Hur gör man när man spränger en partibunker?

Hur gör man när man spränger en partibunker? Frågan aktualiseras av min gästkrönika på ledarsidan i dagens Aftonbladet, vilken jag avslutar just med uppmaningen Spräng partibunkern - välkomna ut i solen! Hela krönikan kan läsas här, ett utdrag återfinns nederst i posten.

Krönikan tar sin utgångspunkt i rapporten "Mot medlemslösa partier" från tankesmedjan Sektor3, författad av statsvetardoktoranderna Martin Karlsson och Erik Lundberg, Örebro universitet. (Hela rapporten kan laddas ner här.)

Rapporten visar att partierna i Sverige på 30 år har tappat fem av sex medlemmar. I dag är endast tre procent av Sveriges befolkning medlemmar av ett politiskt parti, mot nästan 2o procent 1979. I krönikan argumenterar jag för att partierna måste möta denna utveckling genom att förändra sin organisationsform, bli mer öppna och nätverksbaserade. Särskilt gäller det Socialdemokraterna, med dess hierarkiska och slutna partikultur.

Men hur gör man då för att spränga bunkern utan att partiet själv stryker med på kuppen? Här tror jag att två parallella processer måste genomföras samtidigt. För det första krävs det en samhällsanalys som synliggör för såväl partiledning som partimedlemmar hur otidsenlig partiets organisationsform blivit och som lyckas medvetandegöra kadern om nödvändigheten av förändring. För det andra krävs det ett ledarskap som vågar utmana traditionen och som har tillräcklig tankemässig klarhet för att styra partiet i en sådan riktning. Jag skulle t ex välkomna om Håkan Juholt gick i spetsen för en opinionsbildning i partiet för öppna partistyrelsemöten, öppna utskottsmöten i riksdagen och en medlemsreform där politiskt engagerade människor med hjärtat till vänster kunde arbeta inom partiet under friare former och utan krav på formellt medlemskap.

Är Håkan Juholt med sin journalistiska bakgrund rätt man för uppgiften? Den som lever får se. Dessutom skall ju en programkommission och en särskild utredning om partiets organisationsform snart påbörja sitt arbete. Så möjligheter finns.

*

Vi lever i en allt mer individualiserad tid. På gott och ont. En ­individualisering som tar sig ­uttryck i frigörelse och mänskligt växande ska bejakas, en ­individualisering som tar sig uttryck i en trångsynt tänka på sig själv-mentalitet ska bekämpas.

*

Medborgarnas samhällsengagemang har inte minskat. Men intresset tar sig andra former än genom de politiska partierna. Spontana, genom Facebook mobiliserade, demonstrationer mot främlingsfientlighet dagarna efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen hösten 2010 samlade till exempel betydligt fler deltagare än Socialdemokraternas och Vänsterpartiets mödosamt hopsamlade 1 maj-demonstrationer i Stockholm eller Göteborg. Nätverksliknande flexibla rörelser attraherar i dag fler medborgare än formella, mer trögrörliga organisationer. Väljarnas partiidentifikation minskar.

Nu är samhället öppnare än någonsin, väljarna rörliga, auktoriteterna nedrivna. Ska socialdemokratin kunna möta medborgarna som ett folkrörelseparti måste tänkande i termer av ”det där tar vi internt” bannlysas. Partiet måste frimodigt finnas där väljarna finns och utan ängslan och under fria former våga ge en plattform åt de medborgare som på sitt eget sätt vill bidra till en mer jämlik och solidarisk värld.

Till Håkan Juholt och det nya socialdemokratiska ledarskapet blir därför budskapet: Spräng partibunkern - välkomna ut i solen!