Den autograf i min samling som jag är mest stolt över tillhör förre tungviktsmästaren i boxning Sonny Liston. Några dagar i slutet av 1960-talet tillbringade han i min uppväxtort Båstad. Min mamma arbetade i Pressbyrån och passade kärleksfullt på att till mig ta autografer av celebra kunder. Sonny Liston blev pärlan i min samling.
Sonny Liston som person sägs inte ha varit speciellt färgstark. Desto mer färgstark var Ricky Bruch, vars autograf jag själv kom över i samband med att han runt 1970 besökte vår skola. Jag var - och är - fortfarande barnsligt stolt över Rickys autograf. Ricky Bruch gjorde ont. Hans fantastiska resultat på träning och på småtävlingar i Malmö kontrasterade smärtsamt mot hans ständiga misslyckande i stortävlingar. Ricky bidrog själv till att pumpa upp förväntningarna och desto brantare blev fallen. Ett OS-brons i München 1972 och ett EM-silver i Aten 1969 är inga dåliga meriter, men motsvarar inte på något sätt Ricky Bruchs fulla kapacitet. Jag minns bilden på honom efter EM i Helsingfors 1971, på marken med sin stora kropp gråtande och skakande som ett litet barn efter ytterligare en genomklappning.
Ricky Bruch var folkkär, gav ut en diktsamling och gjorde film av låt oss säga diskutabel kvalitet (ja, jag såg honom 1978 i rollen som alban i "I skyttens tecken"...). Hans liv efter idrottskarriären trasades sönder av dopingsviter och nervproblem (som man sa förr i tiden). Jag ångrar att jag inte som en lojalitetsmarkör gick med i Facebook-gruppen "Vi som vill ha Ricky Bruch på 200-lappen".
Ricky Bruch var en folkhemmets särling som lämnade få oberörd. Jag tummar på hans autograf och associerar till Dan Andersson: Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön, ty en spelman och en drömmare är död.
3 kommentarer:
Kommer också i håg han, när han var i aulan i Båstad. En radda med pillerburkar hade han radat upp. Han visade sin styrka, och minns jag inte fel gick Pelle Dock upp och skulle prova på vikterna på uppmaning av Ricky. Ett roligt minne som man har kvar efter alla år.
Bertil: Jag minns också pillerburkarna! En riktig radda var det. Pelle Docks insats hade jag glömt, men kommer ihåg den nu när du säger det. Jag har ett klipp från NST eller Hallandsposten någonstans från tillfället, där jag tror att både du och jag syns på bild. :-)
Han var på samma gång folkkär och inte så lite förlöjligad och föraktad när han inte lyckades. Nog hade han varit så väl unnad ett par välmående decennier till.
Skicka en kommentar