2013-09-29

Vad är sanning? Om faktafel och Hanne Kjöllers problem

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Det är svårt att undvika att tänka på ordspråket i samband med debatten kring Hanne Kjöller och faktafelen i hennes texter. I sin bok "En halv sanning är också en lögn" ville hon gå till  storms mot vad hon beskrev som "halvsanningar och hellögner" i svensk journalistik. I stället hamnade hon i ett rävgryt av anklagelser för att själv fuska med sanningen i sina texter. Anklagelserna gällde allt från att hon felaktigt hävdat att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner till att hon genom genanta misstag räknat fel på antalet artiklar om Stockholmsstadsdelen Husby i pressen. Sveriges Radios samhällsredaktion och Ekot samt Sveriges Televisions Uppdrag granskning hör till dem som också hävdat förekomst av felaktigheter i Hanne Kjöllers texter. Hanne Kjöller har den senaste veckan ofrivilligt fått ge ett ansikte åt just det problem hon ville gå till storms mot.


Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så lätt för en journalist att hitta fakta om sakförhållanden. Jag märker själv av det på så sätt att journalister som söker mig alltmer sällan ställer frågor om fakta, i stället vill de ha förklaringar och tolkningar av skeenden. Men aldrig heller har det varit så lätt för en medborgare att identifiera faktafel i journalistiska produkter. Genom digitaliseringen ligger kunskap om sakförhållanden endast några klick bort på nätet.  

Hur allvarligt är det då med faktafel i journalistiska texter? Ett problem med att svara på den frågan är att formuleringen "faktafel" är alldeles för bred och skymmer mer än vad den klargör. För att frågan skall bli meningsfull måste vi åtminstone skilja mellan faktafel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och faktafel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Faktafel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande faktafel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande faktafel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken.

Ett vanligt förfaringssätt när en författare ertappas med betydelsebärande faktafel är att denne försöker reducera dem till faktafel om småsaker, eller som i Hanne Kjöllers fall att man beskriver det som ett enda fel i en hel bok Vi hade en liknande diskussion för några år sedan, då journalisten och författaren Herman Lindqvist felaktigt utpekade ekonomiprofessorn och poeten Karl-Gustaf Hildebrand som antisemit. Lindqvists felaktiga utpekanden skedde dessutom vid två tillfällen med några års mellanrum, vilket innebar att både Norstedts förlag och Bonniers drog in böckerna. Brombergs förlag, som publicerade Hanne Kjöllers bok, har ännu inte beslutat om att dra in boken.

Hanne Kjöllers bekymmer är inte att hon anklagas för att genom slarv ha ett antal faktafel i sina texter. Hennes bekymmer är i stället att hon anklagas för att ha betydelsebärande faktafel, att hon i sin iver att kamma hem sina poänger medvetet eller omedvetet systematiskt slarvat med grundläggande källkritik. Det är allvarliga anklagelser som om hon inte lyckas bemöta kritiken varaktigt rubbar hennes trovärdighet som publicist.

Glöm aldrig grundregeln: Ju viktigare och ju mer kontroversiell en faktauppgift är, desto noggrannare bör faktauppgiften granskas.

*

Ibland funderar jag över varför jag ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. En del av svaret gav hon nog själv, i en intervju i Aftonbladet i dag. Jag är politisk i varje cell i min kropp, sa hon. Det är en egenskap som sannerligen behövs i vår apolitiska tid.

4 kommentarer:

Hans G Eriksson sa...

Hur ett enkelt faktafel kan få långtgående konsekvenser är Peter Bratts berömda DN-artikel om rikspolischefens promemoria i Geijeraffären ett drastiskt exempel på.

Ett litet fel - betydelsebärande eller inte - och berättelsen är "falsk".

(Hoppas det var detta som DN bad om ursäkt för...)

Anonym sa...

Jag vet att det inom den kritiska journalistiken finns en teori om att det handlar om att hitta en "story". Med detta menas (kanske?) att skriva om något som fångar läsarnas intresse, och att man därmed kan sälja in en nyhet.

Och helt klart är att media "kompromissar" med "sanningen" i sina utlåtanden. Ta t.ex. detta ned skånepolisens register om "resandefolket". Tog någon reda varför det upprättats..., eller konstaterade man bara att det innehöll drygt 4000 namn med romskt ursprung? Integrationsministern själv antydde ju att lagen i vissa fall kunde ge medhåll för registrering. Borde man då inte först utreda om detta undantag förelåg, eller inte...? Medias bild blev i detta fall politikernas sanning från dag 1.

Media verkar mao se någonting, tror sig ana något, drar utifrån detta en slutsats, som tyvärr verkar bli all medias sanning.

Att media bör hålla sig till sanningen får väl anses vara självklart. Men dit är nog lång väg ännu.

Samtidigt, om vi anses ha en fri press, så kanske, vi är tvungna att komprimissa även där.... Skall vi i varje läge vara absolut övertygad om att det som skivs är ovedersägelig sanning, är väl risken att inga nyheter, skandaler mm kommer fram överhuvudtaget.
Kjell Eriksson

Anonym sa...

Att i sökandet efter att visa en stark trend inom journalistiken göra ett eller annat faktamisstag är ursäktligt. Att som dagens journalistkår systematiskt och medvetet välja bort "fel" fakta och bara ta fram vissa som knappt ens är sanna för att framhäva sin story, det är mycket annorlunda och demokratiskt sett totalt förkastligt.
Faktakontrollen för allmänheten försvåras dessutom enormt av att vissa fakta om t.ex. kriminalitet helt systematiskt döljs av i stort sett samtliga journalister vilket förvärrar saken ytterligare. Stort tack till Hanne för boken!

Anonym sa...

Trovärdiga svenska journalister vanliga som kallbadhusen i helvetet.