fäste i Sverige på 30-talet. man ska helt enkelt ara ödmjuk för de som fattat beslut tidigare, även om man inte är sosse.
Det som är märkligt nu är bristen på pedagogik, dvs polarisering. herregud, vi är ju nästan med i nato, och har nästan alltid varit, och detta har man haft borgfred om. Att då gå från 0 till 100 från alliansens sida, efter 8 års avrustning, är att begära lite mycket av väljarna. Nä, är man pro-nato, så ska man vara ödmjuk, och inse att folkomrästningen om Euron rekylerade, dvs målet med en överstatlig bankunion gick delvis om intet, bland annat pga av Sverige (och England och Danmark) och några östländer som aldrig kommer att gå med). S.W
Så vill man garanterat sabba alla möjligheter att få detta att landa mjukt, så ska man hetsa, och locka fram en folkis, eftersom S spricker annars, och så ska man kalkylera med att SD plötsligt svänger och blir nato-positiva, och det lappkastet är inte självklart :-) Så hur i hela friden tänker man strategiskt, det blir ju öpet mål för desinformationskampanjer, och omogen polemik.
Nä, nato är en alldelse för vitig fråga, för att bara hasta fram, politiken får nog ta och sanasa sig, har man tutat i folket en sak sedan 1948, och sedan rustar av/ner, och ställer om till longtbortistan, och så blir det århundrades kaos i mellanöstern, med påföljande flyktingtryck, med fokus på Sverige (i norra västeuropa), så ska man vara lite ödmjuk, det kan rekylera, och slå bakut. Sossarna har problem som de har, med sin interndebatt, och trots allt är regeringen ansvarig för försvars- och säkerhetspolitik, och väldigt lite handlingsutrymme i budgeten.
Natoförespråkarna kan ju tex börja med att fila på en ansökan, hur mycket resurser som Sverige tänker bidra med, i sin ansökan, för att bidra, och det bör rimligen vara mer än vad som är fallet nu, och då kan väl alliansen tala om varfifrån de pengarna ska komma, även om de inte trar till med 2 % av bnp, torde inte mindre än 1,6 % vara lägre gräns, för att återta den säkerhetspolitiska gratisåkande, som våra grannländer, inkl våra betydligt fattigare grannländer i öster upplever.
Natodeabtten måste mogna, bli lite vuxen, och innehålla två realpolitiska perspektiv:
1. Det intrikespolitiska, (vill man tex ha en folkomröstning eller inte?)
2. Det nordiska perspektivet, i synnerhet Finland
3. Det Europa-rikespoltiska perspektivet, Hur tänker Sverige här?
4. Det utrikespolitiska, vad är hotet, och hur ska vi hantera Ryssen, trots allt är Ryssen som de är, och ligger där de är, och kommer inom överskådlig framtid ligga vlar där de är :-) och så sitter Ryssen på en del naturresurser, och en ekonomi som visserligen inte är i närheten av vår, men å andra sidan inte heller lika uppblåst med krediter. S.W
Skicka en kommentar