Sorgen är fortfarande outsägligt svår efter de fruktansvärda attentaten i Norge. Delar av bilden kring det ohyggliga börjar sakta klarna. Finns det redan nu några insikter och erfarenheter att ta med sig i det fortsatta arbetet för ett öppet, humanitärt samhälle?
När ett oväntat våldsdåd inträffar vill vi alla förstå vad det är som har hänt. Människan är en meningsskapande varelse, det är en av de egenskaper som skiljer oss från djuren. För att förstå det inträffade och kunna skapa mening vill vi veta vem som har utfört dådet och vilka motiv som legat till grund för handlingen. Mordet på
Olof Palme är fortfarande ett oläkt sår i det svenska samhällslivet, bland annat därför att vi inte med säkerhet vet vem som utförde det och varför.
Behovet av att veta vem som utfört attentatet och varför sätter press på experter och politiska kommentatorer att tidigt uttala sig och formulera hypoteser. Medierna ligger på, eftersom folk vill veta. I en sådan situation är återhållsamhet en dygd. De spekulationer som oundvikligen måste göras skall präglas av försiktighet och ödmjukhet.
Spekulationerna kring attackerna i Oslo och på Utøya präglades inte alltid av en sådan försiktighet och ödmjukhet.
Det är sannolikt al-Qaida som står bakom terrorangreppet i Oslo, sa t ex den av media flitigt anlitade terrorexperten
Magnus Ranstorp till den norska tidningen
Aftenposten kort efter att bomben exploderat i de norska regeringskvarteren. (Däremot var hans kollega
Magnus Norell föredömligt återhållsam i sina kommentarer i SVT Aktuellt senare på kvällen.) Flera medier spred också okritiskt den felaktiga uppgiften att en islamistisk grupp med namnet "Helpers of the Global Jihad" tagit på sig ansvaret för attacken.
Även framträdande Sverigedemokrater var ivriga att bidra till spekulationerna kring gärningsmannen. Partiets riksdagsledamot
Kent Ekeroth frågade på twitter:
Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge? Kort därefter raljerade han:
Nej, jag kommer inte kalla er islamofober.
Jimmie Åkessons pressekreterare
Linus Bylund fyllde på med:
Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas! Partikamraternas skriverier fick Jimmie Åkesson att gå ut och indirekt ta avstånd från deras twittrande:
Låt oss inte spekulera i eventuella gärningsmän innan vi har alla fakta. (Till Expressen
säger Linus Bylund att hans twittrande missuppfattats och att han egentligen ville bidra till att undvika spekulationer. Jag har svårt att se rimligheten i en sådan tolkning.)
Den misstänkte gärningsmannen är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från attackerna i Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i utpekandet av hotbilder av olika slag - för att uttrycka det milt.
Det sjuka skall vi slåss mot, det friska skall vi värna, sjöng
Dan Berglund en gång i tiden. Det bästa sättet att hedra de dödas minne är att lägga än större kraft i arbetet för att värna ett öppet samhälle, ett samhälle där människovärdet aldrig betingas av hudfärg eller av religiös tillhörighet. Som jag, inspirerad av
Anna Ardin, skrev i en bloggpost i förmiddags:
Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti. Ensam är svag, men tillsammans är vi starka.
Jag avslutar med ett par strofer ur
Nordahl Griegs dikt
Till ungdommen, den dikt som på plakat prydde de norska ungdomarna läger på Utøya:
Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
Knus det! I livets navnskal urett falle.Solskinn og brød og åndeies av alle.
