Jag har sett Borat. Ett sällskap bredvid mig skrattade högst och mest i hela salongen. Själv skrattade jag nästan inte alls – och då är jag ändå svag för lyteskomik och skämt som tänjer gränser. Men i biostolen kände jag mig obehaglig till mods mest hela tiden.
Filmen sägs driva med amerikanernas fördomar. Jag har inga illusioner om fördomsfullheten hos delar av den amerikanska befolkningen. Men i filmen såg jag mest hyggliga människor som efter förmåga försökte bära upp situationen, när Borat konsekvent bröt mot alla oskrivna regler som finns när det gäller sex, rasism och toalettbesök.
Filmen strök de flesta fördomar medhårs i stället för att avslöja dem. Den var feg och inställsam. Om man nu har en någorlunda distanserad inställning till de flesta former av mänskligt beteende (så länge ingen individ kommer till skada) är det svårt att förstå de upphetsade recensenter som geniförklarat filmen.
Dessutom var flertalet scener uppenbart regisserade – det syntes på fotot och på ständiga kameraplaceringar där man inte kunnat förutse att spontana händelser skulle uppstå.
Vill man se en djupt allvarlig och provocerande film om människor med lyten rekommenderar jag i stället Tod Brownings Freaks från 1932 som jag såg i förra veckan. Jag har blivit med TCM och är en lycklig människa.
6 kommentarer:
Jag såg själv Borat alldeles i dagarna och jag har sällan skrattat så mycket. Vissa scener var helt enastående trots all lyteskomik.
Jag håller dock med dig om att man inte såg någon kritik av det "amerikanska samhället". Som du skriver var det mest människor som försökte göra sitt bästa i egendomliga situationer. Att mycket var regisserat säger sig självt.
Jag tror inte Borat hande kunnat göras om inte The Office banat vägen för honom. Hela konceptet verkar knyckt rakt av plus lite roadmowie, fast fokus ligger på en stationär plats - under fördomsbältet.
Freaks kan jag också rekommendera.
"Jag har inga illusioner om fördomsfullheten hos delar av den amerikanska befolkningen. Men i filmen såg jag mest hyggliga människor som efter förmåga försökte bära upp situationen"
Man undrar nästan om inte du har en del fördomar själv. Hade du föredragit att Borat hade drivit enbart med amerikaner som de på rodeoshowen (och som jag antar att du syftar på när du talar om fördomfulla amerikaner)?
Den största behållningen med Borat (både filmen och inslagen i tv-serien ALi G) är ju att han avslöjar de fördomar som förment hjälpsamma och fördomsfria personer har. Lite som den forskning som pekar på att många humanister och samhällsvetarstudenter inte klarar av att värdera personer med utländskt och svenskt utseende likvärdigt, utan konsekvent tolkar beteendet hos personerna med utländskt utseende mer positivt.
Jag tycker verkligen det är att slå uppåt!
Visserligen är det också kul när han driver med fattiga outbildade vita som öppet vädrar rasistiska fördomar. Men dels har detta gjorts förut (Michael Moore) och dels är det väl verkligen att slå på några som ligger. Lite som att åka ner till Afrika och driva med outbildade afrikaner eller dylikt.
Varför tycker ni i kultureliten att det är ok att driva med vissa svaga grupper (amerikanskt "white trash") men inte med andra (outbildade afrikaner)? Och varför är det fel att driva med vissa maktgrupper (liberala välutbildade amerikansk kulturelit) men inte med andra (amerikanska företagschefer och militärer)?
Möjligen övertolkar jag din kommentar och läser in för mycket i det, men generellt tror jag att kultureliten borde ställa sig frågor sm de jag ställer ovan!
/Kulturkritiker
Stor eloge till kulturkritiker!
Det där är en käpphäst jag själv försöker använda, men som är förtvivlat svår att sitt kvar på.
Det finns nämligen inget som är så aggresivt som en person som föder sitt ego med att "vara mest fördomsfri och tolerant". Har man fräckheten att påpeka den postkoloniala logikens brister på det viset du gör Kulturkritiker, kommer du med all säkerhet bli stämplad som "främlingsfientlig" alternativt "US and A-kramare".
Det säger sig också självt, att när man har som yrke att värdera kultur i termer av god/dålig eller äkta/oäkta, då ligger det kulturella skallindexet inte långt borta.
Men har man ett teoretiskt och ideologiskt alibi ("jag är mer solidarisk än "dom" och postkolonialist") märker man inte att man vidmaktthåller och förfinar en signaturlära. Att tävla i humanism är en farlig lek men som kulturkritiker gärna deltar i.
"Jag har hittat mer främlingsfientlighet och etnocentrism än dig", är en devis som ger cred och status, men som också indirekt, på en språklig nivå, definierar ut många som "dom främlingsfientliga andra".
Snacka om att elda upp massorna genom att tillskriva dem negativa egenskaper! Brrr....
Jag hade samma reaktion som UB inför BORAT och samma obehagliga upplevelse av en införstått flabbande publik vars föreställningar ströks medhårs.
Kanske var jag sorts pubilk - en mer än medelålders vänsterakademiker.
Jag menar "fel sorts publik"
Jag förstår inte några saker här:
1. Vilka var de hyggliga människorna? Rasisterna, kvinnoföraktarna, de som hotade med sparkar på pungen eller de fanatiska kristna eller rodeomannen som tyckte att homosexuella borde dödas? Eller publiken som jublade åt att Bush skulle dricka blodet från Iraks barn?
2. Feg och inställsam (?) Det säger mer om UB än om filmen.
3. Angående kritik av det amerikanska samhället: Se punkt 1
Leve Borat!
Skicka en kommentar