Jag har nu inhandlat och läst (nåja, nästan läst) Göran Perssons självbiografi Min väg, mina val som kom ut i dag. Persson skriver bra. Prosan är effektiv och vägvinnande, banaliteterna få. Personporträtten inte sällan träffande. Den är för lång - nära 500 sidor. Det är märkligt att författare och förlag har så svårt att lära sig att less is more. Längden är ofta ett tecken på att det gått för fort - texten hinner inte kondenseras och klarna av. Även Albert Bonniers förlag tycks ha haft bråttom - korrekturfel t o m i innehållsförteckningen!
Boken innehåller få skarpa politiska nyheter. Det var väl heller inte att vänta. Efter Erik Fichtelius voluminösa intervjuer med Göran Persson är väldigt mycket redan sagt.
Göran Persson bekräftar i alla fall det som på den tiden konsekvent förnekades - att det fanns stora motsättningar mellan å ena sidan Göran Persson och statsrådsberedningen och å andra sidan UD och Anna Lindh i synen på Palestinakonflikten. Som jag redan då påpekade (se t ex DN 14/4 -02) kritiserade t ex Göran Persson aldrig den israeliska ockupationspolitiken utan att också samtidigt kritisera palestinierna. Anna Lindh hade däremot inga problem att kritisera Israels ockupationspolitik utan att samtidigt känna sig tvungen att kritisera palestinierna.
Göran Perssons syn på Israel representerar egentligen en honom föregående generation socialdemokraters syn. Han betonar själv att han växte upp under Tage Erlanders statsministertid under 1950- och 1960-talen, då banden mellan Sverige och Israel var nära och täta. Han betonar Israels ställning som den enda demokratin i området.
Men Göran Perssons text andas ingen eller liten empati inför det lidande som palestinierna utsatts för under så många år. Här slirar han också i formuleringarna. Om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända skriver han bara att deras situation måste "klaras ut". Samma till intet förpliktigande formulering används om Israels ockupation och annektering av östra Jerusalem (s 257). Han berättar vidare att "tanken kittlade" honom att bjuda in Sharon till Torp, eftersom Sharon ville jämföra israeliskt jordbruk med svenskt (s 265). Han har uppenbarligen inga problem att känna in sig på den israeliska sidan i konflikten, han är mera stum inför palestinierna.
En likartad bild av skillnaderna mellan Göran Persson och Anna Lindh i synen på Palestinakonflikten ges i Lars Danielssons nyligen publicerade bok I skuggan av makten. Hur den svenska Mellanösternpolitiken förändrats över tid skildras ingående i min doktorsavhandling som just bär namnet Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).
9 kommentarer:
Var står Mona Sahlin i frågan då?
Till Jinge: Mona Sahlin ligger enligt min uppfattning betydligt närmare Anna Lindh än Göran Persson. Hon har såvitt jag vet inte formulerat sig i frågan innan hon valdes till partiledare, så det finns inga tidigare uttalanden att gå på. Men de uttalanden hon hunnit med sedan hon valdes pekar i riktning mot Anna Lindh.
Ja det får vi hoppas. Jag har inte läst något speciellt hon sagt, mer än då hon var på besök i MÖ. (s) behöver balansera upp från tiden med GP som statsminister, det lär ju inte bli en nyktrare syn på saken från den borgerliga regeringens sida. Många hälsade Bildt just därför, jag tror de blivit besvikna...
Detta var svårt att ta ställning till på ett snällt och artigt sätt. Får se om jag lyckas, Ulf. Varför blir det komplicerat? Varje gång jag läser det kommer fler faktorer och anspelningar. Men försöka duger. (har slutat tro att du vill, vågar eller ids ta debatt om dina käraste övertygelser; men du bryr dig om jinges syn och det borde ju inte vara förvånande, suck...:))
Folk drar upp Tage Erlanders syn som vore den något från yttre rymden. Det kommer från alla håll och kanter inom "sosseadeln", ingen nämnd och ingen glömd, från andra åter som snappar upp och följer ärade opinionsbildare. Det nya mantrat. Tage tyckte så men vi tycker minsann nu si. Vi, vi, vi! Allihop! Om inte är de dumma, typ. (Och Tage är inte här att försvara sig. Det är inte Anna Lindh heller för den delen. Kanske skulle hennes syn nu vara mer nyanserad?) Kasta bort alltihop och gå i precis motsats riktning. Ingen plats för nyanser som att dela ut lite skuld här och lite skuld där. Svart-vitt då och svart-vitt nu. Inte bra eller ens intelligent.
Jag har läst från olika källor att svenska socialdemokrater var alldeles barockt förälskade i kibbutztanken som den socialistiska drömmen. Många kastade kanske inte många tankar på palestinska flyktingar då. I så fall borde de skämmas. Men de behöver inte döva sina dåliga samveten genom att agera medlöpare eller ursäkta eller helt ignorera(!) Hezbollahs eller Hamas' fascistiska agerande, krigföring och retorik nu. Det har slagit över hos många, Ulf.
Kom ihåg att synen på alla konflikter ofta ändras under tidens lopp. Vem kunde ana att palestinska flyktingar efter 60 år fortfarande skulle sitta i läger och vara oänskade i många länder? Trots allt har ju FN anstiftat en särskild avdelning för just dessa flyktingar och otaliga länder, däribland Sverige och USA, har gett enorma summor till denna grupp. Att dra slutsatsen att Persson inte bryr sig om palestiniers lidande låter befängt. Det låter faktiskt som om du tycker det är fel att konsekvent ta ställning mot palestinska gruppers terrorkrig? Som om ockupationen uppstod ur ett vakum?
Ulf, dra inte slutsatsen att dem som kritiserar palestinska gruppers aktioner mot oskyldiga civila inte vill att dessa människor ska få fasta liv och deras ungdomar framtidshopp!
Kan du själv - då du kritiserar Persson för liknande - klart och tydligt och utan att känna dig "tvingad" att kritisera Israel ägna dig åt att förkasta palestinska terrorgruppers agenda och agerande?
Mvh och uppriktig förundran över din syn,
A-K
Nyttigt med självdisciplin, A-K. :-)
Mycket av socialdemokratins nära band med Israel under 1950- och 1960-talet var ideologiskt grundad, bl a i synen på kibbutzrörelsen. Jag uppfattar inte övergången från Tage Erlanders syn på konflikten till dagens socialdemokratiska syn på konflikten som en övergång från den ena extremen till den andra. Tage Erlanders syn på konflikten var ensidig i det att han inte såg den palestinska flyktingfrågan som ett politiskt problem utan enbart som ett humanitärt problem. Efter 1967 års krig förändrades den politiska verkligheten genom att den palestinska nationalismen tog sig nya uttrycksformer och palestinierna bokstavligen slog sig till att få bli betraktad som en part i konflikten. Förändringen av den svenska Mellanösternpolitiken handlar därför mindre om Tage Erlander och mera om att konflikten förändrades.
Jag har aldrig någonsin haft problem med att "förkasta palestinska terrorgruppers agenda och agerande" utan att samtidigt kritisera Israel. Jag gör det t ex här och nu. Kan du då också, A-C, här och nu kritisera Israel utan att samtidigt kritisera palestinierna?
Tack för svar. Men vad är alla människors och specifikt palestiniernas situation om inte först och främst en humanitär angelägenhet? Att man gjort den så politisk som din gren av svensk politik har gjort har ju i effekt bidragit till att förvärra deras dagliga liv och framtisdsutsikter enligt mångas sätt att se. Det politiska har t.ex. cementerat ett sorts permanent flyktingstatus i vilket generation efter generation förblir stannandes i ett ovanligt och ohumanitärt flyktingskap. Det politiska har bidragit till att uppmuntra allt annat än fred. Det politiska har lagt det humanitära på bakre kokplattan! Det föreligger ett krigstillstånd och jag ser inte att din inriktning tar hela den komplexa situationen i beaktning. Det är lätt igenkända slagord man ser.
Du skriver: "...Jag har aldrig någonsin haft problem med att "förkasta palestinska terrorgruppers agenda och agerande" utan att samtidigt kritisera Israel..."
Aldrig någonsin? I så fall skulle det vara intressant att läsa vad du har skrivit i frågan utan det så allmänt förekommande ordet, "MEN..."
"Jag gör det här och nu", skriver du vidare. Det är så du "förkastar"? Kan du skriva lite fullständigare med fler detaljer och exempel eller ge en länk till vad du tidigare har skrivit?
Ja, jag kan kritisera Israel. Jag har aldrig tyckt att det varit legitimt att riva folks hus även om det har varit en s.k. sed inom mellanösterns kulturer. Jag tror att IDF alltför ofta har farit fram orättfärdigt när de gjort husundersökningar av misstänkta terroristbaser, att Israel har använt, mot terrormisstänkta, vapen som dödat och skadat oskyldiga och inte alltid månat så bra de kan mot att oskyldiga sätta oskyldiga i fara. Sedan kan jag ju kritisera den korruption som finns i Israel. Det är inte bara Sverige som har skurkar! :)
Sverige har en mellanösternpolitik ungefär lika mycket som Madagaskar har en Skandinavien-politik. Utan direkta flygförbindelser, utan ekonomiska intressen, utan kulturella eller militära intressen så är Sverige relegerat till tomt prat.
En mellanösternpolitik kräver vilja att ta politiska risker samt tillgång till realpolitiska resurser. Göran Persson och den socialdemokratiska eliten hade varken det ena eller andra.
Hej Ulf,
jag har skrivit en satir om socialdemokraternas ambivalenta förhållande till Israel. Vi vill ju så gärna tro att sådana här saker handlar om folkrätt, förnuft och saklighet. Men vi blir besvikna, och mins Oxenstierna´s ord om hur världen styres.
Här är satiren. Väl bekomme.
http://al-hamatzav.org/permalink/sossarnas-israel-komplex/
Jag väljer att sätta streck för debatten på denna bloggpost här. (Det fanns en ytterligare replikväxling mellan ett par debattörer, men genom den riktning som den debatten efter några inlägg tog finner jag det mest lämpligt att ta bort den helt och hållet).
Av hänsyn till bloggens läsare är från och med nu bloggens kommentarsgranskning aktiverad.
Läs gärna kommentarsreglerna i min profil på bloggen. De är inte så svåra. Var inte hånfull eller nedlåtande och håll dig till ämnet.
Skicka en kommentar