Obamas besök - ryggdunkande för inga frågor framåt

Så har då president Barack Obama lämnat landet, efter mindre än ett dygns vistelse i landet. Utåt sett har besöket inte kretsat särskilt mycket kring de svensk-amerikanska relationerna. Så använde sig till exempel Barack Obama gårdagens presskonferens som en plattform för att rikta sig till hela världen för att tala om krisen i Syrien och för att bemöta kritiken mot USA:s nyligen avslöjade övervakning och avlyssning.

Låt mig vara uppriktig. Jag tycker det är utomordentligt svagt att den svenska regeringen inte utnyttjade Obamas besök till att diskutera de frågor där Sverige och USA är oense. Nu blev det till exempel TT som fick ta ansvar och fråga Obama om övervakningsaffären. Utrikesminister Carl Bildt har till och med gått så långt att han beskrivit besöket som ett "feelgood-möte". Feelgood-möte? En märklig prioritering när Sverige för en gångs skull har en av världens absolut mäktigaste politiker till hands.

Jag tror att Carl Bildts feelgood-strävan bottnar i en djupt felaktig värdering av besökets potential. De flesta bedömare är till exempel eniga om att Barack Obama egentligen vill stänga Guantanomolägret så snart som möjligt, men att han har problem på hemmaplan med att driva frågan framåt. Om USA:s och Obamas vänner - och dit hör Sverige - tiger av oro för att genera gästen eller för att Obama "egentligen" vet vad vi tycker i frågan, ja, då missar man möligheten att stärka Obamas position på hemmaplan. Om inte ens Obamas närmaste vänner tar upp Guantanamofrågan med honom blir budskapet att omvärlden inte tycker att frågan egentligen är särskilt viktig. Därigenom försvagas Obamas möjligheter att driva frågan framåt i USA.

Motsvarnde resonemang gäller frågor där det är mer oklart vad Obama innerst inne tänker, som de amerikanska drönarattackerna, övervakningen och Edward Snowden samt dödsstraffet. Ett underdånigt ryggdunkande för inga frågor framåt och är heller inget sunt uttryck för genuin vänskap.

Att tiga är att samtycka. Genom tigande tar man också på sig en del av ansvaret för ogärningar man egentligen tar avstånd från.