Annie Lööfs kris. Kan centerrörelsen inrymma både Alexander Bard och Eskil Erlandsson?

Uppdaterat torsdag 10/1 kl 21.30: Annie Lööf gjorde en habil insats i kvällens SVT Aktuellt. Jag förstår bara inte varför hon måste skylla på att hon var "så ung" när hon förespråkade månggifte. Hon var 23 år då och hon är 29 år nu. Jag hade flera åsikter när jag var 23 år som jag inte har idag. Men jag skyller inte på att jag var "så ung" när jag hyste dem.

*

I dag avbröt centerledaren Annie Lööf sin semester för att åka hem och försöka bringa ordning i den debatt som utbrutit kring förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Det var ett klokt beslut. Genom sin närvaro får hon nu möjlighet att ta makten över debatten och vrida den i en riktning som hon själv önskar, det vill säga bort från enskilda kontroversiella och impopulära förslag om att tillåta månggifte, avskaffa arvsrätten och avskaffad skolplikt till mer ideologiskt "renläriga" frågor om grön politik och decentralisering.

Förslaget till nytt idéprogram och den debatt som förslaget medfört har synliggjort den splittring som finns i Centerpartiet och som ytterst kretsar kring synen på välfärdsstaten och på individens frihet i förhållande till det allmänna. Förslaget har innehållit för mycket jag. och för lite vi, som en centerföreträdare uttryckte det i ett nyhetsinslag igår. Konflikten går också att tolka efter skiljelinjen stad-land. Alexander Bard vs Eskil Erlandsson, om man så vill. (För tydlighetens skull vill jag påpeka att Bard som jag har uppfattat det formellt inte är medlem av Centerpartiet.)

Centerpartiets kris är som bekant inte ny. Det har runnit en del vatten under broarna sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Thorbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. Förvandlingen av Centerpartiet från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centerpartiet vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerpatiets strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare. Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centerpartiet lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centerpartiet mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige.

Det är mig en gåta att Centerpartiet inte väljer att profilera sig som ett modernt,  progressivt landsbygdsparti utan i stället försöker tävla med Moderaterna och Folkpartiet om att vara Sveriges mest liberala parti.

Annie Lööf får nu sitt elddop som partiledare. Vid sidan av att vinna val är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop partiet. Dessa båda mål hänger förstås ihop. När det gäller förmågan att vinna val har opinionssiffrorna hittills inte gått Annie Lööfs väg. Har hon i denna pressade situation kraften och förmågan att ena partiet på ett sätt så att hon själv och partiet går stärkta och inte stukade ur det som nu inträffat. Mycket beror på hur skarpa konflikterna inom centerrörelsen egentligen, och det vet vi inte så mycket om ännu. Veckorna fram till den extra stämman i mars kommer att ge en klarare bild.

Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: På kort sikt har Annie Lööfs ställning otvivelaktigt försvagats. Hon visade dålig politisk fingertoppskänsla genom att inte lyckas förutse den storm som idéprogrammets förslag skulle utlösa. Hon har också bekymmer med att på ett trovärdigt sätt ta avstånd från förslag och idéströmningar som hon själv är så intimt förknippad med. Hennes ställning försvagas därför både internt i Centerpartiet och i förhållande till media och väljarkåren. Redan nu spekulerar tidningar om tänkbara efterträdare till henne, vilket skapar en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur.

Särskilt olyckligt är att Annie Lööf offentligt förnekade att hon tidigare varit anhängare av månggifte, trots att det faktiskt var sant.  Genom att slira på sanningen förstärkte hon bilden av sig själv som en otydlig politiker och hennes personliga trovärdighet urholkades. Erfarenheterna från Håkan Juholt, vars uttalanden heller inte alltid var exakt korrekta, borde ha avskräckt.

Annie Lööfs hopp får nu stå till att hon utan större interna slitningar lyckas samla Centerpartiet bakom ett reviderat idéprogram på extrastämman i mars. Då kan hon framstå som en handlingskraftig ledare och faktiskt sammantaget gå stärkt ur denna kris. Men det är en väldigt brant uppförsbacke på vägen dit.