Den s k kampsportsdelegationen gav på onsdagen tillstånd till proffsboxning i Sverige, under förutsättning att särskilda skyddsåtgärder vidtas (max 12 minuters effektiv boxningstid, läkare har rätt att stoppa matchen etc).
Det är ett djupt olyckligt beslut. Proffsboxningen är i sig våldsförhärligande och skaderisken betydande. Det finns också ett genusperspektiv: i nästan ingen annan sakfråga är åsiktsskillnaderna mellan män och kvinnor så stora. Ett flertal av männen vill tillåta proffsboxning – ett klart flertal av kvinnorna vill att den skall vara förbjuden.
Om detta skrev jag och Bo Rothstein en uppmärksammad debattartikel på DN Debatt för några år sedan. Den kan läsas här.
2006-11-29
2006-11-28
Internationell närvaro i Palestina - äntligen
Jag tillhör dem som länge har argumenterat för en internationell närvaro på Gazaremsan och Västbanken, i syfte att minska våldsanvändningen och övervaka att folkrätten och ingångna avtal efterlevs. Israel har nästan alltid sagt nej. Nu har emellertid president Abbas fått Israels tillåtelse att låta den av Jordanien utbildade s k Badr-brigaden – som består av cirka tusen jordanska medborgare av palestinskt ursprung – flyttas från Jordanien till Gaza för att hjälpa till att upprätthålla ordningen. Badr-brigaden förväntas vara lojal med president Abbas Fatah-rörelse. (Att president Abbas måste ha Israels tillstånd för denna åtgärd illustrerar ihåligheten i påståendet att Israel inte längre ockuperar Gazaremsan.)
Även i andra avseenden är det lite av upp-och-nervända världen i den israelisk-palestinska konflikten. Israels premiärminister Ehud Olmert har offentligt sagt att Israel tänker frisläppa många palestinska fångar om den av palestinier fångne israeliske soldaten Gilad Shalit frisläpps. Tidigare har Israel vägrat förhandla om fångutväxlingar inför öppen ridå. Olmert har också uttalat sig i termer som ligger ganska nära den arabiska fredsplan som bygger på arabiskt erkännande av Israel mot att Israel drar sig tillbaka från Västbanken och Gaza – en plan som Israel tidigare försökt tiga ihjäl.
På torsdag förväntas USA:s utrikesminister Condoleezza Rice komma till Västbanken för att träffa president Abbas – medan det i skrivande stund inte ens är bekräftat att Rice kommer att träffa Olmert överhuvudtaget. Den palestinske premiärministern Ismail Haniya genomför just nu också sin första utlandsresa efter Hamas valseger och välkomnas i Egypten, Libanon, Saudiarabien, Qatar, Syrien och Iran.
Vapenvilan i Gaza håller och den diplomatiska aktiviteten är som synes febril. Låt oss hoppas att alla goda viljor nu kan bidra till skapandet av en palestinsk koalitionsregering och därefter förhandlingar mellan Israel och det palestinska ledarskapet. Målet för förhandlingarna bör vara en tvåstatslösning där Israel och en palestinsk stat lever sida vid sida, i fred med varandra. Palestinierna och de arabiska staterna måste erkänna Israel efter 1967 års gränser, samtidigt som Israel återlämnar de ockuperade områdena, avvecklar bosättningarna och den s k skyddsbarriär som byggts på Västbanken och fullt ut erkänner en palestinsk statsbildning. Låt Jerusalem bli en öppen stad för två folk och tre världsreligioner. Flyktingfrågan måste få en lösning som accepteras av båda parter och som innebär kompensation för de palestinier som inte kan återvända till det som i dag är staten Israel.
Svårare än så behöver det inte vara.
Även i andra avseenden är det lite av upp-och-nervända världen i den israelisk-palestinska konflikten. Israels premiärminister Ehud Olmert har offentligt sagt att Israel tänker frisläppa många palestinska fångar om den av palestinier fångne israeliske soldaten Gilad Shalit frisläpps. Tidigare har Israel vägrat förhandla om fångutväxlingar inför öppen ridå. Olmert har också uttalat sig i termer som ligger ganska nära den arabiska fredsplan som bygger på arabiskt erkännande av Israel mot att Israel drar sig tillbaka från Västbanken och Gaza – en plan som Israel tidigare försökt tiga ihjäl.
På torsdag förväntas USA:s utrikesminister Condoleezza Rice komma till Västbanken för att träffa president Abbas – medan det i skrivande stund inte ens är bekräftat att Rice kommer att träffa Olmert överhuvudtaget. Den palestinske premiärministern Ismail Haniya genomför just nu också sin första utlandsresa efter Hamas valseger och välkomnas i Egypten, Libanon, Saudiarabien, Qatar, Syrien och Iran.
Vapenvilan i Gaza håller och den diplomatiska aktiviteten är som synes febril. Låt oss hoppas att alla goda viljor nu kan bidra till skapandet av en palestinsk koalitionsregering och därefter förhandlingar mellan Israel och det palestinska ledarskapet. Målet för förhandlingarna bör vara en tvåstatslösning där Israel och en palestinsk stat lever sida vid sida, i fred med varandra. Palestinierna och de arabiska staterna måste erkänna Israel efter 1967 års gränser, samtidigt som Israel återlämnar de ockuperade områdena, avvecklar bosättningarna och den s k skyddsbarriär som byggts på Västbanken och fullt ut erkänner en palestinsk statsbildning. Låt Jerusalem bli en öppen stad för två folk och tre världsreligioner. Flyktingfrågan måste få en lösning som accepteras av båda parter och som innebär kompensation för de palestinier som inte kan återvända till det som i dag är staten Israel.
Svårare än så behöver det inte vara.
2006-11-26
Vart går socialdemokratin? (IV)
Krisstämningen tycks vara bortblåst inom socialdemokratin – åtminstone bland gräsrötterna. Då menar jag inte att de stigande opinionssiffrorna tagit bort insikten om behovet av förnyelse. I stället syftar jag på en växande framtidstro om möjligheten att forma en politik som innebär förnyelse utan att partiet för den sakens skull glider åt höger. Borta är också farhågorna om att partiet skulle vara dömt att sjunka ned till en nivå kring 25-30 procent där övriga europeiska socialdemokratiska partier brukar hållas.
Även den interna partiledardebatten präglas av dessa positiva stämningar. Bland de möten jag närvarat på ser jag en öppen och förutsättningslös debatt, där namn stöts och blöts och där de flesta förespråkar Margot Wallström som första alternativ. Även Carin Jämtins namn nämns med stor respekt och med förhoppningar. De som talar om en toppstyrd debatt och bristande öppenhet visar bara att de inte vet vad de talar om.
Naturligtvis finns det inom socialdemokratin – liksom i alla partier och organisationer – maktstrukturer och olika nätverk som försöker påverka beslutsprocessen. Jag har utomordentligt svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda, oavsett hur nomineringsprocessen organiseras. En icke oväsentlig del av politiken handlar ju just om kamp om makt – i syfte att kunna genomföra den politik man i djupet av sin själ tror skall bidra till ett bättre samhälle. Det centrala för mig är att medlemmarna verkligen kommer att ha det avgörande ordet när beslutet tas. Jag ser ingenting i dagsläget som talar i motsatt riktning.
De stigande opinionssiffrorna för socialdemokratin handlar inte enbart om ministerskandaler och a-kassefrågan. Jag tror också att alla de väljare som röstade för förändring redan nu känner av en förändring även inom socialdemokratin. Frågan om socialdemokratins ledarskap framstår inte som en intern partiangelägenhet utan som en angelägenhet för hela nationen. Denna känsla avspeglar naturligtvis socialdemokratins unikt starka position i Sverige. När nyhetsflödet dessutom domineras av spekulationer om vem av de ”folkkära” Margot Wallström eller Carin Jämtin som skall leda partiet är det inte orimligt att de folkliga stämningarna mot partiet också blir positiva. Partiet är i dag öppet och ledarlöst, Göran Persson uppfattas inte längre som partiets ledare.
Den enda risken jag ser är ett scenario där Margot Wallström står fast vid sitt s k nej och Carin Jämtin hinner malas ned av mediebevakning och av de partimedlemmar som arbetar för ett annat ledarskap. Då blir nomineringsprocessen betydligt besvärligare. När det gäller Carin Jämtin gör jag gärna jämförelsen med ett linjelopp på cykel, där klungan ligger samlad i nära 20 mil till kort före mål. Någon måste dra upp spurten, men denne spurtuppdragare blir sällan blir den som vinner loppet. Har Carin Jämtin tvingats ut på banan för tidigt?
Även den interna partiledardebatten präglas av dessa positiva stämningar. Bland de möten jag närvarat på ser jag en öppen och förutsättningslös debatt, där namn stöts och blöts och där de flesta förespråkar Margot Wallström som första alternativ. Även Carin Jämtins namn nämns med stor respekt och med förhoppningar. De som talar om en toppstyrd debatt och bristande öppenhet visar bara att de inte vet vad de talar om.
Naturligtvis finns det inom socialdemokratin – liksom i alla partier och organisationer – maktstrukturer och olika nätverk som försöker påverka beslutsprocessen. Jag har utomordentligt svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda, oavsett hur nomineringsprocessen organiseras. En icke oväsentlig del av politiken handlar ju just om kamp om makt – i syfte att kunna genomföra den politik man i djupet av sin själ tror skall bidra till ett bättre samhälle. Det centrala för mig är att medlemmarna verkligen kommer att ha det avgörande ordet när beslutet tas. Jag ser ingenting i dagsläget som talar i motsatt riktning.
De stigande opinionssiffrorna för socialdemokratin handlar inte enbart om ministerskandaler och a-kassefrågan. Jag tror också att alla de väljare som röstade för förändring redan nu känner av en förändring även inom socialdemokratin. Frågan om socialdemokratins ledarskap framstår inte som en intern partiangelägenhet utan som en angelägenhet för hela nationen. Denna känsla avspeglar naturligtvis socialdemokratins unikt starka position i Sverige. När nyhetsflödet dessutom domineras av spekulationer om vem av de ”folkkära” Margot Wallström eller Carin Jämtin som skall leda partiet är det inte orimligt att de folkliga stämningarna mot partiet också blir positiva. Partiet är i dag öppet och ledarlöst, Göran Persson uppfattas inte längre som partiets ledare.
Den enda risken jag ser är ett scenario där Margot Wallström står fast vid sitt s k nej och Carin Jämtin hinner malas ned av mediebevakning och av de partimedlemmar som arbetar för ett annat ledarskap. Då blir nomineringsprocessen betydligt besvärligare. När det gäller Carin Jämtin gör jag gärna jämförelsen med ett linjelopp på cykel, där klungan ligger samlad i nära 20 mil till kort före mål. Någon måste dra upp spurten, men denne spurtuppdragare blir sällan blir den som vinner loppet. Har Carin Jämtin tvingats ut på banan för tidigt?
2006-11-22
Om ensamhet
Jag blev i dag uppringd av en journalist från Vestmanlands Läns Tidning som höll på med en artikelserie om ensamhet och hade hört att jag skulle vara expert på ämnet. Hm. Efter en stunds resonerande kom vi fram till att omdömet nog bottnade i de resonemang jag och Marie Demker för i boken I Vattumannens tid?, där vi bl a diskuterar individualiseringens samhälleliga avigsidor i form av egoism och narcissism och ett förnekande av människors ömsesidiga beroenden.
Vi skrev också tidigt en artikel i Göteborgs-Posten (2002-12-13) kring temat De Ensammas republik. Samtalet inspirerade mig till att läsa om artikeln. En del passager fann jag fortfarande intressanta och kan därför inte avhålla mig från att publicera ett utdrag nedan. Det var för övrigt i denna artikel vi första gången i tryck formulerade oss om de fria logotyperna (som på denna blogg diskuterats i posterna om "Vart går socialdemokratin?").
I Sverige har individualiseringen drivits längre än i många andra länder. Inte så att vi känner oss ensamma. Tvärtom. Andelen svenskar som anser sig vara nöjda med sina liv är betydligt större än i de flesta andra europeiska länder. Antalet självmord blir också färre, såväl bland män som bland kvinnor. Nej, poängen är inte att vi skulle känna oss ensamma utan i stället att vi verkligen är ensamma.
I vårt ständiga förnekande av alla typer av beroende har vi lämnats helt ensamma av och med oss själva. Ingen annan än vi själva får fatta något enda beslut som rör vår egen person. Ingen annan än vi själva har legitimitet att ställa krav som vi inte godkänt. En sådan koncentration på det egna jagets behov leder till att varje handling vägs mot nyttan som handlingen skapar för oss själva.
När ingenting relaterar mig till de andra individerna i den gemenskapen, då urholkas hela idén om en representativ demokrati. Att inte rösta är därför ett misstroende - inte bara mot systemet - utan också mot alla oss andra. Problemet ur demokratisk synvinkel är att det finns en ovilja eller ett ointresse att delta i en dialog om de politiska målen. En ovilja som, oavsett om den har sin grund i fördomar eller i anklagelser om gubbvälde, hotar de demokratiska värden som trots allt fortfarande håller det svenska samhället samman. De fria logotyperna har glömt att deras universella rättigheter bara kan försvaras inom ramen för en definierad politisk gemenskap. En sådan politisk gemenskap bygger, åtminstone sedan franska revolutionen, på politisk frihet, jämlikhet och solidaritet.
Värden som dessa ger oss möjlighet att möta nya idéer och nya människor på ett utvecklande sätt för samhället. Utan dessa kollektiva, men universella, friheter och rättigheter kommer vi snart att leva i de ensammas republik.
Artikeln finns på Mediearkivet, men i övrigt hittar jag den inte på nätet. Om någon är intresserad så sänd en mejl så skickar jag artikeln i wordformat.
Vi skrev också tidigt en artikel i Göteborgs-Posten (2002-12-13) kring temat De Ensammas republik. Samtalet inspirerade mig till att läsa om artikeln. En del passager fann jag fortfarande intressanta och kan därför inte avhålla mig från att publicera ett utdrag nedan. Det var för övrigt i denna artikel vi första gången i tryck formulerade oss om de fria logotyperna (som på denna blogg diskuterats i posterna om "Vart går socialdemokratin?").
I Sverige har individualiseringen drivits längre än i många andra länder. Inte så att vi känner oss ensamma. Tvärtom. Andelen svenskar som anser sig vara nöjda med sina liv är betydligt större än i de flesta andra europeiska länder. Antalet självmord blir också färre, såväl bland män som bland kvinnor. Nej, poängen är inte att vi skulle känna oss ensamma utan i stället att vi verkligen är ensamma.
I vårt ständiga förnekande av alla typer av beroende har vi lämnats helt ensamma av och med oss själva. Ingen annan än vi själva får fatta något enda beslut som rör vår egen person. Ingen annan än vi själva har legitimitet att ställa krav som vi inte godkänt. En sådan koncentration på det egna jagets behov leder till att varje handling vägs mot nyttan som handlingen skapar för oss själva.
När ingenting relaterar mig till de andra individerna i den gemenskapen, då urholkas hela idén om en representativ demokrati. Att inte rösta är därför ett misstroende - inte bara mot systemet - utan också mot alla oss andra. Problemet ur demokratisk synvinkel är att det finns en ovilja eller ett ointresse att delta i en dialog om de politiska målen. En ovilja som, oavsett om den har sin grund i fördomar eller i anklagelser om gubbvälde, hotar de demokratiska värden som trots allt fortfarande håller det svenska samhället samman. De fria logotyperna har glömt att deras universella rättigheter bara kan försvaras inom ramen för en definierad politisk gemenskap. En sådan politisk gemenskap bygger, åtminstone sedan franska revolutionen, på politisk frihet, jämlikhet och solidaritet.
Värden som dessa ger oss möjlighet att möta nya idéer och nya människor på ett utvecklande sätt för samhället. Utan dessa kollektiva, men universella, friheter och rättigheter kommer vi snart att leva i de ensammas republik.
Artikeln finns på Mediearkivet, men i övrigt hittar jag den inte på nätet. Om någon är intresserad så sänd en mejl så skickar jag artikeln i wordformat.
2006-11-20
Göran Hägglund och principerna
TT erfar att regeringen tänker tillsätta en ny Försvarsberedning, med statssekreterare H G Wessberg som ordförande. När försvarsberedningen senast hade en statssekreterare som ordförande (Lars Danielsson) lämnade moderaterna och kristdemokraterna beredningen i protest mot att den skulle ledas av en politiskt tillsatt tjänsteman. Kristdemokraterna återvände till beredningen för några år sedan när parlamentarikern Håkan Juholt (s) ersatte statssekreterare Danielsson som ordförande. Göran Hägglund ansåg att "besvärliga beroendeförhållanden till regeringskansliet" nu kunde undvikas.
Undrar om kristdemokraterna även denna gång tänker hoppa av beredningen i protest mot att den leds av en politisk tjänsteman?
Jag har inga problem med att statssekreteraren leder försvarsberedningens arbete, oavsett regeringsfärg. Men jag har problem med att ledande politiker byter principer beroende på om de sitter i regeringsställning eller i opposition.
Undrar om kristdemokraterna även denna gång tänker hoppa av beredningen i protest mot att den leds av en politisk tjänsteman?
Jag har inga problem med att statssekreteraren leder försvarsberedningens arbete, oavsett regeringsfärg. Men jag har problem med att ledande politiker byter principer beroende på om de sitter i regeringsställning eller i opposition.
2006-11-18
Kärlek och idrott
I dagens Sportbladet diskuteras förutsättningarna för det svenska damskidlandslaget inför årets säsong. Det är ingen munter läsning. Skador och andra problem under försäsongen indikerar att det blir tunnsått med svenska kvinnliga medaljhopp till VM i februari. Endast junioren och förra årets hopp i vintermörkret Charlotte Kalla har kunnat träna utan motgångar.
En av de svenska åkerskorna – Britta Norgren – nämner som ett skäl till sin bristande form att hon haft struligt med kärleken och att det påverkat träningen negativt. Intressant. Jag har aldrig hört en manlig åkare åberopa kärleksproblem som grund för uteblivna framgångar. Det kan tyda på två saker. Antingen så påverkar kärleksproblem inte manliga idrottsutövares prestationer i samma utsträckning som kvinnliga idrottsutövares. Eller så tillåter könsmaktsordningen inte män att offentligt åberopa kärleksproblem som orsak till misslyckanden. Förra året hoppade en annan kvinnlig längdåkerska av en viktig tävling eftersom familjens hund just hade avlivats. En manlig åkare skulle knappast kunna åberopa ett sådant skäl.
Hur det gick? Charlotte Kalla gjorde sitt livs bästa tävling hittills och kom på sjunde plats. Britta Norgren kom sist av svenskorna på 68:e plats.
En av de svenska åkerskorna – Britta Norgren – nämner som ett skäl till sin bristande form att hon haft struligt med kärleken och att det påverkat träningen negativt. Intressant. Jag har aldrig hört en manlig åkare åberopa kärleksproblem som grund för uteblivna framgångar. Det kan tyda på två saker. Antingen så påverkar kärleksproblem inte manliga idrottsutövares prestationer i samma utsträckning som kvinnliga idrottsutövares. Eller så tillåter könsmaktsordningen inte män att offentligt åberopa kärleksproblem som orsak till misslyckanden. Förra året hoppade en annan kvinnlig längdåkerska av en viktig tävling eftersom familjens hund just hade avlivats. En manlig åkare skulle knappast kunna åberopa ett sådant skäl.
Hur det gick? Charlotte Kalla gjorde sitt livs bästa tävling hittills och kom på sjunde plats. Britta Norgren kom sist av svenskorna på 68:e plats.
2006-11-16
Banden som icke är
30-tal tsunamiband spårlöst försvunna, ropade Svenska Dagbladet i går onsdag ut som braskande förstasidesrubrik. I en artikel med stänk av konspirationsteori skriver tidningens reporter Mikael Holmström att banden måste ha ”plockats bort någon gång under de fyra dagar som förflöt mellan fyndet den 12 oktober och kommissionens besök den 16 oktober”. Holmström påstår också att just bandet från själva katastrofdagen den 26 december var daterat, vilket innebar att ”den som ville skulle alltså kunna plocka bort de mest kritiska uppgifterna i materialet”. Vi vill veta hur 150 blev 119, följer kd-ledaren Göran Hägglund upp med i Svenska Dagbladet i dag. Han tillägger: Det får inte vara så att sanningen är höljd i dunkel fortsättningsvis.
I kväll avslöjar Rapport att hela historien är en anka. Banden har aldrig räknats överhuvudtaget och därför är det ingen som vet om något band är försvunnet. Siffran 150 var bara en grov uppskattning av en tjänsteman på kanslihuset.
Jag förstår att det kan vara lätt att ryckas med när konspirationstänkande och politiskt önsketänkande tumlar runt i nyhetsrymden. Men att hålla tand för tunga är en dygd som glöms bort lite för ofta – inte minst i politiken.
I kväll avslöjar Rapport att hela historien är en anka. Banden har aldrig räknats överhuvudtaget och därför är det ingen som vet om något band är försvunnet. Siffran 150 var bara en grov uppskattning av en tjänsteman på kanslihuset.
Jag förstår att det kan vara lätt att ryckas med när konspirationstänkande och politiskt önsketänkande tumlar runt i nyhetsrymden. Men att hålla tand för tunga är en dygd som glöms bort lite för ofta – inte minst i politiken.
2006-11-15
Al Jazeera och yttrandefriheten
I dag startade Al Jazeera sina engelskspråkiga sändningar. Efter bara några timmar släcktes sändningarna i Irak ned av den irakiska regeringen. Det är inte lätt att värna yttrandefriheten när demokratin byggts med bajonetter.
2006-11-13
EU och Israel
I dag och i morgon träffas EU:s utrikesministrar för att bl a diskutera den senaste tidens våldsutveckling i Gaza och president Abbas försök att bilda en palestinsk samlingsregering. Sedan 1995 har EU ett handelsavtal med Israel som innebär att israeliska varor i stor utsträckning är tullbefriade när de exporteras till Europa. I handelsavtalet förbinder sig Israel bl a att respektera demokratiska principer och de mänskliga rättigheterna.
Det finns stor enighet bland ledande folkrättsexperter om att Israels agerande på de ockuperade områdena innebär brott mot de mänskliga rättigheterna. EU skulle därför kunna säga upp handelsavtalet för att sätta press på Israel att ändra sitt beteende.
Risken med att säga upp handelsavtalet är att Israel känner sig allt mer isolerat och motarbetat och att den israeliska politiken därför blir än mer desperat och samarbetsovillig. Fördelen med att säga upp handelsavtalet är att EU visar att paragrafen om de mänskliga rättigheterna inte finns i avtalet bara för syns skull. Att inte säga upp avtalet kan ge en signal om att det här med mänskliga rättigheter egentligen inte är så viktigt.
Jag tillhör dem som tycker att Sverige bör verka för att EU säger upp handelsavtalet. Det innebär inte att Israel skall isoleras eller bojkottas. Men samtal och dialog kan mycket väl kombineras med krav och sanktioner. Nu kommer inte EU att gå så långt som att säga upp avtalet. Men bara det att frågan väcks blir en politisk signal till Israel om det oacceptabla i det urskillningslösa dödandet på Gaza.
I radions P 1 Morgon kommenterade jag i morse just EU:s möjligheter att bidra till en hållbar och varaktig fred i Mellanöstern.
Det finns stor enighet bland ledande folkrättsexperter om att Israels agerande på de ockuperade områdena innebär brott mot de mänskliga rättigheterna. EU skulle därför kunna säga upp handelsavtalet för att sätta press på Israel att ändra sitt beteende.
Risken med att säga upp handelsavtalet är att Israel känner sig allt mer isolerat och motarbetat och att den israeliska politiken därför blir än mer desperat och samarbetsovillig. Fördelen med att säga upp handelsavtalet är att EU visar att paragrafen om de mänskliga rättigheterna inte finns i avtalet bara för syns skull. Att inte säga upp avtalet kan ge en signal om att det här med mänskliga rättigheter egentligen inte är så viktigt.
Jag tillhör dem som tycker att Sverige bör verka för att EU säger upp handelsavtalet. Det innebär inte att Israel skall isoleras eller bojkottas. Men samtal och dialog kan mycket väl kombineras med krav och sanktioner. Nu kommer inte EU att gå så långt som att säga upp avtalet. Men bara det att frågan väcks blir en politisk signal till Israel om det oacceptabla i det urskillningslösa dödandet på Gaza.
I radions P 1 Morgon kommenterade jag i morse just EU:s möjligheter att bidra till en hållbar och varaktig fred i Mellanöstern.
2006-11-10
Om prostitution
I sin uppmärksammade bok ”Porr, horor och feminister” (Natur och Kultur, 2006) anför Petra Östergren argument för varför den svenska sexköpslagen bör avskaffas och varför ”sexsäljare” (hon undviker medvetet termen ”prostituerad”) bör betraktas som ett vanligt yrke.
Det är en märklig bok. Inte bara för titeln, som förlaget med all sannolikhet triumfat igenom. Utan även för att författaren på ett olyckligt sätt smiter ifrån ett eget ställningstagande i de många viktiga frågor boken diskuterar. Östergren anför t ex en mängd argument för varför ”sexköpslagen och kopplerilagen måste tas bort” (s 306), men markerar samtidigt att hon själv inte har någon uppfattning i frågan. I stället skriver hon att boken endast syftar till att ”skapa förutsättningar för en mer öppen, nyanserad och djuplodande diskussion där det går att förstå dessa fenomen och debatten om dem bättre”. Jag kan inte hjälpa det, men formuleringarna känns för mig försåtliga och blir ett hinder för att ta till mig texten. Det är klart att Petra Östergren har en klar ståndpunkt i dessa frågor, och jag hade med stort intresse tagit del av desamma. Nu tvingas man som läsare gissa.
I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning den som vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen befinner sig i underläge.
Det är en märklig bok. Inte bara för titeln, som förlaget med all sannolikhet triumfat igenom. Utan även för att författaren på ett olyckligt sätt smiter ifrån ett eget ställningstagande i de många viktiga frågor boken diskuterar. Östergren anför t ex en mängd argument för varför ”sexköpslagen och kopplerilagen måste tas bort” (s 306), men markerar samtidigt att hon själv inte har någon uppfattning i frågan. I stället skriver hon att boken endast syftar till att ”skapa förutsättningar för en mer öppen, nyanserad och djuplodande diskussion där det går att förstå dessa fenomen och debatten om dem bättre”. Jag kan inte hjälpa det, men formuleringarna känns för mig försåtliga och blir ett hinder för att ta till mig texten. Det är klart att Petra Östergren har en klar ståndpunkt i dessa frågor, och jag hade med stort intresse tagit del av desamma. Nu tvingas man som läsare gissa.
I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning den som vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen befinner sig i underläge.
2006-11-08
Carl Bildt och Israel
Israels upprepade angrepp på de ockuperade palestinska områdena och särskilt Gaza är upprörande. De strider mot folkrätten i likhet med de fortsatta raketbeskjutningarna från palestinskt område. Utomrättsliga avrättningar och urskillningslöst dödande som drabbar civilbefolkningen måste upphöra.
Orden kommer från Carl Bildt och det är faktiskt ett av de absolut skarpast formulerade uttalandena mot Israel från svensk sida på många år. Det är noterbart att Bildt inte begränsar sig till att kritisera den israeliska attack som dödade minst nitton personer, varav flertalet kvinnor och barn. Nej, Bildt kritiserar Israels ”upprepade angrepp”, betonar att de utgör ett brott mot folkrätten och lyfter även fram Israels "utomrättsliga avrättningar" och "urskillningslösa dödande" av civila. Jag undrar hur de borgerliga riksdagsledamöter som i princip alltid helhjärtat försvarar Israel - som t ex Cecilia Wikström (fp) eller Annelie Enochson (kd) - känner inför Bildts entydiga utpekande av Israels ansvar för våldsutvecklingen. Eller för all del de israeliska diplomater som önskade ett svenskt regeringsskifte i förhoppningen att få se en mer Israel-vänlig svensk utrikespolitik.
Bildts uttalande är välgörande i sin icke-acceptans av våldet. Låt oss nu hoppas att Hamas inte svarar med att återuppta självmordsbombningarna inne i Israel. Våld föder våld – barbari föder barbari.
Orden kommer från Carl Bildt och det är faktiskt ett av de absolut skarpast formulerade uttalandena mot Israel från svensk sida på många år. Det är noterbart att Bildt inte begränsar sig till att kritisera den israeliska attack som dödade minst nitton personer, varav flertalet kvinnor och barn. Nej, Bildt kritiserar Israels ”upprepade angrepp”, betonar att de utgör ett brott mot folkrätten och lyfter även fram Israels "utomrättsliga avrättningar" och "urskillningslösa dödande" av civila. Jag undrar hur de borgerliga riksdagsledamöter som i princip alltid helhjärtat försvarar Israel - som t ex Cecilia Wikström (fp) eller Annelie Enochson (kd) - känner inför Bildts entydiga utpekande av Israels ansvar för våldsutvecklingen. Eller för all del de israeliska diplomater som önskade ett svenskt regeringsskifte i förhoppningen att få se en mer Israel-vänlig svensk utrikespolitik.
Bildts uttalande är välgörande i sin icke-acceptans av våldet. Låt oss nu hoppas att Hamas inte svarar med att återuppta självmordsbombningarna inne i Israel. Våld föder våld – barbari föder barbari.
2006-11-07
Nätkultur
I dag har jag och Marie Demker en artikel på Göteborgs-Postens debattsida där vi kritiserar Sveriges Radios planer på att göra om programutbudet i P 1 på ett sätt som enligt vår uppfattning bidrar till ytlighet och förflackning. Kvalitetsprogram som Konflikt och Vår grundade mening hotas t ex av nedläggning. (I morgon onsdag överlämnas för övrigt ett protestupprop till Peter Örn om nedläggningen av just Vår grundade mening.)
Om man publicerar en debattartikel i Göteborgs-Posten eller Svenska Dagbladet ges läsarna möjlighet att på nätet kommentera artikeln. Svenska Dagbladets läsarkommentarer brukar inte vara någon angenäm läsning. Okvädingsord och förolämpningar är snarare regel än undantag, särskilt om man skriver om eldfängda ämnen som t ex Palestinafrågan. Ofta är det samma anonyma signaturer som återkommer dag efter dag med sina utbrott. Dagens Nyheter väljer att inte låta läsarna kommentera debattartiklarna alls, eftersom det bedöms ta för mycket tid och kraft att rensa bort de värsta inläggen.
Kommentarerna på nätet till vår artikel i dagens Göteborgs-Posten håller en helt annan ton. Beror det månne på att Göteborgs-Postens läsare har en annan nätkultur än huvudstadspressens läsare?
Om man publicerar en debattartikel i Göteborgs-Posten eller Svenska Dagbladet ges läsarna möjlighet att på nätet kommentera artikeln. Svenska Dagbladets läsarkommentarer brukar inte vara någon angenäm läsning. Okvädingsord och förolämpningar är snarare regel än undantag, särskilt om man skriver om eldfängda ämnen som t ex Palestinafrågan. Ofta är det samma anonyma signaturer som återkommer dag efter dag med sina utbrott. Dagens Nyheter väljer att inte låta läsarna kommentera debattartiklarna alls, eftersom det bedöms ta för mycket tid och kraft att rensa bort de värsta inläggen.
Kommentarerna på nätet till vår artikel i dagens Göteborgs-Posten håller en helt annan ton. Beror det månne på att Göteborgs-Postens läsare har en annan nätkultur än huvudstadspressens läsare?
2006-11-05
Dödsdomen mot Saddam Hussein
Barbariet skördar allt större segrar i Irak. Dödsdomen mot Saddam Hussein utgör ingen motkraft mot barbariet – den är en del av barbariet.
Saddam Hussein bar otvivelaktigt ett politiskt och ett personligt ansvar för det grymma förtryck som plågade det irakiska folket under så många år. Men att döma honom till döden innebär att själv sänka sig till en nivå av grymhet som är oförenlig med civilisation och rättstat. En dödsdom innebär alltid ett förakt mot människovärdet. Och Saddam Hussein är just en människa – vare sig mer eller mindre.
Däremot är det mer svårbedömt vilka konsekvenser dödsdomen kommer att ha på våldspiralen i Irak. Olika sunni-grupperingar kommer att tolka dödsdomen som en bekräftelse på att den sittande irakiska regeringen är en marionett till USA och en fiende till såväl sunni som det irakiska folket. Olika shia-grupperingar kan komma att känna en viss lättnad över att deras plågoande dömts till lagens strängaste straff. Kurderna oroar sig för att dödsdomen skall verkställas innan anklagelserna mot Saddam Hussein för än värre brott mot det kurdiska folket har hunnit prövas.
Barbari föder barbari. Ljuset i tunneln för Iraks hårt prövade folk känns väldigt, väldigt långt borta.
Saddam Hussein bar otvivelaktigt ett politiskt och ett personligt ansvar för det grymma förtryck som plågade det irakiska folket under så många år. Men att döma honom till döden innebär att själv sänka sig till en nivå av grymhet som är oförenlig med civilisation och rättstat. En dödsdom innebär alltid ett förakt mot människovärdet. Och Saddam Hussein är just en människa – vare sig mer eller mindre.
Däremot är det mer svårbedömt vilka konsekvenser dödsdomen kommer att ha på våldspiralen i Irak. Olika sunni-grupperingar kommer att tolka dödsdomen som en bekräftelse på att den sittande irakiska regeringen är en marionett till USA och en fiende till såväl sunni som det irakiska folket. Olika shia-grupperingar kan komma att känna en viss lättnad över att deras plågoande dömts till lagens strängaste straff. Kurderna oroar sig för att dödsdomen skall verkställas innan anklagelserna mot Saddam Hussein för än värre brott mot det kurdiska folket har hunnit prövas.
Barbari föder barbari. Ljuset i tunneln för Iraks hårt prövade folk känns väldigt, väldigt långt borta.
2006-11-01
Vart går socialdemokratin? (III)
Vilken är den medelklass som socialdemokratin måste vinna för att varaktigt komma tillbaka till makten? I min föregående valanalys lyfte jag fram informationssamhällets kunskapsproducenter, de ”fria logotyperna”.
Men vilken är egentligen denna grupp? Vilken är dess sociala bas? Nedan skall jag visa att de fria logotyperna inte är en grupp utan två grupper: självförverkligare och världsförbättrare.
Kampen om kunskapen utspelar sig i den ultramoderna världen kring två typer av kunskapsobjekt. Båda har sin grund i problemlösning, men det första objektet är kunskap i form av ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap i form av ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där världen och normer relativiseras.
I denna värld rör sig de fria logotyperna. De är typiska nätverksmänniskor. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer blir intressanta och relevanta. Det kan röra sig om specialkunskaper av olika slag, men också kreativitet, flexibilitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.
I sitt agerande drivs den första fria logotypgruppen av en strävan efter självförverkligande, medan den andra logotypgruppen drivs av en strävan att förbättra världen. Världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga, medan självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda.
Den första gruppen – självförverkligarna – har i huvudsak privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening maximera vinsten (ekonomisk, politisk eller kulturell) för den som betalar för deras tjänster. I denna grupp ingår t ex ekonomer, jurister, IT-programmerare, försäljare och annonsfolk. Den andra gruppen – världsförbättrarna – har i huvudsak offentliga eller ideella arbetsgivare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomin, politiken och kulturen. I denna grupp ingår t ex journalister, lärare, bibliotekarier, präster och universitetsanställda forskare. Sammantaget omfattar gruppen ”fria logotyper” omkring 20 procent av Sveriges befolkning.
I en större studie baserad på 15 års opinionsundersökningar inom SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar jag och Marie Demker att det finns distinkta åsiktsskillnader mellan de två logotypgrupperna. Självförverkligarna är t ex mindre intresserade av politik, litar mindre på regeringen och på de politiska partierna och vill i mindre utsträckning prioritera värden som jämlikhet och en ren värld. Skillnaderna kan inte förklaras av vänster-högerdimensionen. Studien publiceras i senaste numret av International Review of Sociology (2006:3). Den intresserade kan sända ett mejl för att få en kopia.
Hur skall då socialdemokratin förhålla sig till dessa fria logotyper? Till det vill jag återkomma i ett senare sammanhang. De fria logotyperna agerar ännu inte som en klass. De är, för att tala med Marx, fortfarande mera en klass i sig än en klass för sig.
Men vilken är egentligen denna grupp? Vilken är dess sociala bas? Nedan skall jag visa att de fria logotyperna inte är en grupp utan två grupper: självförverkligare och världsförbättrare.
Kampen om kunskapen utspelar sig i den ultramoderna världen kring två typer av kunskapsobjekt. Båda har sin grund i problemlösning, men det första objektet är kunskap i form av ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap i form av ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där världen och normer relativiseras.
I denna värld rör sig de fria logotyperna. De är typiska nätverksmänniskor. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer blir intressanta och relevanta. Det kan röra sig om specialkunskaper av olika slag, men också kreativitet, flexibilitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.
I sitt agerande drivs den första fria logotypgruppen av en strävan efter självförverkligande, medan den andra logotypgruppen drivs av en strävan att förbättra världen. Världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga, medan självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda.
Den första gruppen – självförverkligarna – har i huvudsak privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening maximera vinsten (ekonomisk, politisk eller kulturell) för den som betalar för deras tjänster. I denna grupp ingår t ex ekonomer, jurister, IT-programmerare, försäljare och annonsfolk. Den andra gruppen – världsförbättrarna – har i huvudsak offentliga eller ideella arbetsgivare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomin, politiken och kulturen. I denna grupp ingår t ex journalister, lärare, bibliotekarier, präster och universitetsanställda forskare. Sammantaget omfattar gruppen ”fria logotyper” omkring 20 procent av Sveriges befolkning.
I en större studie baserad på 15 års opinionsundersökningar inom SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar jag och Marie Demker att det finns distinkta åsiktsskillnader mellan de två logotypgrupperna. Självförverkligarna är t ex mindre intresserade av politik, litar mindre på regeringen och på de politiska partierna och vill i mindre utsträckning prioritera värden som jämlikhet och en ren värld. Skillnaderna kan inte förklaras av vänster-högerdimensionen. Studien publiceras i senaste numret av International Review of Sociology (2006:3). Den intresserade kan sända ett mejl för att få en kopia.
Hur skall då socialdemokratin förhålla sig till dessa fria logotyper? Till det vill jag återkomma i ett senare sammanhang. De fria logotyperna agerar ännu inte som en klass. De är, för att tala med Marx, fortfarande mera en klass i sig än en klass för sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)