Igår tisdag diskuterade jag och Svenska Dagbladet-journalisten Mikael Holmström Sveriges hemliga Nato-förbindelser under kalla kriget. Intresset var stort och Palme-salen i ABF-huset i Stockholm var i princip fullsatt. Bakgrunden till debatten var att Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen" nu kommit i pocketupplaga.
Jag och Mikael Holmström är överens om att Sverige under kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato i syfte att underlätta hjälp västerifrån ifall kriget skulle komma. Vi är oeniga om huruvida samverkan var så långtgående att det är rimligt att tala om en "allians". För mig är en allians ett samarbete som bygger på ömsesidiga, bindande förpliktelser mellan de stater som ingår en allians. Några sådana bindande förpliktelser förelåg inte. Därigenom, menar jag, kvarstod den svenska handlingsfriheten om kriget hade kommit.
Under det kalla kriget sammanfattades den svenska säkerhetspolitiken i formuleringen "alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig". Tanken var att Sverige genom att i fredstid inte vara med i någon militärallians möjliggjorde att landet skulle kunna stå neutralt om kriget kom till vår del av världen. Neutralitetspolitiken hade en stark folklig förankring och utformades under i huvudsak partipolitisk konsensus.
Det fanns emellertid inga garantier för att de krigförande staterna skulle respektera Sveriges neutralitet. Därför valde de svenska beslutsfattarna att utforma en reservstrategi som skulle användas om huvudalternativet - neutraliteten - misslyckades. I klartext: Om Sovjetunionen valda att kränka Sveriges neutralitet och anfalla Sverige så skulle Sverige redan i fredstid genom sin västsamverkan ha underlättat för västmakterna att komma till Sveriges hjälp.
En sådan västsamverkan kunde inte genomföras öppet utan att provocera Sovjetunionen och urholka neutralitetspolitikens trovärdighet. Valet stod därför inte mellan att samverka öppet eller samverka i hemlighet. Valet stod i stället mellan att samverka i hemlighet eller att inte samverka alls.
Reservstrategin innebar ett demokratiskt problem. I och med att den måste genomföras i hemlighet fanns det ingen möjlighet till folklig insyn eller politiskt ansvarsutkrävande. Beslutsfattarna tvingades därför välja mellan vad man uppfattade som säkerhetspolitiskt nödvändigt och demokratiskt förankrat. De valde det förstnämnda.
Om det valet kan man ha olika uppfattningar. I vår öppna och transparenta tid skulle hemlighetsmakeriet knappast vara möjligt. I vårt auktoritetsnedrivna samhälle skulle hemlighetsmakeriet heller inte vara legitimt. Men jag har svårt att utifrån vår tids värderingar lägga moralisk skuld på de politiker som ansvarade för reservstrategins utformning under kalla kriget.
Läs gärna boken "Sveriges säkerhet och världens fred" (Santérus, 2008) där jag tillsammans med historieprofessorerna Alf W Johansson och Karl Molin syntetiserar det stora och mångvetenskapliga forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget".
4 kommentarer:
Jag delar din syn och uppfattning. Vår säkerhetspolitik byggde på att hjälp skulle komma från NATO och ryssarna anföll. Men vi ingick aldrig i NATO:s "en för alla - alla för en"-princip. Därför var vi alliansfria, som du säger. Journalister saknar ofta förståelse för det historiska perspektivet och förfaller därför till moralism. Klas Åmark skriver bra om det i sin skildring av Sverige och nazismen.
Kan bara instämma i Mats ord.
Tack för en mycket bra och läsvärd blogg!
Tack för uppskattning!
Bara dumheter. Vi hade inga egentliga krigstida förpliktelser mot NATO (men framförallt USA) därför att det inte fanns några meningsfyllda sådana. Däremot var det i NATO/USA:s och Sveriges gemensamma intresse att hjälpa/försvara Sverige i händelse av konflikt med WP. Sverige delade frikostigt med sig av underättelseinformation till NATO/USA då vi flitigt (och med rätta) signalspanade på WP/Sovjet.
Att påstå att vi inte hade en de-facto allians är bara hårklyveri.
Sovjet hyste inga tvivel om var vi hörde hemma. Det är tex bara att notera var vår fasta spaningsradar var grupperad, det fanns inga anläggningar på gränsen mot Norge.
Skicka en kommentar