2008-04-17

Mordet på Engla och Ondskans ansikte

Mordet på 10-åriga Engla har skakat Sverige. Barnets oskuldsfullhet i ett till synes slumpartat möte med Ondskan. Vid sidan av Englas närstående sörjer hela landet, och en ordlös vrede vänds mot gärningsmannen som begått det ohyggliga brottet.

Som människor fylls vi av hat och avsky inför det skedda. Dessa känslor är naturliga och skall inte förnekas. Jag kan förstå att Aftonbladet ägnas 20 sidor av tisdagens tidning och 13 sidor av onsdagens tidning åt den man som erkänt brottet.

Sammantaget räknar jag i dessa två tidningar till 15 fotografier på mördaren. Vilket är syftet med denna massiva bildpublicering? Förstår vi brottet bättre om mördaren har ett ansikte? Blir vår sorg och vrede något lättare att bära om vi har ett ansikte att rikta den emot? Varför är det så viktigt för oss att veta hur mördaren ser ut?

Marknaden ljuger sällan. Aftonbladet (och Expressen) sålde säkert enorma upplagor dessa dagar, och bildpubliceringen gjorde sitt till. Det finns en kittling i ondskans ansikte. Men det är en bedräglig kittling. Ondskan är ansiktslös. Handlingar är onda - inte människor.

Åtminstone går det inte att se ondskan i en människas ansikte. En gång trodde jag det, när jag i Vietnam-Bulletinen såg det klassiska svartvita fotografiet på Kim Phuc, 8-9 år gammal, naken, gråtande och sönderbränd av amerikansk napalm. Bredvid denna bild, också i svartvitt, Richard Nixon fotograferad snett underifrån, med ett brett leende på läpparna.

Må Engla få vila i frid. Må mördaren få sitt straff och kanske så småningom trots allt få frid i sin själ. Och må vi få en kriminaljournalistik som förmår bidra till att förklara och förstå det onda som har skett - och inte bara spegla ondskan i en mördares ansikte.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Även jag har blivit skakad av mordet på Engla, och lika upprörd blev jag när jag nyss läste en intervju i DN med John Hrons föräldrar. Det han utsattes för var något av det mest gemena och helt enkelt vidriga man kan tänka sig. Utdragen grov misshandel, flera mot en, som till råga på allt var betydligt yngre och mindre. Såvitt jag minns uppvisade inte gärningsmännen någon som insikt i vad de hade gjort, varken under rättegången eller senare.

Dessvärre är det nog så att det som hände John Hron förekommer varje dag, om än inte alltid med samma fasansfulla utgång.

Ulf, jag förstår din tankegång om att det inte är den enskilda människan som är ond. Det som hände i Stjärnsund och Kode går nog att passa in i någon mer analytisk förståelse av vad ondska är. Och en sådan förståelse kan säkert vara första steget på väg emot att motverka ondskan.

Som jag ser det finns det två synsätt. Enligt det ena, som har religiös anknytning, består i att det finns ständigt närvarande onda krafter, som riskerar att ta över om människorna inte med alla tillgängliga medel kämpar emot dem.

Det andra synsättet går ut på att ondska är en process som uppstår under extremt ogynnsamma omständigheter -- sociala, psykologiska och politiska i samverkan.

Enligt båda synsätten ligger själva ondskan utanför individen, men i ingetdera fallet kan säga att vi som människor är utan ansvar. Vi måste alla göra vad vi kan föra att kämpa emot, inom oss själva och gentemot omvärlden.

Men det är svårt att vara analytisk när man tänker på John och Engla.

AW i Skottland

Anonym sa...

Må Engla vila i frid. Brevet hennes föräldrar skrev till allmänheten - läst i SvD - var något av det mest generösa och människoälskande jag sett av sörjande.

Pressen - den frossar som den alltid gör numera vid krig och katastrofer.

Ulf, om du inte vet vad som sedan hände Kim Phuc, så hade jag glädjen se henne vuxen och frisk i en intervju för några år sedan, sedan hon hoppat av/flytt från Kuba till Kanada där hon bad om asyl. Det var rörande att höra att hon förlåtit en amerikan som kände sig medansvarig (han hade samarbetat med sydvietnameserna som genomförde napalmbombningen) för hennes skador: [Út i citatet nedan från Wikipedia är fotografen som tog det berömda kortet]

"...Adult life

As an adult, Phúc was removed from her university and used as an anti-war symbol by the Vietnamese government. In 1986, however, Phúc was granted permission by the government to continue her studies in Cuba. By this time, she had converted from her family's religion of Cao Dai to Christianity. Pham Van Dong, the then-Prime Minister of Vietnam, became a friend and patron of hers.

After receiving permission, Phúc then moved to Cuba, and met Bui Huy Tuan. In 1989, Út went to Cuba to meet her and her fiancé. Phúc and Tuan married and, in 1992, went on a honeymoon. During an airplane refueling in Gander, Newfoundland and Labrador, they got off the plane and defected by asking for political asylum in Canada. They now live in Ajax, Ontario and have two children.

In 1996, she again met the surgeons who saved her life.

In 1997, she passed the Canadian citizenship test with a perfect score, allowing her the privilege of becoming a Canadian citizen.[1]

[edit] Vietnam Memorial speech

In 1996, she gave a speech at the United States Vietnam Veterans Memorial on Veterans Day. During the speech she said that we cannot change the past but can work for a peaceful future. One Reverend John Plummer, a U.S. Vietnam War Veteran, had seen the photo and believed that he had a part in co-ordinating the raid with the South Vietnamese air force. He met Phúc briefly and she publicly forgave him. A Canadian filmmaker, Shelley Saywell, made a documentary about the reconciliation..."

Jag delar dina förhoppningar om att förklara och förstå onda handlingar, Ulf. Men nog förstår man redan idag att somliga serieförövare kan vara obotliga och att allmänheten måste skyddas från dem.

En sak som också är svår är hur förövarens familj måste känna sig.

A-K Roth

Anonym sa...

Ulf,

Anser du fortfarande att 10 aar racker som maximalt straff foer vad du kalla Ondskan med stort O? Vore det inte baettre foer alla barns trygghet att gaerningsmannen spaerras in i resten av sitt naturliga liv? Varfoer ta risken att han moerdar igen naer han slaepps ut?

GT

BR sa...

Om man tror på det goda och det gör alla med en gudstro så följer att man också måste tro på det onda.
Ondskan är inte abstrakt utan kommer till uttryck i enskilda människors handlande på precis samma sätt som helgonen gärningar personifierar godheten.
Psykopati är obotlig även om dess mest våldsamma manifestationer tenderar att slipas av upp i åren.
Mördaren av Engla står känslomässigt, av allt att döma, på ett barns nivå vilket gör denne vuxne person livsfarlig för omgivningen.
Han måste låsas in tills hans åldrande gjort det omöjligt för honom att upprepa sin brottslighet.
Några motargument?

Ulf Bjereld sa...

Till AW: Hron-historien uprörde mig också något alldeles oerhört. Jag har någonstans läst att hans grav fortfarande då och då skändas. Jag håller med dig om varje människas individuella ansvar att kämpa emot, hur vi än väljer att se på ondska som fenomen.

När det gäller Englas gärningsmans framtida öde så har vi ett rättsväsende som hanterar den saken. Det är bl a det som kännetecknar ett civiliserat land.

Till A-K: Tack för info om Kim Phuc - det har stått en del om henne i svenska tidningar också. Det är ett tecken på människans styrka att hon förmått förlåta individer som tagit på sig medansvar för det ohyggliga som gjordes mot henne.

BR sa...

Ja, vi har ju just fått en bra beskrivning av hur professionellt vårt fina rättssamhälle hanterade tipset om att Eklund, som upprepade gånger dömts för sexualbrott, kunde vara skyldig till mordet på Pernilla.
Ytterst förtroendeingivande må man säga.

Anonym sa...

Visst är det domstolarna som avgör gärningsmannens öde. Men politikerna stiftar lagarna och straffsatserna. En politiker som har åsikter i frågan är Ulf Bjereld. Bjereld har i tidigare bloggposter föreskrivit ett maximal-straff på 10 år inom det svenska rättsväsendet.

Så frågan står kvar, Ulf: Anser du fortfarande att 10 år räcker? Är du beredd att ta de risker som föreligger om man släpper ut gärningsmannen efter 10 år?

GT