Sedan några dagar pågår en debatt om nyutgivning av några av författaren Jan Lööfs barnböcker. Det är böckerna ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian” som av förlaget anses innehålla stereotypa skildringar av andra kulturer.
På ett sätt är frågan okomplicerad. Tider och seder förändras, och normerna med dem. Några av Jan Lööfs teckningar kan i dag förefalla daterade, och sända ut helt andra signaler än vad de gjorde när de först publicerades. Förlaget kan då välja att avstå från nyutgivning, att trots allt ge ut böckerna på nytt med originalteckningarna eller att i samråd med Jan Lööf ge ut en uppdaterad version. No big thing.
Men frågan om nyutgivningen om Jan Lööfs böcker blir en del av en pågående metadebatt om rasism, och om rasistiska stereotyper i litteraturen överhuvudtaget. Tintin, Pippi Långstrump, Stina Wirséns Lilla Hjärtat och Walt Disneys I jultomtens verkstad är andra konstnärliga verk som dissekerats. Debatten är förstås inte bara svensk. Ordkombinationen "Enid Blyton" och "racism" får till exempel 40 000 träffar på Google. Och hur skulle en nyutgivning av originalversionen av sir Walter Scotts Ivanhoe tas emot idag, med tanke på de grova antisemitiska stereotyper som där förekommer?
Jag tror att den som söker en enkel princip för att hantera dessa problem biter sig i tummen. Nej, vi kan inte sorglöst och mekaniskt återpublicera gamla böcker som om ingenting hänt sedan de först gavs ut. Varje nyutgivning kräver nya motiverade publiceringsbeslut. Vi kan heller inte skriva om historien genom att radera ut de stereotyper som präglat tidigare epoker i mänsklighetens historia. Det är ofta bättre att offensivt och frimodigt låta stereotypa bilder och texter ligga till grund
för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt
att leva tillsammans.
Det jag tycker om med dessa metadebatter är att de bidrar till att rikta fokus på frågan om rasismen i vår tid och i dagens Sverige. Vilka är vår tids förtryckande, rasistiska strukturer som vi tar för så givna att vi inte ens är medvetna om deras existens? Vad kommer vi att vilja klippa bort eller rita om om 50 år?