Göteborgs kulturkalas har börjat. Fram till 2005 kallades tillställningen för Göteborgskalaset och år 2006 var namnet Kulturkalaset - EM-festen (arrangemanget genomfördes samtidigt med friidrotts-EM på Ullevi).
Skillnaden mellan "Göteborgs kulturkalas" och "Göteborgskalaset" är mycket mer än bara semantisk. Göteborgskalaset utvecklades över tid i riktning mot en orgie i stadsfylla, urinstank och dyr och dålig mat. Namnbytet till Göteborgs kulturkalas illustrerar en idé om ett arrangemang med mera kultur, mindre mat och sprit och siktet inställt på att Göteborg skall utses till europeisk kulturhuvudstad år 2014. Jag skulle tro att namnet Göteborgs kulturkalas ersätts med Göteborgs kulturfestival eller något liknande ungefär 2010. Ordet "kalas" är knappast någon tillgång i konkurrensen om att bli kulturhuvudstad. Men detta kan förstås inte sägas högt.
Själv tycker jag det är entydigt positivt att spritandet på gatan minskat. I går var jag på Kungstorget i centrala Göteborg - massor av folk, god stämning och ingen märkbart berusad - för att tillsammans med en av mina döttrar lyssna på Maud Lindström (även kallad Fröken Normal, efter en av sina hitlåtar). Maud Lindström beskriver sig själv som en kärlekskritisk bisexuell feministisk trubadur och jag kan stoltsera med att jag upptäckte henne tidigt. Som medelålders, heterosexuell och med en tro på tvåsam livslång kärlek ligger jag väldigt långt från hennes målgrupp. Men jag tjusas av hennes äkthet, självinsikt och mod och citerar gärna några rader ur just Fröken Normal:
Jag är rädd att inte veta vem jag är och vad jag vill
och jag är rädd att frågan inte har något svar.
Jag är rädd för att bli sittande med Volvo, man och barn
men lika rädd för att bli lämnad ensam kvar.
Och vilken chef vill ha en hypokondrisk underställd
som sjukanmäler sig på detta vis:
"Förlåt men jag tror inte jag kan komma idag,
för jag har en existentiell och elak kris?"
Så vad gör man med sin rädsla om man inte får va rädd?
När ens egna blivit mammas ideal?
När man ligger ensam, misslyckad och gråter i sin bädd?
När man inte alls vill va Fröken Normal?
Ikväll blir det Kungstorget igen, nu med min kära hustru. Vi lyssnar på Paul & The Blue Delivery och kanske kan jag övertalas att även orka stanna över The Committments.
Nåväl - honnör för omvandlingen till Göteborgs kulturkalas och köp gärna Maud Lindblads skiva här.
2007-08-13
Harmsen Fredrik?
Är det bara jag som tycker att Fredrik Reinfeldt verkat sur och harmsen i sina kommentarer till journalister de senaste dagarna? Jag kan ju inte diktera allting, sade han kort när Ekot frågade honom hur det kändes att höja reavinstskatten - en höjning moderaterna tidigare varit motståndare till. När TV 4 Nyheterna i lördags frågade honom hur han trodde att väljarna uppfattar att Mona Sahlin tar T-banan för att hålla tal i invandrartäta Fittja i Botkyrka kommun, medan Reinfeldt tar skärgårdsbåten för att tala i välbeställda Vaxholm svarade han raljant: Jag talar till dem som jobbar och hon talar till dem som oftast inte jobbar.
Jag har tidigare på denna blogg hävdat att Fredrik Reinfeldts retorik utstrålar allt annat än empati. Den senaste veckans uttalanden av honom stärker den bilden. Det är förståeligt att det är tungt att regera när oppositionen har ett försteg i opinionen på över 15 procentenheter. Men dåligt humör och snarstuckenhet i förhållande till journalister för Fredrik Reinfeldt allt längre bort från det statsmannaskap som är nödvändigt om den borgerliga regeringen skall kunna vända opinonen och behålla regeringsmakten även efter 2010.
Jag har tidigare på denna blogg hävdat att Fredrik Reinfeldts retorik utstrålar allt annat än empati. Den senaste veckans uttalanden av honom stärker den bilden. Det är förståeligt att det är tungt att regera när oppositionen har ett försteg i opinionen på över 15 procentenheter. Men dåligt humör och snarstuckenhet i förhållande till journalister för Fredrik Reinfeldt allt längre bort från det statsmannaskap som är nödvändigt om den borgerliga regeringen skall kunna vända opinonen och behålla regeringsmakten även efter 2010.
2007-08-08
Om SSU och dess legitimitetskris
I dag valdes Jytte Guteland till ny förbundsordförande för SSU. Hon besegrade utmanaren Laila Naraghi efter sluten omröstning med siffrorna 131 mot 115.
Jytte Guteland verkar vara en mycket bra person. Låt oss hoppas att hon har den politiska kraften att ena förbundet och skapa en kultur som avesvärt skiljer sig från den som alltför länge förknippats med förbundet. De många skandalerna har med all sannolikhet inte skadat bara SSU utan också moderpartiet. Kanske har till och med allmänhetens förtroende för politiker överhuvudtaget påverkats i negativ riktning.
Marita Ulvskog förnekar i två olika artiklar i Svenska Dagbladet att partiet lidit någon skada eller att SSU genomgått någon kris (läs här och här). Jag framför i samma artiklar motsatt uppfattning. Jag har respekt för Marita Ulvskog och förstår att hon som partisekreterare har svårt att samma dag som SSU väljer ny ordförande säga att dess agerande skadat partiet. Men man kan låta bli att säga det på olika sätt. Jag tycker inte att Maritas sätt var särskilt bra.
SSU skiljer sig inte från de flesta andra av de politiska ungdomsförbunden när det gäller behovet av att främja en bättre politisk kultur. Spåren efter ungliberalernas intrång i det socialdemokratiska nätverket under förra årets valrörelse talar sitt tydliga språk.
Varför blir det då så just inom ungdomsförbunden? Det ligger nära till hands att tala om "ungdomligt oförstånd", men det tror jag faktiskt spelar en underordnad roll. (Jag är själv medelålders, men känner mig titt som tätt välidigt oförståndig.) Problemet för ungdomsförbunden är i stället att de skall bedriva politisk verksamhet samtidigt som medlemmarna vet att de inte kommer att avkrävas något politiskt ansvar av väljarkåren. Det enda politiska ansvar den kan utkrävas är det interna, inom partiet. Frånvaron av en ansvarsutkrävande mekanism skapar en pseudovärld där allt är möjligt och där ändamålet tillåts helga medlen.
Jag behöver väl inte säga att jag ställer högre krav på SSU än på övriga ungdomsförbund när det gäller att värna en god moral och att efterleva uppgjorda spelregler.
Ungdomsförbunden kan spela en stor roll för modernapartierna bl a genom att slussa in medlemmar och vara mer ideologiskt frispråkiga. Ungdomsförbunden är viktiga för vår representativa demokrati genom att på sikt bidra till att de politiska partierna kan bemanna alla viktiga uppdrag inom kommun och region.
Jag hörde någonstans att de politiska ungdomsförbunden i Norge lyckats bryta den nedåtgående medlemstrenden - bara Ung Höyre misslyckas med att växa. Men jag har inte kollat uppgiften och heller inte reflekterat över vad det i så fall skulle bero på. Den kunnige får gärna höra av sig.
Jytte Guteland verkar vara en mycket bra person. Låt oss hoppas att hon har den politiska kraften att ena förbundet och skapa en kultur som avesvärt skiljer sig från den som alltför länge förknippats med förbundet. De många skandalerna har med all sannolikhet inte skadat bara SSU utan också moderpartiet. Kanske har till och med allmänhetens förtroende för politiker överhuvudtaget påverkats i negativ riktning.
Marita Ulvskog förnekar i två olika artiklar i Svenska Dagbladet att partiet lidit någon skada eller att SSU genomgått någon kris (läs här och här). Jag framför i samma artiklar motsatt uppfattning. Jag har respekt för Marita Ulvskog och förstår att hon som partisekreterare har svårt att samma dag som SSU väljer ny ordförande säga att dess agerande skadat partiet. Men man kan låta bli att säga det på olika sätt. Jag tycker inte att Maritas sätt var särskilt bra.
SSU skiljer sig inte från de flesta andra av de politiska ungdomsförbunden när det gäller behovet av att främja en bättre politisk kultur. Spåren efter ungliberalernas intrång i det socialdemokratiska nätverket under förra årets valrörelse talar sitt tydliga språk.
Varför blir det då så just inom ungdomsförbunden? Det ligger nära till hands att tala om "ungdomligt oförstånd", men det tror jag faktiskt spelar en underordnad roll. (Jag är själv medelålders, men känner mig titt som tätt välidigt oförståndig.) Problemet för ungdomsförbunden är i stället att de skall bedriva politisk verksamhet samtidigt som medlemmarna vet att de inte kommer att avkrävas något politiskt ansvar av väljarkåren. Det enda politiska ansvar den kan utkrävas är det interna, inom partiet. Frånvaron av en ansvarsutkrävande mekanism skapar en pseudovärld där allt är möjligt och där ändamålet tillåts helga medlen.
Jag behöver väl inte säga att jag ställer högre krav på SSU än på övriga ungdomsförbund när det gäller att värna en god moral och att efterleva uppgjorda spelregler.
Ungdomsförbunden kan spela en stor roll för modernapartierna bl a genom att slussa in medlemmar och vara mer ideologiskt frispråkiga. Ungdomsförbunden är viktiga för vår representativa demokrati genom att på sikt bidra till att de politiska partierna kan bemanna alla viktiga uppdrag inom kommun och region.
Jag hörde någonstans att de politiska ungdomsförbunden i Norge lyckats bryta den nedåtgående medlemstrenden - bara Ung Höyre misslyckas med att växa. Men jag har inte kollat uppgiften och heller inte reflekterat över vad det i så fall skulle bero på. Den kunnige får gärna höra av sig.
2007-08-04
På kongress med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen
Befinner mig på Broderskapsrörelsens förbundskongress på Ädelfors folkhögskola i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Igår höll Mona Sahlin ett uppskattat anförande, där hon än en gång poängterade att vänstern måste vrida frihetsbegreppet ur högerns hand. Så är det, och det blir en utmaning för partiets stundande rådslag.
Idag beslutade vi enhälligt att inrätta ett nätverk inom förbundet för människor med annan tro. Beslutet har förberetts länge och möttes med stor entusiasm. Abdulkader Habib ser beslutet ett historiskt steg och visar på att skiljelinjerna i samhället inte går mellan religionerna, utan inom religionerna: Som muslimsk socialdemokrat har jag mer gemensamt med kristna socialdemokrater än de inom den muslimska högern. Tro och politik är sammanflätade för många muslimer, därför är beslutet om ett nätverk en viktig nyckel för det viktiga integrationsarbetet vi behöver genomföra, och jag tror att Broderskapsrörelsen är rätt organisation att göra det inom.
Aftonbladet relaterar förbundets beslut till arbetarrörelsens framtidsutsikter överhuvudtaget: Att öppna dörren för andra trosuppfattningar, inte minst muslimer, handlar inte främst om Broderskaps egen överlevnad utan om framtiden för arbetarrörelsen i stort. Aftonbladet instämmer också i förbundsordförande Peter Weideruds bild av Broderskapsrörelsen som en spjutspets för arbetarrörelsen, där antalet medlemmar inte är det avgörande (vi är nära 3 300 i dagsläget). Hela Peter Weideruds tal till kongressen kan läsas här.
Anna Ardin, i dag invald i förbundsstyrelsen, kommenterar kongressen på sin blogg. Så gör även förbundsstyrelseledamoten Knut W Nygaard.
Idag beslutade vi enhälligt att inrätta ett nätverk inom förbundet för människor med annan tro. Beslutet har förberetts länge och möttes med stor entusiasm. Abdulkader Habib ser beslutet ett historiskt steg och visar på att skiljelinjerna i samhället inte går mellan religionerna, utan inom religionerna: Som muslimsk socialdemokrat har jag mer gemensamt med kristna socialdemokrater än de inom den muslimska högern. Tro och politik är sammanflätade för många muslimer, därför är beslutet om ett nätverk en viktig nyckel för det viktiga integrationsarbetet vi behöver genomföra, och jag tror att Broderskapsrörelsen är rätt organisation att göra det inom.
Aftonbladet relaterar förbundets beslut till arbetarrörelsens framtidsutsikter överhuvudtaget: Att öppna dörren för andra trosuppfattningar, inte minst muslimer, handlar inte främst om Broderskaps egen överlevnad utan om framtiden för arbetarrörelsen i stort. Aftonbladet instämmer också i förbundsordförande Peter Weideruds bild av Broderskapsrörelsen som en spjutspets för arbetarrörelsen, där antalet medlemmar inte är det avgörande (vi är nära 3 300 i dagsläget). Hela Peter Weideruds tal till kongressen kan läsas här.
Anna Ardin, i dag invald i förbundsstyrelsen, kommenterar kongressen på sin blogg. Så gör även förbundsstyrelseledamoten Knut W Nygaard.
2007-07-31
Bryt isoleringen av Gaza
Den inom-palestinska krisen rullar vidare. Läget i Gaza kännetecknas visserligen av politisk stabilitet. Men lugnet är bedrägligt. Den humanitära nöden är svår och knappast något tyder på att läget håller på att förbättras. Världssamfundet har ett tungt ansvar att avvärja en humanitär katastrof i området.
Inom Al Fatah och dess militära grenar pågår en intern strid om hur skuldbördan för den uppkomna situationen skall fördelas. President Abbas har skuldbelagt militära ledare på Gaza för att de genom oskickligt agerande bidrog till att Hamas kunde ta över kontrollen av området. Företrädare för al-Aqsa-martyrernas brigader skuldbelägger i stället Abbas och det äldre politiska ledarskapet inom Al Fatah för att genom korruption och politisk impotens ha banat väg för Hamas.
Varje realistisk väg till en hållbar fred mellan israeler och palestinier förutsätter upprättandet av en palestinsk stat vid sidan av Israel, efter 1967 års gränser. Upprättandet av en sådan palestinsk statsbildning kräver i sin tur ett enat palestinskt ledarskap som har legitimitet hos hela det palestinska folket. Skapandet av ett sådant legitimt ledarskap för palestinierna kan inte genomföras utan att Hamas och Fatah först kommer överens om hur den uppkomna situationen skall hanteras. Därför måste samtal mellan Hamas och Fatah komma till stånd så snart som möjligt.
Men Fatah är i stunden inte intresserade av sådana samtal. I stället tar Abbas tacksamt emot all den politiska välvilja som just nu strömmar emot honom från USA, EU, Ryssland och Israel. Tanken är att stödet skall stärka Fatah så mycket att Fatah står bättre ekonomiskt och politiskt rustat inför den kommande kraftmätningen med Hamas.
Men risken är att det blir en Döbelnsmedicin. Abbas kan inte skapa fred med Israel och upprätta en palestinsk stat utan stöd från palestinierna i Gaza - genom allmänna val och i en framtida folkomröstning om ett fredavtal. Och det stödet lär utebli om palestinierna i Gaza uppfattar sig som bortglömda inte bara av västvärlden utan också av Fatah och Abbas.
På sikt måste nya val genomföras på Västbanken och Gaza. Det är oroväckande att Abbas uttalat sig om att ändra vallagen, i syfte att försvåra eller omöjliggöra för Hamas att vinna eller ens ställa upp i sådana val. Det framtida palestinska ledarskapets legitimitet förutsätter att nästa palestinska val blir lika demokratiska som de som genomfördes i januari 2006.
En Hamas-styrd enklav i ett Gaza som präglas av social misär och frånvaro av framtidshopp kan bli den gnista som tänder om inte en världsbrand, så i alla fall en militant-islamistiskt inspirerad upprorsbrand i stora delar av Mellanöstern. Det bör ligga inte minst i Israels intresse att motverka en sådan utveckling. Låt oss därför ihärdigt arbeta för att bryta Gazas politiska, ekonomiska och humanitära isolering.
Inom Al Fatah och dess militära grenar pågår en intern strid om hur skuldbördan för den uppkomna situationen skall fördelas. President Abbas har skuldbelagt militära ledare på Gaza för att de genom oskickligt agerande bidrog till att Hamas kunde ta över kontrollen av området. Företrädare för al-Aqsa-martyrernas brigader skuldbelägger i stället Abbas och det äldre politiska ledarskapet inom Al Fatah för att genom korruption och politisk impotens ha banat väg för Hamas.
Varje realistisk väg till en hållbar fred mellan israeler och palestinier förutsätter upprättandet av en palestinsk stat vid sidan av Israel, efter 1967 års gränser. Upprättandet av en sådan palestinsk statsbildning kräver i sin tur ett enat palestinskt ledarskap som har legitimitet hos hela det palestinska folket. Skapandet av ett sådant legitimt ledarskap för palestinierna kan inte genomföras utan att Hamas och Fatah först kommer överens om hur den uppkomna situationen skall hanteras. Därför måste samtal mellan Hamas och Fatah komma till stånd så snart som möjligt.
Men Fatah är i stunden inte intresserade av sådana samtal. I stället tar Abbas tacksamt emot all den politiska välvilja som just nu strömmar emot honom från USA, EU, Ryssland och Israel. Tanken är att stödet skall stärka Fatah så mycket att Fatah står bättre ekonomiskt och politiskt rustat inför den kommande kraftmätningen med Hamas.
Men risken är att det blir en Döbelnsmedicin. Abbas kan inte skapa fred med Israel och upprätta en palestinsk stat utan stöd från palestinierna i Gaza - genom allmänna val och i en framtida folkomröstning om ett fredavtal. Och det stödet lär utebli om palestinierna i Gaza uppfattar sig som bortglömda inte bara av västvärlden utan också av Fatah och Abbas.
På sikt måste nya val genomföras på Västbanken och Gaza. Det är oroväckande att Abbas uttalat sig om att ändra vallagen, i syfte att försvåra eller omöjliggöra för Hamas att vinna eller ens ställa upp i sådana val. Det framtida palestinska ledarskapets legitimitet förutsätter att nästa palestinska val blir lika demokratiska som de som genomfördes i januari 2006.
En Hamas-styrd enklav i ett Gaza som präglas av social misär och frånvaro av framtidshopp kan bli den gnista som tänder om inte en världsbrand, så i alla fall en militant-islamistiskt inspirerad upprorsbrand i stora delar av Mellanöstern. Det bör ligga inte minst i Israels intresse att motverka en sådan utveckling. Låt oss därför ihärdigt arbeta för att bryta Gazas politiska, ekonomiska och humanitära isolering.
2007-07-26
Om fotbollshuliganism och AIK:s feghet
På senare år har problemet med s k fotbollshuliganer fått allt större uppmärksamhet. De allsvenska topplagen från Stockholm, IFK Göteborg, Malmö och Helsingborg har alla problem med löst organiserade supporterfalanger som tagit som sin uppgift att med våld försvara det egna lagets färger. Våldsanvändningen tar sig dels uttryck i slagsmål med huliganer från andra klubbar, dels hot om våld mot spelare från det ena laget som inte lever upp till de ordningsregler som förväntas prägla en klubbrepresentant.
Till sitt väsen bygger fotbollshuliganismen förstås på en barnslighet och omogenhet. Unga män (alltid män) får kickar (inte främst fysiska) och försöker skaffa sig en mening i livet genom att konstruera en gemenskap med sin klubb och därefter oombedda värna klubbens heder och ära genom ohejdad fanatism. Men huliganismen är inte endimensionell. I dagens fotboll frodas en identitetsskapande våldsfixering kring lag, stjärnor och arenor som har väldigt lite med själva fotbollen att göra. Den sortens huliganism är djupt narcissistisk och strävar i grund och botten endast efter en bekräftelser av egot. I sin egen värld skapar den här gruppen av huliganer ett avstånd inte bara till andra huliganer, andra supportrar och själva laget utan också ett avståndstagande från själva vardagslivet. Att slåss med andra, att styra en klubb genom trakasserier och medieframträdanden och att med elitistisk mobbar-mentalitet i den lilla gruppen tvinga fram beteendet hos andra ger de här personerna en känsla av oövervinnelighet. En slags übermensch-känsla grundad i maktens berusning.
Fotboll är en gammal arbetarklassport. I många avseenden en enkel sport. Enkel att utöva, titta på och förstå. Samtidigt är det en sport som ger stort utrymme för talang, kreativitet och teknisk briljans. Kring alla lag har det av och till under historien funnits unga män med intresse av att bråka när resultaten inte går det egna lagets väg. (Jag har själv en gång kastat småsten i ryggen på en domare, när Skälderviken på övertid tilläts kvittera till 2-2 mot Båstad Gif efter en tveksamt dömd hörna...) Numera är dock fotbollen lika mycket en marknad som en sport och huliganerna får därmed mer uppmärksamhet i medierna av sponsorer, tränare och aktörerna runt sporten. Men de får därmed också möjlighet till en allt större destruktiv inverkan på sporten. Den maktställningen har AIK:s s k supportrar i Firman Boys tagit ad notam. Och klubbledningen låter dem uppenbarligen hållas i sin tro på sin egen förträfflighet.
AIK-spelaren Jimmy Tamandi tillbringade en kväll på krogen (inte i anslutning till någon träning eller match), sprang på ett par medlemmar av Firman som hade synpunkter Tamandis leverne och handgemäng uppstod. Efteråt har hot riktats mot Tamandi och kors utplacerats utanför hans bostad. AIK har hanterat situationen genom att bl a ha ett möte med Firman. Vid mötet ställde Firman krav på att Tamandi skulle be om ursäkt - ett krav som AIK enligt klubbens informationschef Johan Wibäck "tyckte var rimligt". Tamandi bad också om ursäkt på AIK:s hemsida.
AIK som klubb medverkar till fotbollens urartning genom sina patetiska försök tillgodose den grupp av supportrar som i stället borde bannlysas från AIK. Genom sina hot och trakasserier har våldsgrupperingen uppenbarligen satt sig i respekt hos klubbledningen som snällt låter sig hunsas av dessa egotrippade och kriminella unga män. AIK:s ledning går rakt in i fällan och bidrager med sitt agerande starkt till att underblåsa fortsatt gängkriminalitet, trakasserier, olaga hot och slagsmål.
Firman Boys representerar ingenting utanför sig själva. Men AIK bjuder dem på en legitimitet de egentligen saknar genom att betrakta dem som en supportergruppering bland andra och inbjuda dem till överläggningar. Det vore bättre att identifiera de enskilda personerna - vilket faktiskt inte är så svårt om man bara vill - och sedan polisanmäla var och en av dem för olaga hot. Därefter sättes deras porträtt upp i alla kassor och de spärras ut från all fotboll med AIK överhuvudtaget. Klubbledningen gör ett uttalande där man säger att man inte vill ha med dessa supportrar att göra och att varje hot i fortsättning blir en polisanmälan.
Men AIK tycks inte vilja frigöra sig från våldet. Inte i något avseende ha klubbens agerande visat på den mogenhet och det ledarskap i denna fråga som krävs om man verkligen ville bli av med den grupp mobbare som sedan flera år har laget i sitt grepp.
Till sitt väsen bygger fotbollshuliganismen förstås på en barnslighet och omogenhet. Unga män (alltid män) får kickar (inte främst fysiska) och försöker skaffa sig en mening i livet genom att konstruera en gemenskap med sin klubb och därefter oombedda värna klubbens heder och ära genom ohejdad fanatism. Men huliganismen är inte endimensionell. I dagens fotboll frodas en identitetsskapande våldsfixering kring lag, stjärnor och arenor som har väldigt lite med själva fotbollen att göra. Den sortens huliganism är djupt narcissistisk och strävar i grund och botten endast efter en bekräftelser av egot. I sin egen värld skapar den här gruppen av huliganer ett avstånd inte bara till andra huliganer, andra supportrar och själva laget utan också ett avståndstagande från själva vardagslivet. Att slåss med andra, att styra en klubb genom trakasserier och medieframträdanden och att med elitistisk mobbar-mentalitet i den lilla gruppen tvinga fram beteendet hos andra ger de här personerna en känsla av oövervinnelighet. En slags übermensch-känsla grundad i maktens berusning.
Fotboll är en gammal arbetarklassport. I många avseenden en enkel sport. Enkel att utöva, titta på och förstå. Samtidigt är det en sport som ger stort utrymme för talang, kreativitet och teknisk briljans. Kring alla lag har det av och till under historien funnits unga män med intresse av att bråka när resultaten inte går det egna lagets väg. (Jag har själv en gång kastat småsten i ryggen på en domare, när Skälderviken på övertid tilläts kvittera till 2-2 mot Båstad Gif efter en tveksamt dömd hörna...) Numera är dock fotbollen lika mycket en marknad som en sport och huliganerna får därmed mer uppmärksamhet i medierna av sponsorer, tränare och aktörerna runt sporten. Men de får därmed också möjlighet till en allt större destruktiv inverkan på sporten. Den maktställningen har AIK:s s k supportrar i Firman Boys tagit ad notam. Och klubbledningen låter dem uppenbarligen hållas i sin tro på sin egen förträfflighet.
AIK-spelaren Jimmy Tamandi tillbringade en kväll på krogen (inte i anslutning till någon träning eller match), sprang på ett par medlemmar av Firman som hade synpunkter Tamandis leverne och handgemäng uppstod. Efteråt har hot riktats mot Tamandi och kors utplacerats utanför hans bostad. AIK har hanterat situationen genom att bl a ha ett möte med Firman. Vid mötet ställde Firman krav på att Tamandi skulle be om ursäkt - ett krav som AIK enligt klubbens informationschef Johan Wibäck "tyckte var rimligt". Tamandi bad också om ursäkt på AIK:s hemsida.
AIK som klubb medverkar till fotbollens urartning genom sina patetiska försök tillgodose den grupp av supportrar som i stället borde bannlysas från AIK. Genom sina hot och trakasserier har våldsgrupperingen uppenbarligen satt sig i respekt hos klubbledningen som snällt låter sig hunsas av dessa egotrippade och kriminella unga män. AIK:s ledning går rakt in i fällan och bidrager med sitt agerande starkt till att underblåsa fortsatt gängkriminalitet, trakasserier, olaga hot och slagsmål.
Firman Boys representerar ingenting utanför sig själva. Men AIK bjuder dem på en legitimitet de egentligen saknar genom att betrakta dem som en supportergruppering bland andra och inbjuda dem till överläggningar. Det vore bättre att identifiera de enskilda personerna - vilket faktiskt inte är så svårt om man bara vill - och sedan polisanmäla var och en av dem för olaga hot. Därefter sättes deras porträtt upp i alla kassor och de spärras ut från all fotboll med AIK överhuvudtaget. Klubbledningen gör ett uttalande där man säger att man inte vill ha med dessa supportrar att göra och att varje hot i fortsättning blir en polisanmälan.
Men AIK tycks inte vilja frigöra sig från våldet. Inte i något avseende ha klubbens agerande visat på den mogenhet och det ledarskap i denna fråga som krävs om man verkligen ville bli av med den grupp mobbare som sedan flera år har laget i sitt grepp.
2007-07-22
Musik och politik
Jag har i en post nedan puffat för Dan Berglunds återkomst på skiva i augusti (smakprov kan avlyssnas här). Dagens Svensktoppen (ja, jag lyssnar då och då...) innehöll ett längre inslag om en kommande dokumentär om mytomspunna Philemon Arthur & The Dung - en dokumentär som igen kommer att ställa frågan om vilka som egentligen dolde sig bakom pseudonymen (Gudmundson har initierat en ny debatt i frågan här).
Men hur står det till med den svenska musikvärldens politiska engagemang och manifestationer i dag? Jag tillbringade fredagen och lördagen i Båstad, beskådade den renoverade och ombyggda Tennisstadion (stilig!) samt besökte Vinylpågarnas skivförsäljning i Scalabiografen (där den årliga Lilla Filmfestivalen till Bo Widerbergs minne genomförs 1-6 augusti). Av Vinylpågarna inhandlade jag till det facila priset av fem kronor ett till synes ospelat exemplar av manifestations-LP:n Nej till kärnkraft! (MNW/Silence, 1979), med bl a Lill Lindfors, Hjördis Petersson, Ola Magnell, Robert Broberg och Anders Linder som under parollen Vi är en folkrörelse och vi skall segra! stödde nej-alternativet i folkomröstningen om kärnkraft.
Det var kanske ändå lite roligare förr.
Men hur står det till med den svenska musikvärldens politiska engagemang och manifestationer i dag? Jag tillbringade fredagen och lördagen i Båstad, beskådade den renoverade och ombyggda Tennisstadion (stilig!) samt besökte Vinylpågarnas skivförsäljning i Scalabiografen (där den årliga Lilla Filmfestivalen till Bo Widerbergs minne genomförs 1-6 augusti). Av Vinylpågarna inhandlade jag till det facila priset av fem kronor ett till synes ospelat exemplar av manifestations-LP:n Nej till kärnkraft! (MNW/Silence, 1979), med bl a Lill Lindfors, Hjördis Petersson, Ola Magnell, Robert Broberg och Anders Linder som under parollen Vi är en folkrörelse och vi skall segra! stödde nej-alternativet i folkomröstningen om kärnkraft.
Det var kanske ändå lite roligare förr.
2007-07-17
De som förespråkade kriget mot Irak flyr nu sitt ansvar
Helvetet i Irak fortsätter. Gårdagens bombdåd i Kirkuk i norra Irak med över 80 döda följdes i dag upp med ytterligare ett attentat utanför Bagdad, med hittills 29 döda.
De som förespråkade kriget mot Irak försöker nu fly sitt ansvar genom att säga att det faktiskt var rätt att störta Saddam Hussein, men att politiken efter störtandet varit felaktig. Så argumenterade t ex Per T Ohlsson i Sydsvenskan i söndags.
Men argumentet bygger på ett tankefel, och blir därför bara en undanflykt. Störtandet av Saddam Hussein kan ju rimligen inte politiskt eller moraliskt isoleras från dess konsekvenser. Ett av de viktigaste argumenten mot kriget var faktiskt att störtandet av Saddam Hussein skulle följas av inre kaos och stor risk för ett inbördeskrig mellan Iraks olika folkgrupper.
Om man bortser från konsekvenserna av en militär intervention är det många tyranner i världen som USA med eller utan sina Nato-allierade borde störta. Kung Abdullah i Saudiarabien. Hu Jintao i Kina. Kim Jong-il i Nordkorea. Robert Mugabe i Zimbabwe. Alexander Lukashenko i Vitryssland. Mahmoud Ahmadinejad i Iran. Than Shwe i Burma. Det är bara att blunda och peka på delar av världskartan.
Inte många skulle sörja en regimförändring i dessa stater. Men omvärlden avstår från att intervenera och störta tyrannerna. Ett av de viktigaste skälen är förstås insikten att ett störtande av regimen utifrån inte skulle följas av stabilitet och demokrati. Demokrati måste byggas underifrån - den kan sällan eller aldrig exporteras eller påtvingas av omvärlden. Däremot skall omvärlden självklart ge allt tänkbart politiskt, moraliskt och ekonomiskt stöd till de krafter som arbetar för demokrati i dessa stater
Men krigsförespråkarna försöker nu urskulda sig genom att som ett mantra upprepa att det var "rätt" att störta Saddam Hussein - och helt bortse från konsekvenserna. Det är fegt.
De som förespråkade kriget mot Irak försöker nu fly sitt ansvar genom att säga att det faktiskt var rätt att störta Saddam Hussein, men att politiken efter störtandet varit felaktig. Så argumenterade t ex Per T Ohlsson i Sydsvenskan i söndags.
Men argumentet bygger på ett tankefel, och blir därför bara en undanflykt. Störtandet av Saddam Hussein kan ju rimligen inte politiskt eller moraliskt isoleras från dess konsekvenser. Ett av de viktigaste argumenten mot kriget var faktiskt att störtandet av Saddam Hussein skulle följas av inre kaos och stor risk för ett inbördeskrig mellan Iraks olika folkgrupper.
Om man bortser från konsekvenserna av en militär intervention är det många tyranner i världen som USA med eller utan sina Nato-allierade borde störta. Kung Abdullah i Saudiarabien. Hu Jintao i Kina. Kim Jong-il i Nordkorea. Robert Mugabe i Zimbabwe. Alexander Lukashenko i Vitryssland. Mahmoud Ahmadinejad i Iran. Than Shwe i Burma. Det är bara att blunda och peka på delar av världskartan.
Inte många skulle sörja en regimförändring i dessa stater. Men omvärlden avstår från att intervenera och störta tyrannerna. Ett av de viktigaste skälen är förstås insikten att ett störtande av regimen utifrån inte skulle följas av stabilitet och demokrati. Demokrati måste byggas underifrån - den kan sällan eller aldrig exporteras eller påtvingas av omvärlden. Däremot skall omvärlden självklart ge allt tänkbart politiskt, moraliskt och ekonomiskt stöd till de krafter som arbetar för demokrati i dessa stater
Men krigsförespråkarna försöker nu urskulda sig genom att som ett mantra upprepa att det var "rätt" att störta Saddam Hussein - och helt bortse från konsekvenserna. Det är fegt.
2007-07-13
Kristdemokraterna och Palestinafrågan
Den svenska debatten om Palestinafrågan var länge väldigt polariserad, där s k Israelvänner stod mot s k Palestinavänner. Men så är inte längre fallet. Samtliga partier har modifierat sina ståndpunkter och det finns i dag en stor enighet kring hur en rättvis och hållbar lösning på Palestinafrågan skall se ut. Grundbulten i en sådan lösning är en israelisk och en palestinsk stat, sida vid sida, i fred med varandra efter de gränser som gällde före junikriget 1967. Israel måste således häva ockupationen och avveckla bosättningarna. Inga terrorhandlingar får genomföras. Den oenighet som kan finnas kvar avser i huvudsak den bästa vägen till att genomföra en sådan lösning.
I Almedalen genomfördes i tisdags ett Mellanösternseminarium där representanter för samtliga riksdagspartier utom moderaterna deltog. Under Bengt Westerbergs ledning bekräftades bilden av en mycket stor enighet över partigränserna. Det var svårt att hitta några tydliga skillnader mellan Kerstin Lundgren (c), Anita Brodén (fp), Désirée Pethrus Engström (kd), Yvonne Ruwaida (mp), Carina Hägg (c) och Alice Åström (v) i debatten. Oron över den humanitära situationen på Gaza var stor. Tvåstatslösningen - som det råder internationell enighet kring - utgjorde en viktig utgångspunkt för samtalet.
Därför var det med stor sorg jag tog del av Alf Svenssons debattartikel i tidningen Dagen (10/7) och som jag kort kommenterade i en bloggpost nedan. Alf Svensson beskriver konsekvent konflikten enbart ur Israels perspektiv och i artikeln tog han som ende svenske etablerade politiker som jag känner till avstånd från tvåstatslösningen - den är enligt honom inte genomförbar i vår tid.
Alf Svensson fungerar som kristdemokraternas utrikespolitiske talesman och därför bidrar hans ensidighet till att kristdemokraterna hamnar helt utanför utanför den svenska debatten om den israelisk-palestinska konflikten. Jag skrev en replik som infördes i Dagen i dag.
I Almedalen genomfördes i tisdags ett Mellanösternseminarium där representanter för samtliga riksdagspartier utom moderaterna deltog. Under Bengt Westerbergs ledning bekräftades bilden av en mycket stor enighet över partigränserna. Det var svårt att hitta några tydliga skillnader mellan Kerstin Lundgren (c), Anita Brodén (fp), Désirée Pethrus Engström (kd), Yvonne Ruwaida (mp), Carina Hägg (c) och Alice Åström (v) i debatten. Oron över den humanitära situationen på Gaza var stor. Tvåstatslösningen - som det råder internationell enighet kring - utgjorde en viktig utgångspunkt för samtalet.
Därför var det med stor sorg jag tog del av Alf Svenssons debattartikel i tidningen Dagen (10/7) och som jag kort kommenterade i en bloggpost nedan. Alf Svensson beskriver konsekvent konflikten enbart ur Israels perspektiv och i artikeln tog han som ende svenske etablerade politiker som jag känner till avstånd från tvåstatslösningen - den är enligt honom inte genomförbar i vår tid.
Alf Svensson fungerar som kristdemokraternas utrikespolitiske talesman och därför bidrar hans ensidighet till att kristdemokraterna hamnar helt utanför utanför den svenska debatten om den israelisk-palestinska konflikten. Jag skrev en replik som infördes i Dagen i dag.
2007-07-12
Almedalen V: Demokratins torg eller vimmeljournalistik?
Almedalsveckan är på det stora hela något mycket positivt. Arrangemanget sätter fokus på politiken och många viktiga frågor diskuteras i kreativt sammansatta paneler. Almedalen kan liknas vid demokratins torg, där åsikter och intressen bryts i skapandet av politik.
Men för att torget verkligen skall kunna fungera som ett demokratins torg krävs att deltagarna håller ordning på sina roller. Mediehajpen kring arrangemanget har skapat en journalistik som på sina håll inte står Båstadveckan i tennis efter. Jag tänker särskilt på Politikerbloggen och Almedalsbloggen, som i sin bevakning av Almedalen transformerat sig själva till vimmeljournalister. Politikebloggen rapporterar om moderaternas kommunikationschefs svensexa. Almedalsbloggen rapporterar var Helena Dyrssen (fp) åt middag och hur hon var klädd.
Politikerbloggen må vara ursäktad. Det är en renodlad kommersiell produkt där den bästa nyheten är den som i förlängningen genererar mest ekonomisk vinst. Men initiativtagarna till Almedalsbloggen (Magnus Ljungkvist och Jonas Morian) har publicistiska ambitioner. Vimmeljournalistiken och deras odistanserade förtjusning över att få festa runt med politiker och PR-folk har dessvärre reducerat deras publicistiska trovärdighet för ett bra tag framöver.
Men för att torget verkligen skall kunna fungera som ett demokratins torg krävs att deltagarna håller ordning på sina roller. Mediehajpen kring arrangemanget har skapat en journalistik som på sina håll inte står Båstadveckan i tennis efter. Jag tänker särskilt på Politikerbloggen och Almedalsbloggen, som i sin bevakning av Almedalen transformerat sig själva till vimmeljournalister. Politikebloggen rapporterar om moderaternas kommunikationschefs svensexa. Almedalsbloggen rapporterar var Helena Dyrssen (fp) åt middag och hur hon var klädd.
Politikerbloggen må vara ursäktad. Det är en renodlad kommersiell produkt där den bästa nyheten är den som i förlängningen genererar mest ekonomisk vinst. Men initiativtagarna till Almedalsbloggen (Magnus Ljungkvist och Jonas Morian) har publicistiska ambitioner. Vimmeljournalistiken och deras odistanserade förtjusning över att få festa runt med politiker och PR-folk har dessvärre reducerat deras publicistiska trovärdighet för ett bra tag framöver.
2007-07-11
Almedalen IV: Göran Hägglund och de vikande opinionsiffrorna
Göran Hägglunds anförande i Almedalen var ett skickligt hopsnickrat retoriskt aktstycke. Och hjälp från ovan fick han också i form av den vackraste sommarkvällen hitttills under Almedalsveckan.
Anförandet profilerade kristdemokraterna i förhållande till övriga borgerliga allianspartier genom att ur regeringspolitiken plocka upp det som är kristdemokraternas profilfrågor, för att citera den analys min kära hustru gav SVT24 direkt efter Hägglunds tal. Det är en profilering som kan behövas. Småpartier i en koalitionsregering tenderar att tappa mest opinionsstöd, och kristdemokraterna ligger under fyra procent i flera mätningar.
Göran Hägglund kommer mera till sin rätt live än i TV. Live framstår han som den mest karismatiske av de borgerliga partiledarna (inte någon jättekonkurrens, i och för sig...), i TV försvinner han fortfarande alltför ofta in i studioväggen.
Hägglund avstod också ödmjukt från att ta upp kristdemokraternas krav på sänkt bensinskatt. :-)
Men skall kristdemokraterna kunna vända den nedåtgående opinionstrenden krävs att partiet inte får medial slagsida åt partipolitiskt lite mer udda frågor som t ex abortfrågan. Ett sådant för partiet negativt exempel är en artikel i tidningen Dagen i tisdags, där kristdemokraternas utrikespolitiske talesman och f d partiledare Alf Svensson uttryckligen tar avstånd från tanken på en tvåstatslösning i Palestinafrågan. En sådan lösning, menar Svensson, är inte möjlig att uppnå "under vår tid". Därigenom ställer sig Alf Svensson och kristdemokraterna vid sidan av alla övriga partier i Sverige, som med kraft håller fast vid tvåstatslösningen.
Almedalsveckan är nu över för min del och jag är tillbaka i ett regnigt Göteborg. Återkommer under morgondagen (torsdag) med några avklarnade reflektioner kring Almedalsveckan.
Anförandet profilerade kristdemokraterna i förhållande till övriga borgerliga allianspartier genom att ur regeringspolitiken plocka upp det som är kristdemokraternas profilfrågor, för att citera den analys min kära hustru gav SVT24 direkt efter Hägglunds tal. Det är en profilering som kan behövas. Småpartier i en koalitionsregering tenderar att tappa mest opinionsstöd, och kristdemokraterna ligger under fyra procent i flera mätningar.
Göran Hägglund kommer mera till sin rätt live än i TV. Live framstår han som den mest karismatiske av de borgerliga partiledarna (inte någon jättekonkurrens, i och för sig...), i TV försvinner han fortfarande alltför ofta in i studioväggen.
Hägglund avstod också ödmjukt från att ta upp kristdemokraternas krav på sänkt bensinskatt. :-)
Men skall kristdemokraterna kunna vända den nedåtgående opinionstrenden krävs att partiet inte får medial slagsida åt partipolitiskt lite mer udda frågor som t ex abortfrågan. Ett sådant för partiet negativt exempel är en artikel i tidningen Dagen i tisdags, där kristdemokraternas utrikespolitiske talesman och f d partiledare Alf Svensson uttryckligen tar avstånd från tanken på en tvåstatslösning i Palestinafrågan. En sådan lösning, menar Svensson, är inte möjlig att uppnå "under vår tid". Därigenom ställer sig Alf Svensson och kristdemokraterna vid sidan av alla övriga partier i Sverige, som med kraft håller fast vid tvåstatslösningen.
Almedalsveckan är nu över för min del och jag är tillbaka i ett regnigt Göteborg. Återkommer under morgondagen (torsdag) med några avklarnade reflektioner kring Almedalsveckan.
2007-07-10
Almedalen III: Mona Sahlin och den röda frihetsvisionen
Mona Sahlin hade bättre tur med vädret. Mycket folk och uppsluppen stämning. Det finns en ärlig strävan efter förnyelse på samtliga nivåer inom partiet. Frågan är inte om, utan på vilket sätt.
Ett bärande tema i Monas tal var strävan efter en röd vision om frihet. I de socialdemokratiska programtexterna lyfts tre grundläggande värden ständigt fram; frihet, jämlikhet och solidaritet. När det gäller jämlikheten och solidariteten står socialdemokratin stark, såväl i förhållande till väljarna som när det gäller förmågan att formulera en politik som knyter an till dessa värden.
Men det är sämre beställt med friheten. Socialdemokraterna har förlorat striden om frihetsvärdet till de borgerliga partierna. Främst moderaterna och folkpartiet har lättare att formulera politiska förslag i frihetstermer än vad socialdemokraterna har. En förklaring är att socialdemokraterna är ett klassbaserat parti där arbetarklassens frigörelse var ett av de ursprungliga målen. Men dagens senindustriella samhälle är mycket mer individualiserat än det samhälle där socialdemokratin föddes och så småningom tog ledningen och makten.
För att kunna återkomma till ett långvarigt regeringsinnehav måste socialdemokratin utveckla ett tänkande som kombinerar jämlikheten och solidariteten med en frihetsvision där individualismen inte står för egoism utan för frigörelse. Där friheten inte står i motsättning till utan i stället förstärker jämlikheten och solidariteten.
Frågan om den röda frihetsvisionen kommer med all sannolikhet att få en central plats i det rådslagsarbete som partiet genomför fram till kongressen 2009.
2007-07-09
Almedalen II: Kampen om miljöpolitiken
Miljöminister Andreas Carlgren (c) hade ingen tur med vädret. Cirka 14 grader i luften, lätt blåst och ett kallt ihållande regn utgjorde ramen för hans anförande. Lite drygt 300 personer hukade heroiskt under paraplyerna.
Centern tycks nu göra sitt bästa för att putsa upp partiets något skamfilade rykte i miljöfrågorna och profilera sig som den borgerliga alliansens svar på miljöpartiet. I princip hela Carlgrens tal handlade om miljöfrågorna. Centerns betraktades ju länge som det mest miljömedvetna partiet i Sverige. Men miljöpartiets framgångar har bidragit till att marginalisera centern i miljöfrågorna. Inför socialdemokratins och Göran Perssons respektive Mona Sahlins vision om det gröna folkhemmet har den borgerliga alliansen som helhet riskerat att framstå som grå betong och oljeutsläpp. Borgerligheten behöver ett grönt parti och centern känner sig manat att axla rollen. Kristdemokraterna hade chansen men tappade sin trovärdighet genom hjärnsläppskravet på sänkt bensinskatt i förra valrörelsen.
Men ännu är det svårt att formulera de politiska skiljelinjerna i miljöpolitiken. Centern tävlar med socialdemokraterna och miljöpartiet om att utlova flest förbättringar och mest resurser och politisk kraft på frågan. Alla är vi för en bättre miljö. Men hur skall det göras? Och vem skall betala? Här är de politiska skillnaderna mellan partierna ännu outvecklade. Dessa skillnader måste utvecklas om väljarna på allvar skall mobiliseras ideologiskt i denna fråga. Annars är det risk att miljöfrågornas betydelse reduceras till ett politikens mantra - något som alla samlas kring men som inte leder till politisk handling.
Centern tycks nu göra sitt bästa för att putsa upp partiets något skamfilade rykte i miljöfrågorna och profilera sig som den borgerliga alliansens svar på miljöpartiet. I princip hela Carlgrens tal handlade om miljöfrågorna. Centerns betraktades ju länge som det mest miljömedvetna partiet i Sverige. Men miljöpartiets framgångar har bidragit till att marginalisera centern i miljöfrågorna. Inför socialdemokratins och Göran Perssons respektive Mona Sahlins vision om det gröna folkhemmet har den borgerliga alliansen som helhet riskerat att framstå som grå betong och oljeutsläpp. Borgerligheten behöver ett grönt parti och centern känner sig manat att axla rollen. Kristdemokraterna hade chansen men tappade sin trovärdighet genom hjärnsläppskravet på sänkt bensinskatt i förra valrörelsen.
Men ännu är det svårt att formulera de politiska skiljelinjerna i miljöpolitiken. Centern tävlar med socialdemokraterna och miljöpartiet om att utlova flest förbättringar och mest resurser och politisk kraft på frågan. Alla är vi för en bättre miljö. Men hur skall det göras? Och vem skall betala? Här är de politiska skillnaderna mellan partierna ännu outvecklade. Dessa skillnader måste utvecklas om väljarna på allvar skall mobiliseras ideologiskt i denna fråga. Annars är det risk att miljöfrågornas betydelse reduceras till ett politikens mantra - något som alla samlas kring men som inte leder till politisk handling.
2007-07-08
Almedalen I: För lite politik, för mycket personalfest
Nu på väg till Almedalen. Årets program bjuder på fler seminarier och arrangemang än tidigare. Men programmet känns politiskt tandlöst. Miljöfrågorna och klimatfrågorna dominerar. Inget fel i det. Men uppläggen på seminarierna känns mer som en moraliserande förfasning över sakernas tillstånd än ett synliggörande av de politiskt relevanta skiljelinjer som finns i dessa frågor. Ungefär som Live Earth, typ.
Årets Almedalen har ett starkt drag av personalfest över sig. Främst är det skribenter från bloggvärlden som med barnets förtjusning inte förmår dölja sina känslor. Den s k Almedalsbloggen - grundad av Magnus Ljungkvist och Jonas Morian - ägnar poster åt Almedalens faciliteter, t ex ett bildreportage från Wisby Strand Congress & Event. En annan post visar Niklas Svensson från Politikerbloggen hängandes över en tom bardisk vid Donners brunn. Almedalsbloggens upplägg så här återspeglar glädjen att få vara med och frottera sig med politiker, opinionbildare och andra kändisar - inte en vilja att kritiskt följa och granska de politiska arrangemangen. Men det kanske blir bättre.
Själv medverkar jag vid två seminarier. Det första seminariet genomförs på tisdag och kretsar kring min och Douglas Brommessons bok Politik och kristen tro och arrangeras av bl a tidningen Dagen och Frälsningsarmén på Gotland under samlingsnamnet (g) som i Gud. Det andra seminariet genomförs på onsdag och kretsar kring USA:s roll och politik i Mellanöstern, med bl a chefen för UD:s Mellanöstern- och Nordafrikaenhet Peter Tejler och Palmecentrats generalsekreterare Viola Furubjelke i panelen. Det seminariet arrangeras av bl a Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen. Som vanligt har Broderskapsrörelsen ett fullmatat program som genomförs i Metodistkyrkan mitt i stan. Programmet hittar ni här.
Jag återkommer med kortare Almedalsrapporter de närmaste dagarna - med fokus på politiken.
Årets Almedalen har ett starkt drag av personalfest över sig. Främst är det skribenter från bloggvärlden som med barnets förtjusning inte förmår dölja sina känslor. Den s k Almedalsbloggen - grundad av Magnus Ljungkvist och Jonas Morian - ägnar poster åt Almedalens faciliteter, t ex ett bildreportage från Wisby Strand Congress & Event. En annan post visar Niklas Svensson från Politikerbloggen hängandes över en tom bardisk vid Donners brunn. Almedalsbloggens upplägg så här återspeglar glädjen att få vara med och frottera sig med politiker, opinionbildare och andra kändisar - inte en vilja att kritiskt följa och granska de politiska arrangemangen. Men det kanske blir bättre.
Själv medverkar jag vid två seminarier. Det första seminariet genomförs på tisdag och kretsar kring min och Douglas Brommessons bok Politik och kristen tro och arrangeras av bl a tidningen Dagen och Frälsningsarmén på Gotland under samlingsnamnet (g) som i Gud. Det andra seminariet genomförs på onsdag och kretsar kring USA:s roll och politik i Mellanöstern, med bl a chefen för UD:s Mellanöstern- och Nordafrikaenhet Peter Tejler och Palmecentrats generalsekreterare Viola Furubjelke i panelen. Det seminariet arrangeras av bl a Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen. Som vanligt har Broderskapsrörelsen ett fullmatat program som genomförs i Metodistkyrkan mitt i stan. Programmet hittar ni här.
Jag återkommer med kortare Almedalsrapporter de närmaste dagarna - med fokus på politiken.
2007-07-06
Våldet på Gaza IV
Frisläppandet av den brittiske BBC-korrespondenten Alan Johnston blev förstås en stor prestige- och propagandaseger för Hamas. Organisationen gav en bild av att man nu kontrollerar händelseutvecklingen på Gaza och därmed också utgör en ofrånkomlig samtalspartner inför framtiden.
Dagens Nyheters huvudledare tar i dag explicit avstånd från försöken att isolera Hamas: Insikten om att isoleringsstrategin inte fungerar har också växt sig starkare. För några dagar sedan (29/6) var det biståndsminister Gunilla Carlsson (m) som i en intervju i Sydsvenskan uttryckligen kritiserade EU:s tidigare isoleringsstrategi: Vi måste överpröva att vi inte stöttade den nationella samlingsregeringen för de palestinska områdena. Den hade kunnat bli en samtalspartner med Israel. Men samlingsregeringen blev i stället svag eftersom den saknade pengar för löneutbetalningar. Med en annan politik hade vi kanske kunnat undvika den splittring som nu blivit i Palestina. Nu har vi tvingats ta flera steg tillbaka. Det är utomordentligt ovanligt att en minister är så självkritisk mot en politik hon tidigare stöttat.
Vi är några som sagt det tidigare. Försöken att isolera Hamas har varit kontraproduktiva. Det gäller att kunna göra två saker samtidigt. Å ena sidan ta starkt avstånd från relevanta delar av Hamas politiska program och politiska praktik. Å andra sidan försöka påverka Hamas att ta avstånd från terror och erkänna Israel. En sådan påverkan genomförs bäst genom samtal och politiska påtryckningar - inte genom isolering. Sanna vänner av Israel förmår göra dessa båda saker samtidigt.
Vägen framåt går genom att försöka skapa en dialog mellan Fatah och Hamas så att palestinierna i de framtida förhandlingarna med Israel kan tala med en röst. Hamas måste avsäga sig terrorn och erkänna Israel. Israel måste upphöra med de folkrättsstridiga attackerna mot palestinska mål i Gaza.
Dagens Nyheters huvudledare tar i dag explicit avstånd från försöken att isolera Hamas: Insikten om att isoleringsstrategin inte fungerar har också växt sig starkare. För några dagar sedan (29/6) var det biståndsminister Gunilla Carlsson (m) som i en intervju i Sydsvenskan uttryckligen kritiserade EU:s tidigare isoleringsstrategi: Vi måste överpröva att vi inte stöttade den nationella samlingsregeringen för de palestinska områdena. Den hade kunnat bli en samtalspartner med Israel. Men samlingsregeringen blev i stället svag eftersom den saknade pengar för löneutbetalningar. Med en annan politik hade vi kanske kunnat undvika den splittring som nu blivit i Palestina. Nu har vi tvingats ta flera steg tillbaka. Det är utomordentligt ovanligt att en minister är så självkritisk mot en politik hon tidigare stöttat.
Vi är några som sagt det tidigare. Försöken att isolera Hamas har varit kontraproduktiva. Det gäller att kunna göra två saker samtidigt. Å ena sidan ta starkt avstånd från relevanta delar av Hamas politiska program och politiska praktik. Å andra sidan försöka påverka Hamas att ta avstånd från terror och erkänna Israel. En sådan påverkan genomförs bäst genom samtal och politiska påtryckningar - inte genom isolering. Sanna vänner av Israel förmår göra dessa båda saker samtidigt.
Vägen framåt går genom att försöka skapa en dialog mellan Fatah och Hamas så att palestinierna i de framtida förhandlingarna med Israel kan tala med en röst. Hamas måste avsäga sig terrorn och erkänna Israel. Israel måste upphöra med de folkrättsstridiga attackerna mot palestinska mål i Gaza.
2007-07-05
Dan Berglund släpper skiva efter 20 år
En av årets stora kulturhändelser är onekligen att Dan Berglund den 29 augusti släpper sitt första album på 20 år. Dan Berglund fick sitt genombrott 1975 med skivan "En järnarbetares visor". Därefter följde "Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen" (1977) samt "Den stora maskeraden" (1979). Dan Berglund blev - och är - kult, inte minst genom superhits som En Örgryteyngling, Visa till SAP samt vänsterns favoritallsång alla kategorier Mina herrar som räknar profiter.
I början av 1980-talet tappade Dan Berglund sin kommunistiska övertygelse och gick in i den stora tystnaden. Albumet "Vildmarken" från 1987 blev ett försök till comeback, men det sålde inte alls. De senaste åren har Dan Berglund gjort sporadiska framträdanden. Hans publik har mött honom inte bara med nostalgi utan framförallt med hopp om en rejäl återkomst.
Det skulle inte förvåna om tiden nu hunnit ikapp Dan Berglund - eller om det möjligen är Dan Berglund som hunnit ikapp tiden. Kanske får han äntligen sitt publika genombrott även bortom den vänster som för 30 år sedan tog honom till sitt hjärta.
De yttre förutsättningarna finns. På plattan medverkar bl a Göteborgssymfonikerna och på spåret "Hymn" sjunger Dan Berglund duett med Sofia Karlsson. Det ni, kära läsare!
I början av 1980-talet tappade Dan Berglund sin kommunistiska övertygelse och gick in i den stora tystnaden. Albumet "Vildmarken" från 1987 blev ett försök till comeback, men det sålde inte alls. De senaste åren har Dan Berglund gjort sporadiska framträdanden. Hans publik har mött honom inte bara med nostalgi utan framförallt med hopp om en rejäl återkomst.
Det skulle inte förvåna om tiden nu hunnit ikapp Dan Berglund - eller om det möjligen är Dan Berglund som hunnit ikapp tiden. Kanske får han äntligen sitt publika genombrott även bortom den vänster som för 30 år sedan tog honom till sitt hjärta.
De yttre förutsättningarna finns. På plattan medverkar bl a Göteborgssymfonikerna och på spåret "Hymn" sjunger Dan Berglund duett med Sofia Karlsson. Det ni, kära läsare!
2007-07-03
Ett nytt kristet parti?
Nätverket Tillsammans meddelar att man skall bilda ett nytt politiskt parti. Partiet skall bygga på kristen värdegrund och ha sin utgångspunkt i Bibeln.
Den kristna högern förökar sig genom delning.
Den kristna högern förökar sig genom delning.
2007-07-02
Federley och Peczynski hånar småföretagare
Centerpartiets Fredrick Federley och PR-kvinnan Dominika Peczynski säljer den salladsbar som de under uppmärksammade former inköpte för bara två månader sedan. Federley och Peczynski hade en politisk agenda med sitt köp - de ville undergräva kollektivavtalen efter fackets omtalade blockad av salladsbaren Wild n' Fresh i Göteborg.
Till Dagens Media säger Peczynski att köpet av salladsbaren absolut inte var ett var ett PR-jippo: Självklart inte. Vi ville tjäna pengar, men för att man ska kunna göra det krävdes det mer jobb än vad vi hinner med. Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli.
"Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli." Ett sanslöst uttalande från personer som säger sig förstå småföretagens utsattta situation och som påstår sig vilja förbättra deras arbetsvillkor. Federleys och Peczynskis drar vidare mot nya äventyr - men deras politiska jippo blev kvar som en spottloska i ansiktet på alla seriöst arbetande småföretagare.
Till Dagens Media säger Peczynski att köpet av salladsbaren absolut inte var ett var ett PR-jippo: Självklart inte. Vi ville tjäna pengar, men för att man ska kunna göra det krävdes det mer jobb än vad vi hinner med. Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli.
"Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli." Ett sanslöst uttalande från personer som säger sig förstå småföretagens utsattta situation och som påstår sig vilja förbättra deras arbetsvillkor. Federleys och Peczynskis drar vidare mot nya äventyr - men deras politiska jippo blev kvar som en spottloska i ansiktet på alla seriöst arbetande småföretagare.
2007-06-29
Göran Hägglund, kristdemokraterna och abortfrågan
Göran Hägglund visade både politisk skicklighet och civilkurage i sitt sätt att hantera abortfrågan vid kristdemokraternas riksting i dag. Han markerade tydligt att det gick en skarp gräns mellan honom och de kristdemokrater som vill förbjuda den fria aborten efter 12 veckor - här fanns inget utrymme för kompromisser. Kraften i Hägglunds agerande omöjliggjorde också för abortmotståndarna inom partiet att vinna över tveksamma ombud till sin linje.
Abortfrågan är inte enkel - den som påstår något sådant har inte så mycket förstått. Ytterst handlar abortfrågan inte bara om kvinnans rättigheter utan också om livets uppkomst och vilket människovärde vi tillskriver ofödda barn.
Jag har valt att i denna fråga vara pragmatisk. Jag stödjer helt och fullt den svenska abortlagstiftningen, eftersom jag inte ser något förslag till förändring som jag uppfattar som mer moraliskt rätt eller som orsakar mindre lidande. Men abortfrågan kommer att finnas kvar som en politiskt och mänskligt bekymmersam fråga under överskådlig tid framåt.
Carin Stenström skriver idag i Expressen att strävan att minska antalet aborter kommer att bli en politisk vänsterfråga. Hon har fel när hon påstår att vänstern skulle vilja minska antalet aborter av rädsla för låga födelsetal. Men vänstern borde mer kraftfullt våga ge sig in i debatten om hur vi skall se på livets uppkomst. Den debatten är alldeles för viktig för att lämna åt kristdemokrater och forskare.
Abortfrågan är inte enkel - den som påstår något sådant har inte så mycket förstått. Ytterst handlar abortfrågan inte bara om kvinnans rättigheter utan också om livets uppkomst och vilket människovärde vi tillskriver ofödda barn.
Jag har valt att i denna fråga vara pragmatisk. Jag stödjer helt och fullt den svenska abortlagstiftningen, eftersom jag inte ser något förslag till förändring som jag uppfattar som mer moraliskt rätt eller som orsakar mindre lidande. Men abortfrågan kommer att finnas kvar som en politiskt och mänskligt bekymmersam fråga under överskådlig tid framåt.
Carin Stenström skriver idag i Expressen att strävan att minska antalet aborter kommer att bli en politisk vänsterfråga. Hon har fel när hon påstår att vänstern skulle vilja minska antalet aborter av rädsla för låga födelsetal. Men vänstern borde mer kraftfullt våga ge sig in i debatten om hur vi skall se på livets uppkomst. Den debatten är alldeles för viktig för att lämna åt kristdemokrater och forskare.
2007-06-26
Våldet på Gaza III
Gårdagens toppmöte i Sharm-El-Sheik var ett sätt för Israel, Egypten och Jordanien att markera politiskt stöd åt president Abbas och hans krisregering och samtidigt försöka marginalisera och försvaga Hamas. Men ekvationen är inte enkel. Risken finns att palestinierna i stället uppfattar president Abbas som alltför svag i förhållande till Israel och att Hamas vinner ytterligare sympatier.
Israels beslut att betala ut de innehållna skattemiljarderna till den palestinska regeringen kan ses som en strategi att försöka gjuta ekonomiskt liv i Västbanken. I så fall skulle Västbanken kunna växa till en förebild för palestinierna i Gaza och därigenom undergräva stödet för Hamas.
Men en sådan strategi är problematisk. Att utveckla Västbanken ekonomiskt tar lång tid. Hamas har ett starkt stöd hos det palestinska folket och vann det kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. Det är inte särskilt svårt att bestämt ta avstånd från Hamas politiska program. Men rörelsen kan inte önsketänkas bort ur den politiska processen. Den hittillsvarande strategin med isolering har ju varit allt annat än framgångsrik.
För att på allvar kunna gå vidare i den politiska processen mot en tvåstatslösning måste palestinierna först enas. En sådan enighet förutsätter en dialog mellan Hamas och Fatah. Hamas vill ha en dialog med Fatah, men Fatah säger nej. Men Fatah kan inte skapa fred med Israel utan att först ha uppnått en överenskommelse med Hamas. Om inte annat så eftersom varje förslag på uppgörelse med Israel kommer att underställas det palestinska folket i en folkomröstning. Därför kommer Fatah i sinom tid att skapa en dialog med Hamas.
Vi kan således inte förvänta oss några avgörande steg i fredsprocessen under den närmaste tiden. Tills maktkampen mellan Hamas och Fatah är avslutad gäller det för omvärlden att säkra den humanitära situationen på Gazaremsan och motarbeta alla åtgärder som skulle försvaga en tvåstatslösning.
Om detta och något till uttalade jag mig i dag i P 1 Morgon.
Israels beslut att betala ut de innehållna skattemiljarderna till den palestinska regeringen kan ses som en strategi att försöka gjuta ekonomiskt liv i Västbanken. I så fall skulle Västbanken kunna växa till en förebild för palestinierna i Gaza och därigenom undergräva stödet för Hamas.
Men en sådan strategi är problematisk. Att utveckla Västbanken ekonomiskt tar lång tid. Hamas har ett starkt stöd hos det palestinska folket och vann det kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. Det är inte särskilt svårt att bestämt ta avstånd från Hamas politiska program. Men rörelsen kan inte önsketänkas bort ur den politiska processen. Den hittillsvarande strategin med isolering har ju varit allt annat än framgångsrik.
För att på allvar kunna gå vidare i den politiska processen mot en tvåstatslösning måste palestinierna först enas. En sådan enighet förutsätter en dialog mellan Hamas och Fatah. Hamas vill ha en dialog med Fatah, men Fatah säger nej. Men Fatah kan inte skapa fred med Israel utan att först ha uppnått en överenskommelse med Hamas. Om inte annat så eftersom varje förslag på uppgörelse med Israel kommer att underställas det palestinska folket i en folkomröstning. Därför kommer Fatah i sinom tid att skapa en dialog med Hamas.
Vi kan således inte förvänta oss några avgörande steg i fredsprocessen under den närmaste tiden. Tills maktkampen mellan Hamas och Fatah är avslutad gäller det för omvärlden att säkra den humanitära situationen på Gazaremsan och motarbeta alla åtgärder som skulle försvaga en tvåstatslösning.
Om detta och något till uttalade jag mig i dag i P 1 Morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)