Första Maj, Första Maj...

Så var det samling under fanorna igen. Jag minns min första Första Maj-demonstration. Det var i Helsingborg 1974 (eller var det 1973?). I Båstad där jag ju är född och uppvuxen förekom inga Första Maj-demonstrationer. Men jag transporterades i bil till demonstrationen i Helsingborg av kärleksfulla och liberalt sinnade föräldrar.

Demonstrationen organiserades av Enhet-Solidaritet, som var ett försök av dåvarande SKP att samla den vänster som befann sig i gränslandet mellan VPK och Kfml(r). Min bestående lärdom av demonstrationen blev att man inte behövde vara särskilt många för att ändå ge ett mäktigt intryck. Vi var ungefär 200 personer i tåget - med med flaggor och banderoller skapades känslan av ett böljande folkhav. Stämningen var på topp, USA gick mot sitt nederlag i Vietnam och framtiden var vår.

Det var nog där jag lade grunden för min (o)vana att räkna demonstranter. Antalet demonstrationsdeltagare är nästan alltid betydligt färre än vad arrangörerna uppger. De felaktiga siffrorna beror sällan eller aldrig på ett medvetet fifflande med sanningen, utan i stället på politiskt önsketänkande i kombination med att ögat förförs av demonstrationstågets form.

Fyller då Första Maj-demonstrationerna fortfarande en funktion, trots dalande deltagarsiffror och en åldrande kader? Svaret på frågan är ja. Första Maj förmår fortfarande mobilisera partiaktiva och sympatisörer i så stor utsträckning att det blir politiskt rationellt för vänstern att fortsätta firandet. Mediebevakningen visar inga tecken på att avta, vilket bidrar till att sätta fokus på vänsterns frågor. Traditionens makt är icke att förakta.

Så förfäras ej du lilla hop, som samlas under fanorna i det som tycks bli en regnig Första Maj. Tåga i stället på i den tröst och förvissning som följer i fortsättningen av Gustaf Adolfs fältpsalm från 1632:

Förfäras ej du lilla hop,

Fast fiendernas larm och rop

Från alla sidor skalla!

De fröjdas åt din undergång,

Men deras fröjd ej bliver lång,

Ty låt ej modet falla.

En trevlig helg och/eller en kämpastark Första Maj önskas alla bloggens läsare.

Svensk Palestinaopinion - då och nu

I dag var jag inbjuden talare till Palestinagrupperna i Sveriges kongress i Stockholm. Mot bakgrund av det svåra läget i fredsprocessen och den sociala nöden i Gaza försökte jag vara positiv, genom att lyfta fram hur bilden av konflikten förändrats över tid och att det i dag på ett helt annat sätt än tidigare faktiskt råder internationell enighet om huvudprinciperna för en fredlig och varaktig lösning på konflikten.

I mitten av maj uppmärksammas 60-årsminnet av utropandet av den självständiga staten Israel och av Al Nakba - att mer än 700 000 palestinier tvingades fly från sina hem. Sympatierna i Sverige låg på den tiden entydigt på den israeliska statens sida.

Det kan vara värt att påminna om att även de svenska kommunisterna stödde Israel. Så formulerade t ex förre chefredaktören för Ny Dag, Gustav Johansson, sig i en riksdagsdebatt 1949:

Förföljda spillror av ett jagat folk ha dragit till Palestina från alla jordens hörn. De ha fått öknarna och de kala bergen i Palestina att blomma och bära frukt. De ha arbetat fram sin lilla stat, och de ha sökt leva i fred med den arabiska befolkningen. De skulle ha lyckats härmed, om inte starka imperialistiska intressen jämte de arabiska feodalfurstarnas klassintressen mot sitt eget folk skapat de konflikter, som lett till striderna mellan judar och araber.

Strax därefter omprövade de svenska kommunisterna sin inställning, när det stod klart att Israel höll på att integreras i västblocket i det kalla kriget. Men Israels starka ställning i svensk opinion stod kvar. I det röda maj 1968 firades Israels 20-årsjubileum. I Sverige fanns det då bara en TV-kanal, och denna kanal ägnade hela kvällen åt att fira Israel enligt följande tablå:

19.35 Att skapa tradition. Ett reportage om folkmusik och dans i Israel.
20.00 Lejonets son. Israels legendariske premiärminister Ben Gurion berättar sin och Israels historia.
20.45 Ester och Abi Ofarim. Israeliskt artistpar underhåller.
21.00 Panorama - Freden som inte kom. Programledare var kända Israelvännerna Henry Christenson och Ilgars Linde
21.50 Nyheter

Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess. I dag är palestinierna inte längre osynliggjorda i medierapporteringen, och skuldbördan i konflikten läggs inte längre ensidigt på den arabisk-palestinska sidan. Det är bra. Men ord bör också följas av handling. Omvärlden har ett ansvar för den delningsresolution som en gång röstades igenom i FN:s generalförsamling och som bidrog till upprättandet av Israel som självständig stat. Omvärlden bör därför också nu - efter 60 år - ta ett starkare ansvar för att även den palestinska staten upprättas. Utan en palestinsk stat blir det inget slut på konflikten.

Det förrädiska frihetsbegreppet

Jag har tidigare på denna blogg betonat vikten av att formulera en röd frihetsvision, där frihet inte står för egoism utan för frigörelse och där friheten går hand i hand med jämlikheten och solidariteten. Bakgrunden var Mona Sahlins tal i Almedalen och hennes vädjan om hjälp med att vrida frihetsbegreppet ur högerns händer.

I dag hade jag förmånen att inom ramen för arbetsgruppen "Socialdemokratins värderingar i en gränslös värld", en undergrupp till rådslagsgruppen "Vår värld", få diskutera värderingsfrågor med förre statsminstern och partiledaren Ingvar Carlsson. Som en krumelur i sammanhanget kom frågan om termen "friskola" på bordet. Makten över ordet är onekligen en bra bit på vägen mot makten över tanken. Ordet "fri" har alltid en positiv klang - vem vill inte vara fri?! Men varför säger vi då fri-skolor när vi inte säger "fri-sjukhus" utan i stället privatsjukhus?

Som man frågar får man svar. I dag presenterades en undersökning som visade hur svenska folkets stöd för s k friskolor minskat. Jag är säker på att om man frågat om inställningen till privatskolor i stället för friskolor (vilket ju egentligen är samma sak) så hade stödet varit ännu mycket lägre.

Själv tänker jag pröva att använda ordet privatskolor i stället för friskolor ett tag, för att känna efter hur ordet ligger i munnen och vad som händer. Friskolor innebär kanske frihet för en del, men leder till ofrihet för andra.

Pierre Schori och kriget mot terrorismen

Först vill jag puffa för tisdagens (22 april) arrangemang i Göteborg, där Pierre Schori presenterar sin bok Draksåddens år. 11 september, Irak-kriget och världen efter Bush. Arrangörer är Göteborgs kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen och ABF, i samarbete med Leopard Förlag.

Seminariet genomförs kl 18.00 i Stadsmuseets foajé, Norra Hamngatan 12. Själv fungerar jag som samtalsledare.

Kriget mot terrorismen är ett bedrägligt begrepp, eftersom det inte finns någon klar fiendebild. I vanliga fall associerar vi krig till något temporärt, ett "undantag" till det naturliga tillståndet av fred, och där en konkret fiende skall besegras. Andra världskriget, där Tyskland skulle besegras och det därför gick att tänka sig ett slut på kriget. Eller Vietnamkriget, där USA skulle besegras (eller Nordvietnam/FNL, beroende påvar man hade sina sympatier). Även där gick det att tänka sig ett slut på kriget.

Men kriget mot terrorismen? Vem är egentligen fienden som skall besegras? Genom att beskriva kampen mot terrorismen i termer av krig bidrar man dels till att legitimera användandet av krigets alla medel, dels till att vi vänjer oss vid ett ständigt krigstillstånd eftersom kriget mot terrorismen inte förs mot någon konkret fiende som kan besegras. Vem tjänar på det?

Jag vill inför tisdagens seminarium inte undanhålla läsaren av denna blogg ett kortare utdrag ur Pierre Schoris bok, där han speglar Göran Perssons syn på den israelisk-palestinska konflikten:

Jan Eliasson och jag fick i ord och bild en tydlig påminnelse om Göran Perssons syn på konflikten. Vid en ceremoni i Stadshuset, sommaren 1998, för att hylla Israels 50-åriga existens var jag som statsråd placerad vid ett bord i Blå Hallen med den tillreste ministern Meir Sheetrit vid min sida och med kabinettssekreteraren Jan Eliasson mitt emot. Strax intill Jan satt en av kvällens huvudtalare, Per Ahlmark. Statsministern satt med Israels ambassadör lite längre bort.

Efter Ahlmarks devota hyllningstal till "den enda demokratin i regionen, omgiven av skurkstater och terrorister" och med kritik av kritikerna av Israels politik, reste sig Persson demonstrativt upp. Med långsamma steg kom han upp bakom mig, lutade sig över mig, sträckte fram handen till Ahlmark över bordet och sade högt så att både Jan och jag skulle höra vad han sade: "Tack , Per, du sade exakt vad jag tyckte".

Där fick Palme/Andersson-linjen och deras drabanter i UD vad de förtjänade, och vi fick för första gången höra en ovanligt klar deklaration av vad Perssonlinjen stod för.

Väl mött på seminariet med Pierre Schori den 22 april!

Mordet på Engla och Ondskans ansikte

Mordet på 10-åriga Engla har skakat Sverige. Barnets oskuldsfullhet i ett till synes slumpartat möte med Ondskan. Vid sidan av Englas närstående sörjer hela landet, och en ordlös vrede vänds mot gärningsmannen som begått det ohyggliga brottet.

Som människor fylls vi av hat och avsky inför det skedda. Dessa känslor är naturliga och skall inte förnekas. Jag kan förstå att Aftonbladet ägnas 20 sidor av tisdagens tidning och 13 sidor av onsdagens tidning åt den man som erkänt brottet.

Sammantaget räknar jag i dessa två tidningar till 15 fotografier på mördaren. Vilket är syftet med denna massiva bildpublicering? Förstår vi brottet bättre om mördaren har ett ansikte? Blir vår sorg och vrede något lättare att bära om vi har ett ansikte att rikta den emot? Varför är det så viktigt för oss att veta hur mördaren ser ut?

Marknaden ljuger sällan. Aftonbladet (och Expressen) sålde säkert enorma upplagor dessa dagar, och bildpubliceringen gjorde sitt till. Det finns en kittling i ondskans ansikte. Men det är en bedräglig kittling. Ondskan är ansiktslös. Handlingar är onda - inte människor.

Åtminstone går det inte att se ondskan i en människas ansikte. En gång trodde jag det, när jag i Vietnam-Bulletinen såg det klassiska svartvita fotografiet på Kim Phuc, 8-9 år gammal, naken, gråtande och sönderbränd av amerikansk napalm. Bredvid denna bild, också i svartvitt, Richard Nixon fotograferad snett underifrån, med ett brett leende på läpparna.

Må Engla få vila i frid. Må mördaren få sitt straff och kanske så småningom trots allt få frid i sin själ. Och må vi få en kriminaljournalistik som förmår bidra till att förklara och förstå det onda som har skett - och inte bara spegla ondskan i en mördares ansikte.

Könsmaktsordningens kulörer

I dag promenerade jag tillsammans med min kära hustru i vårfagra Slottsskogen i Göteborg. Barnfamiljer fyllde parken. Vi noterade att mitt i individualiseringens tidervarv finns det en sak som inte är individuell. Färgen på barnens kläder. Pojkar i Blått, och flickor i Rosa. Framförallt flickor i Rosa. Som experiment räknade vi under några minuter antalet flickor utan Rosa i kläderna. Av de ungefär 40 vi räknade var det två som inte bar Rosa, varav den ena cyklade på en Rosa cykel.

Det är inget fel på Rosa (jag gillar det själv...). Men visst är det märkligt att i världens mest jämställda land någonsin så sorteras barnen från noll års ålder och uppåt in i två grupper efter färg på kläderna.

I barnklädesaffärerna har det blivit allt svårare att hitta plagg i könsneutrala färger (till exempel gult eller grönt). Om man inte genom klädfärger vill bidra till att upprätthålla könsmaktsordningen har man som föräldrar få alternativ. Visst kan man klä sina pojkar i Rosa, men givet diskursen så kan det leda till bekymmer. (Ni minns väl Johnny Cash sedelärande sång A Boy Named Sue?)

Visst kan man försöka att på allvar hävda att det väl inte spelar någon roll vilken färg barnen har på kläderna? Eller att flickor som vill gå i Rosa och leka prinsessor skall få göra det, medan pojkar skall få gå i blå kläder och bära Spider-skor? Men Djävulen sitter i detaljerna. På samma sätt som språket formar tanken (det är därför man skall undvika ett vulgärt språk), så formar kläder och andra yttre attribut människan och människans tankar och vara.

Jag rekommenderar Anna Larssons krönika i Svenska Dagbladet om könsfixeringen i dagens Sverige.

Fredrik Reinfeldt och OS i Peking

Allt fler ledande politiker säger att de kanske inte kommer att närvara vid OS-invigningen i Peking, i protest mot Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna och situationen i Tibet. I dag antog Europaparlamentet en resolution (580 röster för och 24 röster emot) som hotar med att EU:s stats- och regeringschefer skall utebli från OS-invigningen om Kina inte återupptar dialogen med Dalai Lama. Tidigare har bl a Storbritanniens premiärminister Gordon Brown, Frankrikes president Nicolas Sarkozy, den polske premiärministern Donald Tusk och Tjeckiens president Vaclav Klaus markerat att de sannolikt inte kommer att närvara, om inte Kina vidtar åtgärder för att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna.

Men Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt går sin egen väg. Min uppfattning är att vi inte ska bojkotta, varken invigningsceremonin eller OS, sade Reinfeldt inför sin Kinaresa till TT och resten av världen tidigare i veckan.

Reinfeldts uttalande är i högsta grad politiskt oklokt. Omvärlden har genom hotet om bojkott av invigningsceremonin satt ett unikt politiskt tryck på Kina. Men Reinfeldt bidrar till att lätta på detta tryck genom att redan nu entydigt deklarera att Sverige bestämt sig för att närvara vid invigningsceremonin. Så onödigt. Och så dumt.

I morgon fredag medverkar jag för övrigt i Radio Göteborgs Morgonprogrammet kl 07.15, för att diskutera idrott och politik.

Skallet mot Sveriges militära alliansfrihet

Skallet går - för vilken gång i ordningen - mot Sveriges militära alliansfrihet. De senaste åren har alliansfriheten av sina kritiker beskrivits som meningslös, föråldrad, falsk och omoralisk - eller varför inte alla dessa saker på en gång. Nu senast är det professorn i internationell rätt Ove Bring som i sin bok Neutralitetens uppgång och fall (Atlantis, 2008) talar om det "naturliga" i att neutralitetetspolitiken överges och att Sverige i förlängningen går med i Nato.

Jag fick i dag tillfälle att i Godmorgon Världen i P1 kommentera Ove Brings idéer. Ove Bring är en skicklig folkrättsjurist. Men som så ofta när jurister kommenterar politik blir det som Bambi på is. Det finns inget "naturligt" i att Sverige överger sin militära alliansfrihet och blir medlem av Nato. Lika lite som det är "naturligt" att Sverige bibehåller alliansfriheten. Politik handlar inte om att något är "naturligt", utan om konkurrerande strategiska och värdebaserade bedömningar kring vilka beslut som skall fattas.

Vänstern betonar politik som ett sätt att hantera motsättningar, som en kamp mellan olika intressen. Det är min uppfattning att liberaler och konservativa oftare vill betrakta politik som ett uttryck för "sunt förnuft" eller naturlighet. Ove Bring menar också att politikerna måste upplysa svenska folket om att Nato förändrats, så att den Nato-fientliga opinionen inte hindrar det naturliga steget till svenskt Nato-medlemskap. En statlig informationskampanj, kanske?

Det finns starka politiska skäl till att Sverige inte bör gå med i Nato. De mest centrala är att vi förlorar politisk handlingsfrihet, att närheten till USA kan utgöra ett säkerhetspolitiskt hot för Sverige samt att vi blir en del av Natos kärnvapenparaply. Det finns förstås argument för också, men de kan andra redogöra för bättre än jag. Poängen är att det är politiska bedömningar och inte någon "naturlighet" som avgör om Sverige skall bli medlem av Nato eller ej.

Folkpartiet skall tillsätta en opolitisk expertgrupp för att utreda frågan om svenskt Nato-medlemskap. Jag citerar med glädje försvarsminister Sten Tolgfors kommentar till denna utredning: Det är inte en fråga där man utreder sig fram. Det är en fråga om politisk vilja. Just så.

Nej till statlig kampanjhistoria

I dag publiceras på DN Debatt det s k historieuppropet, där svenska historiker och samhällsvetare protesterar mot att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer. Bakgrunden är regeringen givit i uppdrag åt den statliga myndigheten Forum för Levande Historia att genomföra en "upplysningskampanj" om brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer.

Jag är en av de 262 som på kort tid undertecknat uppropet. Undertecknarna representerar en imponerande politisk bredd, och förenas i en oro över den fria forskningens ställning och över politikers försök att detaljstyra historieförmedlingen i samhället. Spåren förskräcker.

Tidigare har en motsvarande kampanj genomförts om nazismens brott mot mänskligheten. Vem står på tur nästa gång? Skall staten genomföra en upplysningskampanj om kolonialismens brott mot mänskligheten? Eller om islamska regimers brott mot mänskligheten - med tanke på t ex situationen i Iran? Eller om kristna regimers brott mot mänskligheten - med tanke på t ex vissa inslag i den katolska kyrkans förflutna? Eller om ateistiska regimers brott mot mänskligheten - såväl nazismen som kommunismen var ju mer eller mindre ateistiska ideologier?

Det råder ingen tvekan om det politiska förtryck som rått i kommunistiska stater, eller om de humanitära lidanden som följt i spåren av förtrycket. Men det kan inte vara statsmaktens uppgift att i kampanjform styra historieskrivningen. Lärarhandledningen i kampanjen om kommunistiska regimer skriver: I en diktatur står alltid historieskrivningen i statens tjänst. Det är en formulering som borde leda till eftertanke.

Tillägg 3 april: Jag utvecklar mina tankar i ämnet i en artikel i Expressen i dag.