Först vill jag puffa för tisdagens (22 april) arrangemang i Göteborg, där Pierre Schori presenterar sin bok Draksåddens år. 11 september, Irak-kriget och världen efter Bush. Arrangörer är Göteborgs kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen och ABF, i samarbete med Leopard Förlag.
Seminariet genomförs kl 18.00 i Stadsmuseets foajé, Norra Hamngatan 12. Själv fungerar jag som samtalsledare.
Kriget mot terrorismen är ett bedrägligt begrepp, eftersom det inte finns någon klar fiendebild. I vanliga fall associerar vi krig till något temporärt, ett "undantag" till det naturliga tillståndet av fred, och där en konkret fiende skall besegras. Andra världskriget, där Tyskland skulle besegras och det därför gick att tänka sig ett slut på kriget. Eller Vietnamkriget, där USA skulle besegras (eller Nordvietnam/FNL, beroende påvar man hade sina sympatier). Även där gick det att tänka sig ett slut på kriget.
Men kriget mot terrorismen? Vem är egentligen fienden som skall besegras? Genom att beskriva kampen mot terrorismen i termer av krig bidrar man dels till att legitimera användandet av krigets alla medel, dels till att vi vänjer oss vid ett ständigt krigstillstånd eftersom kriget mot terrorismen inte förs mot någon konkret fiende som kan besegras. Vem tjänar på det?
Jag vill inför tisdagens seminarium inte undanhålla läsaren av denna blogg ett kortare utdrag ur Pierre Schoris bok, där han speglar Göran Perssons syn på den israelisk-palestinska konflikten:
Jan Eliasson och jag fick i ord och bild en tydlig påminnelse om Göran Perssons syn på konflikten. Vid en ceremoni i Stadshuset, sommaren 1998, för att hylla Israels 50-åriga existens var jag som statsråd placerad vid ett bord i Blå Hallen med den tillreste ministern Meir Sheetrit vid min sida och med kabinettssekreteraren Jan Eliasson mitt emot. Strax intill Jan satt en av kvällens huvudtalare, Per Ahlmark. Statsministern satt med Israels ambassadör lite längre bort.
Efter Ahlmarks devota hyllningstal till "den enda demokratin i regionen, omgiven av skurkstater och terrorister" och med kritik av kritikerna av Israels politik, reste sig Persson demonstrativt upp. Med långsamma steg kom han upp bakom mig, lutade sig över mig, sträckte fram handen till Ahlmark över bordet och sade högt så att både Jan och jag skulle höra vad han sade: "Tack , Per, du sade exakt vad jag tyckte".
Där fick Palme/Andersson-linjen och deras drabanter i UD vad de förtjänade, och vi fick för första gången höra en ovanligt klar deklaration av vad Perssonlinjen stod för.
Väl mött på seminariet med Pierre Schori den 22 april!
11 kommentarer:
Nog är väl Schoris beskrivning av Per Ahlmarks tal till Israel som "devot", ett lite lustigt eget krokben för den Schori som själv har beskrivit Castro i termer av att han har ett encyklopediskt vetande, är som en renässansfurste och nästan för stor för Kuba.
Pierre Schori kommenterar själv sin syn på Kuba på sin blogg 19/4: http://www.schori.se/2008/04/19/vad-hander-i-kuba/
Man får ju en känsla av att Göran Persson inte lärt sig någonting om området sedan småskolans kristendomsundervisning.
Göran Perssons enfaldiga inställning i Mellanösternpolitiken gjorde det säkert inte lätt för bl.a Sten Andersson.Sakkunniga inom UD och övriga initierade måste ha känt en stark förvåning över det rävspel som Göran och hans närmaste kumpaner senare bedrev bl.a inom FN.
EU och omvärlden är i dag alltför passiva till vanvettet i Mellanöstern!
E
Pierre Schori upplevde säkert episoden med Persson och de långsamma stegen så som han beskriver. Men för en utomstående kan Schori uppfattas som pinsamt snarstucken och revanschbenägen.En som redan uppfattar Palme/Anderssonlinjen som obehagligt och skamligt ensidig ser kanske bara mer av samma i Schoris bok.
Från Uppsala Nya Tidning:
http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=25-TYPE=blogg-bi=33,00.html?bin=3231
"Var det fel i sak, Piewrre Schori?"
"... Men var det som Persson (och Ahlmark) sade verkligen fel i sak? Är det inte för att Israel faktiskt är en stat med fria val, fri press och fri opinionsbildning som också kritiker av politiken mot palestinierna kan yttra sig fritt, lägga fram fredsplaner, ordna seminarier, hålla demonstrationer och väljas in i Knesset?"
(Av: Håkan Holmberg)
A-K Roth
Det märkliga är att Israels kritiker också är devota vänner till Israels fiender. Jag kan förstå att Israel kan kritiseras, men jag kan aldrig förstå att någon vettig person stödjer Isreals fiender som alla utan undantag visar upp en komplett provkarta typiska för diktaturer. Hur kan det komma sig att stora delar av socialdemokratin och Broderskapsrörelsen så lättvindigt ser mellan fingrarna med detta?
Anonym, detta förundrar många. Somliga försöker analysera fenomenet. Allt från skuldkänslor över Sveriges agerande under andra världskriget till att vänstern iom järnridåns fall fråntagits ivrandet för socialistdiktatorer och skiftat sina sympatier till terrorgrupper som efterträtt socialister i "kampen" om Mellanöstern. Vad vet jag? Jag kan och vill inte tro att annars så snälla medsvenskar är medvetet illasinnade men somligt är mer än lovligt ignorant och samtidigt irriterande självgott, i samma stil som religiösa personer framstår ibland.
Andreas Malms uttalande för Hezbollah är ökänt, men SAP (tror jag det var) hade i alla fall vett att ta avstånd från någon dumhet han skrev i Arbetarbladet. SSU's (Ingiberg Olafsson)helt nyliga utnämning av Israel som naziststat är vidrig, felaktig, illasinnad och ignorant och då försöker jag vara snäll. Sistnämnde person har vad jag vet inte kritiserats av Mona Sahlin. Då håller man väl med sitt ungdomsparti? Iofs höll ju Palme/Andersson på med liknande. Äpplen och träd. Undra på att Schori vill åt Ahlmark som har dokumenterat somligt under den epoken.
Du vet hur jag känner om Broderskaparna i denna fråga, Ulf, men jag försöker bråka mindre om det. Men nu blev det aktuellt. :)
A-K
Ingiberg Olafssons uttalande måste förstås entydigt tas avstånd ifrån.
Seminariet med Pierre Schori blev en strålande tillställning, med cirka 120 personer i publiken (möblerat för 50 - många extrastolar blev det...) trots härligt vårväder ute. Pierre Schori har ju nu avslutat sitt uppdrag som ansvarig för FN:s fredsbevarande operation i Elfenbenskusten, och han kommer säkert att göra många avtryck i svensk utrikespolitisk debatt framöver.
Ulf: "Ingiberg Olafssons uttalande måste förstås entydigt tas avstånd ifrån."
Halleluja! Nästa steg blir partiets självrannsakan. För det går inte att bortse ifrån att frön till dessa sorts uttalanden finns hos di gamle inom socialdemokraterna, uttalanden som gjorts på ministernivå för decennier sedan och senare. Alla vet vilka som sådde dem. Men hur kan de äldre ta SSU i örat om de inte rannsakat sina egna gamla uttalanden? Om Pierre Schori och Mona Sahlin kom ut och tog denne Ingiberg i örat vore det en början.
Tråkig trend som går över partigränserna. Smittosamt.
Lars Adaktusson idag:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1166555.svd
A-K
Det finns dock en del vänsterpersoner som håller på Israel. Ordf för die Linke Gregor Gysi (advokat) höll ett sådant tal 14/4 i Rosa Luxemburg Stiftelsen: Die Haltung der deutschen Linke zum Staat Israel.
Talet får svidande kritik i junge Welt: www.jungewelt.de/2008/04-25.
Sixten
"Die Seite wurde nicht gefunden" stod det hos jungewelt, Sixten. Vad denna "svidande kritik" skulle bestå av vet jag därför inte. Kanske den som du citerar Ilan Pappes eller liknande och därför inte kan tas på allvar av mig? Jag har fått det högt ovanför halsen med ensidiga demonisatörer. Tål det inte och säger ifrån som du mycket väl vet. Men det finns tack och lov vänsterfolk som läser, lär och tänker och som är godsinnade i st.f. illasinnade.
Varför inte själv - om du är vänster - släppa det gamla syndabockstänkandet och anta en anständig, jämlik och multifolksolidarisk form av kritik? Somliga av vänsterns ideologer är nedfläckade av otrevligheter; släpp dem!
Mvh,
A-K
Skicka en kommentar