IFK Göteborg: Vi lever ännu!

Jag medverkar då och då med texter på den prisbelönta fotbollsbloggen Bara Ben på Glenn Hysén. Följande post är just publicerad där.

I dessa svåra dagar behöver alla Blåvita tigerhjärtan den tröst som står att få. Igår hämtade jag själv tillit och styrka i en sammankomst med föreningen Gamla Ullevi Veteraner, där ärrade idrottskämpar från Göteborgstrakten varje torsdagsförmiddag träffas i Ullevi tennishall för några timmars umgänge. Föreningen leds av odödlige Bengt "Fölet" Berndtsson, Blåvitts legendariske mångårige lagledare från 1960- och 1970-talen Peo Johansson samt arenachefen på Gamla Ullevi Leif Canebring.

I torsdags var det 117 medlemmar som hade slutit upp. Endast män. Vid mina 52 år var det också en ovanlig upplevelse att vara överlägset yngst i lokalen... Lokalerna öppnar redan kl 07.00 på morgonen och träffen pågår fram till lunch. Varje gång inbjuds en föredragshållare och nu var det jag som stolt och hedrad hade fått den äran. Jag var talare nummer 608 i ordningen - bland tidigare gäster återfinns t ex Lennart "Fat Cat" Johansson, Lars-Åke Lagrell och professorn i statsvetenskap Sören Holmberg. När jag presenterade mig som blåvit i själen hördes spridda burop i den annars blåvitt välfyllda lokalen, och jag tyckte mig uppfatta att Bo Falk buade lite extra mycket. :)

Jag talade i ca 40 minuter om Palestinakonflikten, och därefter följde en frågestund. Palestinafrågan och idrottsrörelsen kommer inte så sällan i kontakt med varandra, allt från det blodiga gisslandramat i München-OS 1972 till förra årets Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel inför tomma läktare i Malmö eller demonstrationerna i samband IFK Göteborgs match i tredje omgången av Europe League mot mot Hapoel Tel Aviv sommaren 2009. Jag var imponerad av nivån på de frågor som ställdes och den koncentration och fokusering som veteranerna fortfarande förmådde uppamma.

Hela 608 föredrag sedan 1993. Det är nio fler än de matcher Fölet själv spelade för IFK Göteborg under sin långa och vackra karriär. Varje torsdag i veckan bortsett från ett sommaruppehåll, och över 100 deltagare nästan varje gång. Fotbollsspelare, handbollsspelare, idrottsjournalister, pressfotografer. Det är rörande och imponerande, och väldigt få föreningar i landet överhuvudtaget förmår uppvisa en sådan kraft.

Skall jag falla vill jag göra det i strid, sjöng en gång Björn Afzelius. De ärrade kämparna jag hade förmånen att få träffa hade långt ifrån gett upp - varken i livet eller i sin tilltro till idrottens gemenskap och helande kraft. Låt oss nu tillsammans hjälpa vår klubb att bibehålla stridsviljan och inte bryta ihop bara för att tabellen ser ut som den gör och spelet för tillfället är obefintligt.Stöd kan hämtas ur låten Vi lever ännu, varur versraden ovan är hämtad. Låten säger - trots att den förstås är skriven om något helt annat - egentligen allt som behöver sägas om tillståndet och vägen framåt för klubben i dag:

Vi har gått med öppna ögon i förväntningarnas tid; Vi har blundat i besvikelse när allting var förbi; Men vi lever ännu. Vi har klättrat uppför berget till triumfens högsta topp; Vi har handlöst störtat utför när vi äntligen kommit opp; Men vi lever ännu.

Vi har vandrat i gemenskapen med dom vi håller av; Vi har lidit oss igenom alla ensamhetens kval; Men vi lever ännu. Man har hälsat oss med värme och med kärleksfulla ord; Man har visat oss en avsky som har isat vårat blod; Men vi lever ännu.

Så det tycks som själva livet är en motsättning i sig; Varje kärlek bär ett minne av ett hat; Varje ögonblick av lycka bär en skugga av en sorg; Varje trygghet vilar på en vilsenhet; Men vi lever ännu. Ja, vi lever ännu.