Glädjeskuttande idrottskvinnor och könsmaktsordningen

Sportjournalistikens gestaltning av män och kvinnors idrottsframgångar illustrerar att vi har en bra bit kvar till ett jämställt samhälle. Könsmaktsordningen lever, och Djävulen gömmer sig i dess detaljer.

Tidningen Expressen visar hur den svenska segertrion i U23-VM 15 km längdskidor Ebba Andersson, Moa Lundgren och Emma Ribom uppmuntras av fotografer att ta ett glädjeskutt framför kameran tillsammans. Oskyldigt, eller till och med självklart, tycker kanske en del. Nåja. Alltså, jag tycker det är så fånigt, säger en uppenbart generad Ebba Andersson inför journalisterna men låter sig ändå övertalas att ställa upp på bilden.

Efter det konstruerade glädjeskuttet säger Ebba Andersson till Expressen: Jag tycker det är lite fånigt att vi tjejer alltid ska göra det. Jag tror aldrig jag sett en segerbild där killarna tagit ett glädjeskutt.  Det är lite förlegat och uttjatat att vi tjejer alltid ska ta ett glädjeskutt efter målgång. 

Foto: Lukas Johansson/Svenska skidförbundet.

Dessa bilder på käcka, glädjeskuttande idrottskvinnor riskerar att förminska deras prestationer till något underhållande, något roligt att titta på men inte att ta på allvar. Det män gör är däremot svårt och ansträngande. Bilder på glädjeskuttande idrottskvinnor blir en feminisering av den maskulina ansträngningen av idrottskvinnan till kvinna, flicka, barn. Inte konstigt att Ebba Andersson reagerar och tycker att bilden uttrycker ett förlegat budskap.

Nu får vi se om ni, kära läsare, översvämmar mitt flöde med bilder på glädjeskuttande manliga skidlöpare. Då får vi ta om diskussionen från början.  

Löfvens sommartal - ideologiskt och utan räkneexempel

Det var ett lite speciellt läge som kringgärdade Stefan Löfvens sommartal i Vasaparken i dag. Alla vet att Stefan Löfven med största sannolikhet kommer att erbjudas att bilda regering efter riksdagsvalet om en dryg månad. En borgerlig majoritetsregering beskrivs av Dagens Nyheters ledarsida som "svindlande osannolik". I den politiska nyhetsjournalistiken handlar diskussionerna mest om huruvida de rödgröna partierna får egen majoritet eller om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering och hur stark eller svag kommer en sådan regering att bli?

Om Alliansen skulle lyckas vända opinionsunderläget till en valseger har man genomfört en historisk prestation. Aldrig tidigare i modern svensk politisk historia har ett politiskt block lyckats hämta in ett så stort underläge en dryg månad före ett val. I dagens Europa är det också ytterst ovanligt att en regering vinner tre ordinarie val i rad, med samma partier i regeringsställning.

Givet de rödgrönas klara försprång i opinionen och det samtidigt oklara läget i regeringsfrågan valde Stefan Löfven att vända sig till tre olika målgrupper i sitt tal. De rödgröna väljare som tvekar vilket rödgrönt parti de skall rösta på kunde ta fasta på Löfvens uttalanden om "den förbannade könsmaktsordningen" och hans beskrivning av "Israels folkrättsvidriga ockupation" som grundproblemet i Palestinakonflikten. De väljare som ännu tvekar mellan Alliansen och Socialdemokraterna kan ha attraherats av Löfvens starka betoning av behovet att hålla ihop landet och lösa de samhällsproblem som försvårar tillvaron för så många. Socialdemokraternas egna kärnväljare mobiliserades genom Löfvens betoning av jämlikhetsfrågor och hans angrepp på Alliansen och dess skattesänkarpolitik.

Det var ett ideologiskt tal, kring jämlikhet, solidaritet och framför allt om vikten av att hålla ihop Sverige. Retoriken var fjärran från de revisorsliknande räkneexempel som präglade alltför stor del av den politiska debatten i våras. Det är bra. Jag hoppas på en valrörelse där ideologiskt impregnerade sakpolitiska förslag synliggör de centrala politiska skillnaderna mellan de alternativ som väljarna har att ta ställning till.