Ett utdrag av artikeln återges nedan. Hela artikeln kan läsas här. En kortare intervju med mig i anknytning till seminariet återfinns här.
*
Länge upprepades mantrat "idrott och politik hör inte ihop" av ledande företrädare för svensk idrottsrörelse. Nu har de flesta insett att det inte finns några vattentäta skott mellan idrotten och politiken. Svenska fotbollförbundets kampanjer mot rasism är ett exempel på hur idrottsrörelsen agerar för att främja demokratiska och humanistiska värderingar.
Men på sina håll lever strutsmentaliteten kvar. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har nyligen väckt uppmärksamhet genom sina förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3)
Christer Englunds uttalanden påminner om slutet av 1960-talet. Det var en tid då ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kunde vifta bort protesterna mot Sveriges Davis Cup-match i Båstad mot apartheidlandet Rhodesia - och kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag med att "Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod." (Aftonbladet 26/3, 1968) Bara sju år senare - när Sverige 1975 mötte juntans Chile i Davis Cup - var medvetenheten om den politiska problematiken betydligt större. Till och med Tage Erlander kom till Båstad för att delta i en politisk manifestation mot juntan inför matchen.
*
I mitt kapitel redovisar jag idrottsrörelsens och de politiska partiernas syn på relationen mellan idrott och politik. Såväl idrottsrörelsen som de politiska partierna betonar att idrotten skall värna jämlikhet och mänskliga rättigheter, föreningsdemokrati, vara en folkrörelse mitt i samhället och bidra till ökad förståelse för andra kulturer. Men inte i något av de dokument jag gått igenom diskuteras hur idrottsrörelsen ska förhålla sig till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter utanför den idrottsliga sfären. Frånvaron av intern debatt inom idrottsrörelsen i dessa frågor leder till en uppenbar valhänthet när verkligheten knackar på dörren.Ett glädjande undantag finns. Folkpartiets idrottspolitiska program från 2008 ställer krav på idrottsrörelsen att ta ställning i politiska frågor - särskilt kring mänskliga rättigheter och demokrati. Idrotten måste "solidariskt stå upp för alla de människor runtom i världen" som förvägras demokrati och mänskliga rättigheter, heter det i Folkpartiets program. Partiet kritiserar Sveriges olympiska kommitté (SOK) för att inför OS i Peking lägga ansvaret för att stå upp för mänskliga rättigheter på den enskilde idrottsutövaren och därigenom ha visat att SOK "inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får direkt stöd från samhället".
Det är utmärkt att Folkpartiet öppnar luckorna för en sådan debatt och i förlängningen ett mer medvetet förhållningssätt till idrott och politik. Andra partier borde följa efter.
En kvalificerad debatt bidrar till att vi som medborgare framöver kanske slipper skämmas över uttalanden från centrala idrottsledare om att "vi blandar aldrig idrott och politik. Vi tar aldrig ställning."
9 kommentarer:
Idrott och politik skall aldrig blandas ihop av det enkla skälet att det finns för många gråzoner och gränsfall när det gäller ex.vis nationer där politiker skulle kunna diskutera inställda idrottsutbyten.
Idrotten måste tillåtas leva sitt eget liv.
Med Ulfs argumentation skulle det inte ha blivit något idrottsutbyte alls med Sovjetimperiet.
Jag tycker att man ska lägga idrottsarrangemang i diktaturer o andra skumma länder, för det verkar vara enda sättet att få medier o debattörer att ta tag i problemen. Då plötsligt översvämmas vi av information om brott mot mänskliga rättigheter m m. Att lägga ett idrottsmästerskap i skumma länder måste ju vara julafton för oppositionen i dessa stater som då får komma till tals världen över. Så fungerar det dagens informationströtta värld.
Ulf vandrar på en lång utförs-sluttning, som dessutom är ishal. Om idrott och politik hör ihop, då hör väl också kultur och politik ihop. Och med samma resonemang - politik och akademisk forskning. Enligt de premisserna skulle Ulf bara kunna hålla en akademisk diskurs med företrädare för ca 15% av världens 200 länder.
Sen har vi det eviga problemet med vem som bestämmer vilka länder som står på bojkottlistan och vilka som inte gör det. Apartheid mot svarta i Sydafrika fick tummen ner, men apartheid mot kvinnor i Afganistan och Saudi-arabien får tummen upp.
Idrott, liksom kultur i övrigt, och politik har alltid hört ihop, sedan de gamla grekerna. Att stater och politiker gör politik av idrott är uppenbart. Att idrottsföreträdare gör idrott till politik går heller inte att förneka. Utöver de idrottsliga idealen, som Ulf nämner, som i den mån de efterlevs och reproduceras är att göra politik ska vi inte glömma hur idrottsföreträdare motiverar idrottsvenemang och arenabyggen med politiska och ekonomiska argument. Inte ens försäkringar om att "inte ta ställning" kommer undan de politiska. Att vara neutral och inte ta ställning för eller emot ett idrottsevenmang anordnat av en förtryckande korrupt regim är i allra högsta grad att göra ett politiskt ställningstagande och göra politik av idrotten.
Niclas Kuoppa
Idrott kan bli politik på hög nivå. Om man tänker efter. Exempel här:
http://www.ordpugilisterna.se/2012/05/sverige-ar-sannerligen-en-stormakt/
Tog en paus från min Alltid på en söndag-lyssning för inslaget nyss om idrott och politik i P1. Jag menar att idrottare inte behöver vara insatta eller göra offentliga brandtalsliknande politiska ställningstagande som kan skapa turbulens bland sponsorer och idrottspampar. Det räcker med att de visar intresse för sociala frågor som rör människors livsvillkor genom att lyssna på experterna och genom detta bidra till uppmärksamhet till frågorna. Tänk om Zlatan, Schweinsteiger, och Sjevchenko satt på seminarium och lyssnade på ukrainska organisationer som arbetar mot trafficking och för att hjälpa prostituerade eller utsatta barn. Vad skulle inte det vara värt!? När journalister ber om kommentarer säger de bara "vi tycker det här är viktiga frågor som vi vill lära oss mer om och som vi hoppas ska debatteras men vi har inga lösningar för vi är inga politiker." (eventuellt skänker de lite pengar, ger fotbollar till nåt barnhem)Det är inte unikt på något vis att idrottare ägnar sig åt välgörenhet, eller bidrar til uppmärksamhet kring frågor som är politiska. I Sverige och USA är det väl snarare regel att de bästa idrottarna, och artister, gör något som vi kan tolka som politiskt. De tar emot Victoriastipendiet, gör reklam för Barncancerfonden, och ingen har väl glömt Spola Kröken!? Sen finns det dock idrottare som Maradona som supportar lirare som Castro. Jag hoppas svenska MR-organisationer planerar strategier som inte bara fokuserar på bojkottkrav. Att de samordnar sig med utländska organisationer och bjuder in idrottare, tränarna och förbundsledarna till föreläsningar i samband med träningsläger när de är samlade. Vad kan Lukasjenka göra åt det att hockeyspelare från USA, Canada, Sverige och andra europeiska länder en eftermiddag under träningsläger inför VM i Vitryssland sitter tillsammans med journalister på föreläsningar om socioekonomiska levnadsvillkor och MR-situationen där? En idé skulle kunna vara att bli förelästa om MR-situationen innan de åker till det aktuella landet och sedan väl på plats besöka eller få besök av organisationer som arbetar med sociala frågor, åtminstone.
Helt enig Ulf! F ö hänger så klart även kultur och politik ihop, och jag tycker t ex att det var utmärkt att Loreen markerade i melodifestivalfinalen.
Tänk om t ex alla svenska och franska spelare innan EM-matchen ikväll skulle demonstrera sitt missnöje med Janukovitjs parodiska s k rättsprocessen mot Tymosjenko, se http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/wolfganghansson/article15005033.ab
Musik och idrott hör åtminstone ihop.
P2 Dokumentär i fyra delar om musik och läktarkultur. Fin musik och intressanta intervjuer med supportrar som t ex Lars Ohly, Katarina Wennstam, Joel Alme,Rami Shaaban med flera. Av Jesper Tillberg
Forza! Hymner, Händel, Huliganer
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4112
/Niclas Kuoppa
Skicka en kommentar