Så går det i valet 2014. Eller?

Igår var det bara ett år kvar till nästa riksdagsval. På anmodan av Svenska Dagbladet tippade jag valresultatet enligt följande:

S 33.0, V 6.8, MP 7.6, M 27.2, FP 7.1, C 5.1, KD 4.1, SD 7.3, Övr 1.8 procent.

Ett sådant resultat skulle ge 47.4 procent till de rödgröna mot 43.5 procent för Alliansen. Vi skulle således få ett regeringsskifte och Stefan Löfven bli statsminister. Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare med sina 7.3 procent. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen. Nedan redovisar jag de tankegångar som ledde fram till mitt tips, både i regeringsfrågan och för de enskilda partierna.

Jag är ganska säker på att vi går mot ett regeringsskifte 2014. Jag baserar min bedömning inte främst på opinionsläget i dag. Visserligen har samstämmiga opinionsmätningar under mycket lång tid visat på ett stabilt överläge för de rödgröna partierna på strax under eller strax över tio procentenheter. Men opinionsläget ett år före valet har ett ytterst begränsat prognosvärde. Inte minst erfarenheterna från förra mandatperioden, då Alliansen hämtade in ett rekordstort underläge, manar till försiktighet.

Jag resonerar så här. Vi lever i en individualiserad tid där partiernas band till sina väljare försvagats avsevärt. Med individualiseringen och de försvagade banden till partierna ökar väljarrörligheten. I början av 1960-talet var det bara var tionde väljare i Sverige som bytte parti, 90 procent av väljarna röstade på samma parti som vid tidigare val. I dag är det i stället ungefär en tredjedel av väljarna som byter parti mellan valen. Den ökade väljarrörligheten leder till kortare regeringsperioder. Det är i dag ytterst ovanligt att väljarna röstar fram samma regering tre val i rad. Det har i princip inte hänt i Europa under 2000-talet. Ur det perspektivet har Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen en enorm uppförsbacke att ta sig an.

Nu är det ju inte bara väljarnas beteende som är intressant att studera om man vill spekulera kring en valutgång. Samhällsutvecklingen och de politiska partiernas agerande är naturligtvis minst lika viktigt. När det gäller samhällsutvecklingen har jag en känsla av att debatten alltmer börjat kretsa kring sprickorna i välfärdsstaten. OECD-statistik har visat att ojämlikheten i Sverige växer. Ungdomsarbetslösheten är rekordhög och visar inga tecken på att vika. Skolan beskrivs i termer av kris och med försämrade studieresultat för eleverna. Sjukvården skakas av Läkaruppropet, i protest mot bristande kvalitet inom svensk sjukvård.

Jag ser just nu inte potentialen hos Alliansregeringen att formulera en gemensam politik som på ett inför väljarna trovärdigt sätt tar sig an dessa samhällsproblem. Jag ser inte de politiska förutsättningarna för en nystart för Alliansen, den uppgadering till Allians 2.0 som Annie Lööf i sitt Almedalstal 2012 beskrev som en nödvändig förutsättning för Alliansens fortlevnad. I stället ser jag en Alliansregering med idétorka, där ett 6:e, ett 7:e och ett 8:e jobbskatteavdrag bara skulle pränta in bilden av Alliansregeringen som en "one trick pony", en cirkusartist som bara har ett enda trick i sin repertoar.

Kanske har jag fel. I så fall börjar det bli hög tid för Alliansregeringen att visa det.

När det gäller de enskilda partierna har jag resonerat så här:

Socialdemokraterna: Under Stefan Löfvens ledning har partiet skaffat sig en stabilitet som ger arbetsro. Men partiarbetet präglas också av en kvarvarande ängslan att tappa opinionsöverläget på samma sätt som partiet gjorde inför valet 2010. Socialdemokraterna kommer att gå in i valrörelsen 2014 med en kombination av offensiv och försiktighet. Oron att tappa marginalväljare ur medelklassen drar partiet mot mitten. Det räcker till 33 procent, men knappast så mycket mer.

Vänsterpartiet: Det blir trångt i mitten i valrörelsen 2014. Det kan gynna Vänsterpartiet som täcker upp vänsterflanken i väljarkåren. Ett valresultat upp mot sju procent är inte omöjligt.

Miljöpartiet: Trängseln i mitten kan missgynna Miljöpartiet. Miljöfrågorna blir knappast någon stor stridsfråga i valrörelsen och skolfrågorna är det många som vill lägga beslag på. Miljöpartiet kan mycket väl bli tredje största parti, men med ett ändå modest resultat på 7.6 procent.

Moderaterna: Det är tung att regera. Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna har varit enormt framgångsrika. Men nu är det slut, åtminstone för den här gången. Moderaterna backar, ner till strax över 27 procent.

Folkpartiet: Partiet har tappat sin paradfråga skolan till de rödgröna partierna och får svårt att ta tillbaka den igen. Har Jan Björklund någon annan kanin att dra fram ur hatten? Jag tvivlar. Men partiet är stabilt och gör ett OK val på omkring 7 procent.

Centerpartiet: Efter en ideologisk vilsenhet som fått Socialdemokraterna att framstå som kompassnålen personifierad tycks Annie Lööf och Centerpartiet till sist ha landat i att det är landsbygdsfrågorna partiet kan göra avtryck. Jag tror det är en klok bedömning. Tillsammans med en välfylld kampanjkassa kan Centerpartiet i hyggligt god tid före valrörelsen 2014 skapa ett litet säkerhetsavstånd till fyraprocentsspärren. I valet räcker det till 5.1 procent.

Kristdemokraterna: Hur mycket Göran Hägglund än tar i så det knakar lyfter inte Kristdemokraterna en millimeter i opinionen. Men om Centerpartiet i god tid före valrörelsen etablerat sig på en nivå högre än fyra procent finns det bara ett parti kvar för moderata taktikröstare att rösta på. Den kan rädda Kristdemokraterna kvar i riksdagen en gång till. Jag säger 4.1 procent.

Sverigedemokraterna. Partiet har under mandatperioden konsoliderat sig och stärkt sin ställning i väljaropinionen. Jag tror inte att valrörelsen 2014 kommer att ge särskilt mycket utrymme åt partiets hittills enda profilfråga, det vill säga invandringspolitiken. Men partiet kommer ändå att göra ett relativt bra val och stannar på 7.3 procent.

Som sagt - detta är ett tips och inget annat. Mycket som vi inte kan förutse kommer att hända under valåret och vrida den politiska spelplanen åt håll som vi i dag inte kan se. Osäkerheten blir extra stor eftersom vi har ett Eurpaval några månader före riksdagsvalet, och inte vet hur valresultatet från Europavalet påverkar valrörelsen inför riksdagsvalet. Men försiktighet har aldrig varit min favoritdygd och därför tycker jag det är intressant och roligt med valtips även om det är ett helt år kvar till valet.