Vad vill USA uppnå i konfliken med Iran? Enkla svaret: ingen vet.

Det kunde varit värre. Irans vedergällningsaktion i natt mot amerikanska flygbaser i Irak medförde inga dödsfall. Sannolikt försökte Iran medvetet undvika allvarliga skador för att i stället prioritera en nedtrappning av den militära konflikten. Om amerikanska soldater förlorat sina liv i attacken hade dödsdansen mellan USA och Iran tagit ny fart. Nu finns möjlighet för parterna att uppvisa den återhållsamhet som omvärlden - inklusive Sverige - vädjat om. President Trumps tal tidigare i kväll markerade också att USA inte hade för avsikt att här och nu föra den militära konflikten vidare. Det är bra. Kanske att diplomatin nu får en möjlighet att verka. Varken USA eller Iran har något att vinna på ett krig mellan de båda staterna.

Men diplomati är en svår konst. Den underlättas inte av att det råder stor osäkerhet om USA:s mål och strategier i konflikten. För att mäkla fred måste man veta vad de olika parterna vill uppnå. Och vad vill USA egentligen uppnå i sina relationer till Iran? Vill man se regeringen störtad och lägga grund till en demokratisk utveckling i Iran? Vill man i stället värna stabiliteten i området, för att på så sätt undvika ett regionalt storkrig mellan Iran och Saudiarabien? Vill man behålla de amerikanska soldaterna i Irak eller vill man ta hem dem? Vill man ha ensidiga garantier om att Iran inte tänker skaffa kärnvapen? Var syftet med dödsattacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani att avskräcka Iran och med Iran förbundna miliser från attacker mot amerikanska mål i Irak? Och om målet verkligen var att avskräcka från attacker, varför motiverar USA då ditsändandet av nya soldater med att hotbilden mot amerikanska mål har stärkts efter dödandet av general Soleimani?

Frågelistan kan med enkelhet göras betydligt längre. Svaren kan sammanfattas i två ord: ingen vet. I den amerikanska administrationen finns i dag ett stort antal olikartade uppfattningar om USA:s mål och strategier i området. Den person som har att samordna och syntetisera dessa mål och strategier heter Donald Trump. Det är illavarsnande.

Tre saker oroar mig. 1.) Den iranska oppositionen, vilken för bara några veckor sedan samlade sig till offentliga manifestationer mot den förtryckande regimen, riskerar att tryckas tillbaka. USA:s dödsattack mot Qassem Soleimani har åtminstone tillfälligt stärkt den iranska regimens maktställning. 2.) President Trumps instabilitet och oförutsägbarhet. I det spända läget i Mellanöstern bidrar Trumps instabilitet och oförutsägbarhet till att ytterligare förstärka misstänksamheten i regionen och till USA:s agerande i konflikten överhuvudtaget. 3.) Hoten mot Iraks oberoende. Redan nu har Iran ett stort inflytande i Irak, och den irakiska regeringen kontrollerar inte Iraks territorium. Risken är stor att Iran-relaterade miliser i Irak - med eller utan den iranska regimens godkännande - initierar nya attacker mot USA. I förlängningen finns hotet att Irak faller samman som stat, att dess territorium tas i besittning av olika inbördes rivaliserande grupper och att IS kan få en ny plattform att verka från.

Så vi måste mana till fortsatt återhållsamhet från konfliktens parter. Sätt folkrätten i centrum. Värna Iraks suveränitet. Då kan förhandlingar påbörjas och vägen till fred fortfarande ligga öppen.

Donald Trump hotar öppet att bryta mot folkrätten. Ett ytterst illavarsnande tecken.

Om alla stater och politiska ledare i världen följde folkrätten skulle vi leva i en mycket säkrare värld, där de mänskliga rättigheterna respekterades och där livet var så mycket bättre för så många människor. Därför är det viktig att värna folkrätten och sätta folkrätten i centrum i hanterandet av krig och kriser.

Eftersom det inte finns någon legitim världspolis och de internationella domstolar som finns ofta saknar befogenheter att döma och bestraffa stater och andra aktörer som bryter mot folkrätten är det viktigt att folkrätten som norm ändå respekteras. Och det är faktiskt så att de allra flesta stater, även de värsta diktaturerna, nästan aldrig tillstår något folkrättsbrott. I stället väljer de att tolka folkrätten på ett sådant sätt att deras eget agerande blir förenligt med gällande rätt. Så stark är folkrättens status.

Men nu utmanas folkrätten inte bara som praktik, utan också som norm. USA:s president Donald Trump har de senaste dygnen vid åtminstone två tillfällen uttalat sig på ett sätt som innebär att han avser att strunta i gällande folkrätt. För det första har Donald Trump hotat att slå till mot mål som är "important to Iran & Iranian culture". Att attackera kulturella mål - inklusive kulturella platser - räknas som ett krigsbrott. Donald Trump avfärdar kritiken: They’re allowed to use roadside bombs and blow up our people. And we’re not allowed to touch their cultural site? It doesn’t work that way.”

För det andra stadgar folkrättens proportionalitetsprincip att det militära värdet av ett angrepp måste stå i proportion till antalet civila offer. Men Donald Trump hotar öppet på Twitter med att bryta mot denna proportionalitetsprincip och att slå tillbaka "perhaps in a disproportionate manner".

USA:s dödande av den iranske generalen Qassem Soleimani har höjt spänningsläget avsevärt i regionen. Återhållsamhet och ett värnande av folkrätten är mycket viktigt. Att Donald Trump nu öppet hotar med att bryta mot folkrätten är ett på många sätt ytterst illavarsnande tecken.