Mycket starkt av Emma Green Tregaro att just i VM-finalen hoppa 1.97 och därmed vinna en respektingivande femteplats. Bedriften blir inte mindre genom den turbulens som hennes manifestation i form av regnbågsfärgade naglar orsakade tidigare i veckan.
Idrotten har aldrig varit och kan heller aldrig vara en frizon från politiken. I dag är det också allt färre som aningslöst upprepar den gamla ramsan om att "idrott och politik hör inte ihop".
Däremot är relationen mellan idrott och politik inte oproblematiskt. Det finns inget självklart sätt för hur enskilda idrottsutövare eller idrottsförbund skall agera i olika situationer. Ofta hamnar det ett individuellt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. De enskilda förbunden har att stötta i svåra beslutssituationer.
I det här fallet har Emma Green Tregaro (och även Moa Hjelmer och säkert några till) visat prov på både klokhet och mod. Däremot förefaller Svenska Friidrottsförbundet ha tagits på sängen och inte levt upp till sitt ansvar på ett sätt som man kunde ha begärt. Under de senaste dagarna har Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste strött kryptiska uttalanden kring sig där han markerat avstånd från Emma Green Tregaros manifestation. Så påstod Riste till exempel att det inte är gångbart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste har också betonat att Finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det. Överhuvudtaget tycks förbundsledningen inte på något sätt ha haft en mental beredskap för att dessa frågeställningar skulle kunna komma upp. Trots att frågan om hbtq-rättigheter i Ryssland diskuterats flitigt före tävlingarna.
Jag har tidigare visat hur även Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund väckt uppmärksamhet genom märkliga uttalanden där han förnekat att det på något sätt är
problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3).
Varje människa har ett individuellt moraliskt ansvar för sina handlingar. Men det är trist att enskilda idrottsutövare inte får det stöd de förtjänar av sina förbundsledningar i arbetet med att fatta dessa svåra beslut.
9 kommentarer:
HBTQ-folket, dess frågor och dess sympatisörer har getts på tok för stor plats i det offentliga rummet i förhållande till sin numerär.
Emma Gren-Tregaros och Moa Hjelms tilltag är enbart barnsligt och blandar på ett olyckligt vis idrott med minoritetspolitik.
Okej, så att vissa människor pga sin kärlek blir förföljda är en monoritetsfråga? Det är ju ett vansinnigt påstående, det handlar om mänskliga rättigheter. Att få älska vem man vill, att få leva med vem man vill och att likt alla andra få visa sin kärlek i offentligheten är väll inget annat än en självklarhet. Förvägrar någon denna grundläggande rättighet måste man protestera med alla meddel, annars är man (för att låna Astrids Lindgrens ord) inget annat än en liten skit.
Yttrandefrihet och diskriminering är universella frågor. Har ingenting med minoritetspolitik att göra.
Det handlar om mänskliga rättigheter. En fantastisk gest, dessa regnbågsmålade naglar. Enkelt och elegant.
Opportunistiska politiker har lyhört förstått att det finns väljare att hämta hos dom 5 eller så % sexuellt avvikande, det är det som framkallat det rabalder som aldrig angår dom 95% heterosexuella som sköter sitt kärleksliv privat.
Yep Felix. Givet att dom homosexuella utgör ca 5% av populationen så är det en minoritetsfråga som enligt min mening fått alldeles för stort utrymme i media.
Tänk bara på vilken mediestorm det skulle blivit med anklagelser för sexism om en parad med hel och halvnakna heterosexuella brudar i utmanande poser skulle ha dragit genom Stockholm.
Hej Ulf!
Jag är helt enig med dig. Det är verkligen förbluffande att man inte tycks ha någon beredskap för det här, med tanke på alla diskussioner som varit före VM.
Jag passar också på att slänga in en länk till en grej jag skrev i SvD på samma tema. :-) http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/foredomligt-att-sta-upp-for-homosexuella_8430110.svd
:-)
Orimligt att idrottsförbund skall gå ut med uppfattningar i olika politiska frågor som enskilda idrottsmän ska rikta sig efter. Det måste vara upp till den enskilde idrottaren. Varför inte stanna hemma i protest. Tänk om alla skulle visa sina åsikter i frågor som rör andra länder i alla lägen ute på idrottsarenorna. Inget land går fritt i fråga om diskriminering. Att nu Sverige skulle vara nått föredöme i homofrågor kan ju diskuteras. Inte ska ju nån tro att Sverige, i alla frågor, är nåt föredöme då det gäller mänskliga rättigheter. Att vi då ska gå ut i världen på korståg i alla frågor är väl lite magstarkt. Att slå sig för hårt i bröstet kan vara skadligt.
Nästa gång Sverige ska anordna en internationell idrottstävling kanske svenska medier skulle dra upp alla frågor där vi bryter mot t ex FNs regler.
Tobbe
Så om 5% av befolkningen har en avvikande sexualitet så är frågan som sådan inte en fråga om mänskliga rättigheter utan en minoritetsfråga? Det är nog färre till antalet personer som idag är barn som slås/misshandlas av sina föräldrar, men det är väl en fråga om mänskliga rättigheter och inte en minoritetsfråga? Sen att minst 10% har en avvikande sexualitet idag gör ju frågan än mer brännande.
Skicka en kommentar