Vag avtalstext bäddar för fortsatt konflikt mellan Sverige och Turkiet

Vem vann egentligen den politiska kraftmätningen mellan Sverige och Turkiet givet den överenskommelse som länderna, tillsammans med Finland, undertecknade igår? I Ekot i morse beskrev utrikesminister Ann Linde innehållet på ett sätt som innebar att Sverige inte gjort några eftergifter alls till Turkiet, utan enbart tydliggjort och tecknat ned redan kända och etablerade svenska ståndpunkter. I Turkiet låter det annorlunda. Turkiska medier hyllar överenskommelsen och menar att president Erdogan fått igenom i princip alla sina krav. 

De helt motstridiga tolkningarna möjliggörs genom textens vaghet i centrala avsnitt. Jag ska ge tre exempel. 

Paragraf fyra uttrycker att Sverige inte ska ge stöd till kurdiska organisationer som till exempel PYD (som idag styr kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien och som av Turkiet - men inte av Sverige eller av EU - uppfattas som en terrororganisation). Men utfästelsen att inge ge stöd till PYD länkas i samma stycke till en tidigare mening om att Sverige ska ge Turkiet stöd för hot mot landets säkerhet. Skrivningen innebär att Sverige kan ge stöd åt PYD så länge stödet inte innebär att Turkiets säkerhet hotas (till exempel bistånd i olika former). Turkiet tolkar paragrafen som att allt stöd är uteslutet, Sverige tolkar den som att bara en viss typ av stöd är uteslutet.

Paragraf fem slår fast att Sverige ska slå ned på aktiviteter som utförs av PKK och "andra terrororganisationer" eller individer, grupper och närverk som har "kopplingar" till dessa terrororganisationer. För Turkiet är det självklart att PYD och dess milis IPG ska räknas in bland dessa "andra terrororganisationer". Men eftersom Sverige inte betraktar PYD eller IPG som terrororganisationer så har Sverige givet avtalstexten som den står heller inga förpliktelser att slå ned på aktiviteter utförda av dessa organisationer.

Paragraf sju innebär att Sverige Nato-medlemskap kommer att få konsekvenser för tillämpningen av gällande regelverk för svensk vapenexport. Så är det. Men ingenstans står det att Sverige förbinder sig att i framtiden sälja vapen till Turkiet. Sverige har vid två tillfällen de senaste åren nekat Turkiet att köpa svenska vapen. Ingenting i avtalstexten förpliktigar Sverige att säga ja till att sälja vapen till Turkiet i framtiden. 

Fördelarna med vagheten i avtalstexten är att båda sidor kan framställa sig som vinnare. Nackdelen är att Turkiet när som helst i den fortsatta medlemsprocessen kan hävda att Sverige bryter mot överenskommelsen, mot dess bokstav eller åtminstone mot dess anda. Eftersom Turkiets parlament måste godkänna Sveriges medlemsansökan så kan tolkningstvisterna få en avgörande politisk betydelse i slutet av ansökningsprocessen.

Jag var en av dem som var kritisk till den hast som kringgärdade Sveriges medlemsansökan. Vägen till ett svenskt medlemskap tecknades i ett rosenskimrande ljus och Turkiets ultimatum fanns överhuvudtaget inte med på kartan. I debatten upprepade Nato-vänner som ett mantra att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle bestå även som Nato-medlem. Idag diskuterar vi tillbakadraget stöd till kurdiska PYD samt implicita utfästelser om utlämningsavtal och möjligheten till svensk vapenexport till Turkiet. 

Utvecklingen de senaste månaderna stärker min övertygelse om att processen gick för fort. Framöver tycker jag det vore bättre om Nato-staterna tog striden med Turkiet om Sveriges medlemskap. Sverige ska inte bidra till att ge politisk legitimitet åt Erdogan och hans auktoritära regim. Sverige ska även fortsatt stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter - oavsett om vi blir medlemmar av Nato eller inte.

 

Varför jag slutat använda uttrycket "politisk vilde"

För ett par veckor sedan publicerade jag en tweet där jag försynt undrade om vi inte borde sluta använda ordet "vilde" om riksdagsledamöter utan partitillhörighet. Jag anförde att ordet "vilde" är en stereotyp för "primitiva naturfolk" utanför civilisationen och ofta används med en nedsättande innebörd. Ord formar tanken, avslutade jag.

Ni kan inte ana vad som hände sedan.

Jo, det kan ni nog. Tweeten fick hundratals kommentarer, de allra flesta negativa och flera fyllda av hat, raseri och allmänna okvädingsord om min ringa person. Därtill ett antal besserwisser-kommentarer om att jag själv minsann tidigare använt uttrycket. Det är sällan en enskild tweet från mig väcker så starka känslor.

Ja, självklart hade jag själv tidigare använt uttrycket. "Politisk vilde" har ju varit ett vedertaget uttryck under väldigt många år. På samma sätt som "chokladboll" tidigare kallades något helt annat och att jag själv som ung på ett oproblematiserat sätt använde det då vedertagna namnet på den kakan. Jag noterade också att många i den efterföljande debatten uttryckte sig ungefär som att "jag ska minsann fortsätta att säga vilde" på samma triumfatoriska sätt som andra tidigare uttryckt att de "minsann skulle fortsätta säga n-boll" och inte chokladboll.

Men alla språk förändras i takt med samhällsutvecklingen. Ordet "vilde" definieras i Svensk ordbok som en "person som lever i naturtillstånd opåverkad av västerländsk kultur och ofta betraktas som skrämmande" och i utvidgad betydelse som en "obehärskad och farlig person". Ordet används ofta i nedsättande betydelse.

Min uppfattning att uttrycket "politisk vilde" överlevt sig självt förstärktes efter gårdagens debatt i SVT Aktuellt mellan Annie Lööf och Jimmie Åkesson. I debatten beskrev Annie Lööf konsekvent riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh som "partilös" medan Jimmie Åkesson i stället insinuant talade om "den här vilden (,,,) som kanske inte har Sverige och svenska folkets intressen för ögonen." 

Var och en för göra som hen vill. Själv slutar jag nu använda uttrycket "politisk vilde" eftersom jag uppfattar det som nedsättande och daterat. 

Dessutom finns det ett bra ersättningsord. Partilös.

Lärdomar av misstroendeomröstningen

Resultatet efter dagens misstroendeomröstning: Morgan Johansson sitter kvar. Magdalena Andersson sitter kvar. Sveriges väg mot Nato-medlemskap blev besvärligare. M, KD och L bör fundera över vad det var som hände. 

Att skapa kaos är SD:s existensform. Jag är förvånad att M, KD och L så aningslöst lät sig dras in i och bli en del av SD:s spel. I samband med omröstningen vecklade Ebba Busch och Johan Pehrson in sig i olika förklaringar till varför de gjorde som de gjorde och varför det blev som det blev. Ebba Busch säger till TT att KD "hade förlorat betydligt mer genom att upplevas rädda kvar Morgan Johansson" och att "det hade varit lättare för Moderaterna" än för KD att inte stödja SD:s misstroendekrav eftersom Moderaterna "fyller en lite annorlunda funktion". Johan Pehrson betonade själv före omröstningen att Liberalerna inte själva skulle ha väckt ett misstroende mot justitieministern.

Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skräder inte orden: De tre borgerliga partierna insåg snabbt att de var på väg att skjuta sig i foten med misstroendeomröstningen mot Johansson. De hade inte förutsett att statsminister Magdalena Andersson skulle deklarera att hela regeringen kommer att avgå om justitieministern sparkas av riksdagen. Högeroppositionen ville sparka en minister, men har ingen vilja och gör inga försök att ta över regeringsmakten före valet.

Därför fick de tre borgerliga partierna försöka övertala den socialdemokratiska statsministern att stanna kvar på sin post. Det är svårt att tro att deras väljare blev särskilt imponerade av detta. 

Det komplicerade parlamentariska läget och en svag regering inbjuder till ett missbruk av misstroendeinstitutionen. Under snart ett halvt sekel - sedan den nya grundlagen började gälla 1974 - har riksdagen endast genomfört 13 misstroendeomröstningar. Men åtta av dessa omröstningar har genomförts under de senaste sju åren. Sex av dessa åtta omröstningar har tillkommit på initiativ av SD. Det är förståeligt att partier vill få utlopp för sin politiska frustration. Men ett flitigt användande av misstroendeomröstningar urholkar verktygets skärpa. Vi ska värna våra konstitutionella redskap och institutioner - och det gäller förstås oavsett vilket parti som leder regeringen.

Låt oss hoppas att det politiska livet nu kan normaliseras inför valet i september. Det vore befriande om debatten kunde fokusera på politiska sakfrågor och inramas med ett respektfullt tilltal partiledarna (och andra partiföreträdare) emellan. En sådan valrörelse skulle underlätta samtal och förhandlingar efter valet och ökar därigenom möjligheten att på allvar ta sig an våra stora samhällsutmaningar i form av till exempel klimathotet, sjukvårdsköerna, gängkriminaliteten och en segregerad skola.

Blir det någon regeringskris?

Uppdaterat tisdag kl 07.25. Nu har Amineh Kakabaveh sovit på saken och säger till SVT att hon kommer att lägga ned sin röst vid dagens misstroendeomröstning. Därmed klarar sig Morgan Johansson och regeringen kan sitta kvar. Det blir ingen regeringskris. I stället framstår oppostionens - och främst Moderaternas - agerande som meningslöst och regeringen stärker åtminstone kortsiktigt sin ställning. 

Om nu inte det inträffar något som får Amine Kakabaveh att ändra sig igen.

Det är förstås utomordentligt olyckligt att en enskild partilös riksdagsledamot får ett så avgörande inflytande över regeringsfrågan. Det är ett underkännande av de politiska partiernas förmåga att långsiktigt hantera det parlamentariska läget. Situationen blir än mer allvarlig genom att Turkiet och president Erdogan nu får en möjlighet att utnyttja situationen och (felaktigt) hävda att Sverige låter terrorister ha politiskt inflytande i landet.

*

Nej, Amineh Kakabaveh ville i eftermiddags inte ge besked om hur hon kommer att agera i morgondagens planerade misstroendeomröstning om Morgan Johansson i riksdagen. Kakabavehs uteblivna besked ökar sannolikheten för att Morgan Johansson redan i kväll eller i morgon förmiddag begär sitt entledigande som justitieminister. Magdalena Andersson vill undvika en regeringskris och inte i Sveriges just nu utsatta läge göra regeringens framtid beroende av en oförutsägbar partilös riksdagsledamot.

En regeringskris sinkar sannolikt också den svenska Nato-medlemskapsprocessen ytterligare. Turkiets president Erdogan kan framstå som en vinnare då hans motståndare i form av den svenska regeringen tvingas avgå under förödmjukande former.

Men Magdalena Andersson är också en fighter. Hon blev uppenbart rasande över, i hennes tycke, Ulf Kristerssons illojala och ansvarslösa agerande när han reflexmässigt hakade på Sverigedemokraternas misstroendeförklaring. Magdalena Andersson vet också att givet de parlamentariska förutsättningarna finns det ingen annan statsministerkandidat än hon själv. Att fullfölja processen är också ett sätt att visa beslutsamhet och ledarskap.

Så osvuret är bäst.

Tre saker att ha koll på i kvällens partiledardebatt

I kväll kl 20.00 sänder TV4 en tre timmar lång partiledardebatt. Här är tre saker att ha koll på i debatten.

 1. Kan Ulf Kristersson återvinna sitt förtroende som oppositionsledare? De senaste dagarna har inte varit bra alls för Moderaterna. Först kom en SCB-mätning som var positiv för S och som visade att Magdalena Andersson kunde ha möjlighet att bilda ny regering även om MP trillade ur och L höll sig kvar i riksdagen. Samma dag hakade Ulf Kristerssons - som i en slags betingad reflex - på SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson tillsynes utan att förstå hur det skulle uppfattas. Även borgerliga bedömare ser Kristerssons agerande som en misslyckad strategi och menar att Alliansen måste bli bättre på att välja sina strider. Vi får se ikväll om Kristersson tar revansch och kan framstå som den statsman han gärna vill uppfattas som.

2. Söker Miljöpartiet strid med Socialdemokraterna? MP ligger väldigt illa till i opinionsmätningarna trots att klimat- och miljöfrågan ligger högt på väljarnas dagordning. Partiet måste slå sig in i debatten och ett sätt att göra det är att söka strid med regeringspartiet. Kommer S i så fall att slå tillbaka? En strid mellan S och MP kan - om den utkämpas på rätt sätt och i rätt frågor - vara gynnsam för båda partierna. Men av någon anledning har TV4 inte med klimat och miljö som ett av kvällens debattämnen. Det är synnerligen märkligt med tanke på frågans närmast existentiella betydelse, frågans placering på väljarnas dagordning samt att FN:s högnivåmöte Stockholm 50+ just avlutats.

3. Kommer Annie Lööf att pressa Ulf Kristersson på SD:s Putinkopplingar? I Aftonbladet skriver Annie Lööf i dag att SD i tio års tid representerades av proryska ledamöter i riksdagens Försvarsutskott. Hon ställer frågan om var det finns garantier för att det vid ett regeringsskifte, där SD ingår i regeringsunderlaget, inte sitter proryska sverigedemokrater på höga positioner i regeringskansliet. Ulf Kristersson kommer sannolikt att ducka för frågan (om Annie Lööf får möjlighet att ställa den). Jimmie Åkesson kommer att rasa. Det kan bli bra TV, för att tala journalistspråk.

99 dagar kvar till valet. Hur går det?

Igår lämnade jag in mitt valtips. Det är 99 dagar kvar till valet - och det blir en spännande valrörelse och valnatt. Den som är nyfiken kan scrolla ner direkt och se mitt tips.

I torsdags publicerades också SCB:s stora partisympatiundersökning. Det var väl främst två partier som hade anledning att vara glada - Socialdemokraterna och Liberalerna. 

Socialdemokraterna fick 33.3 procent, vilket är hela fem procentenheter över valresultatet 2018 och 4.2 enheter över resultatet från SCB:s undersökning i november 2021. Socialdemokraternas starka stöd kan knappast förklaras som en "rally round the flag"-effekt (att väljarna i tider av kris och hot samlar sig kring det politiska ledarskapet). Det är nämligen svårt att hitta något annat europeiskt land där sittande regering fått ett kraftigt opinionslyft under Ukraina-kriget. (Det är möjligt att Emmanuel Macron gynnades något av kriget i samband med vårens franska presidentval, teaterviskar hustrun.) Mycket tyder i stället på att vi ser en Magdalena Andersson-effekt, i det att hon förmått ingjuta nytt liv och engagemang inom socialdemokratin. Men partiledareffekter är sällsynta i svensk politik, så vi ska inte dra förhastade slutsatser.

Liberalerna fick 3.4 procent, vilket visserligen är en minskning med 2.1 procentenheter sedan valet 2018 men en liten ökning med 0.9 enheter sedan SCB-mätningen i november. Det kan tyckas underligt att ett resultat på 3.4 procent några månader före valet ska ses som en framgång för ett parti. Men så illa ställt är det i Liberalerna att varje tiondels enhet fram mot fyraprocentsspärren bidrar till att stärka partiet internt, stärka Johan Pehrsons ledarskap och öka sannolikheten för taktiska stödröster från främst Moderaterna. Låt oss komma ihåg att Kristdemokraterna i motsvarande mätning från SCB inför valet 2018 endast fick 2.9 procent för att sedan i valet öka till 6.3 procent. Jag tror att Johan Pehrson är betydligt bättre på att hålla ihop sitt parti än vad Nyamko Sabuni var, och den skillnaden kan på valnatten visa sig ha varit avgörande.

Enligt SCB-undersökningen har Magdalena Andersson hyggligt goda möjligheter att kunna bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering även om Liberalerna håller sig kvar och Miljöpartiet trillar ur. Det är ett makalöst underbetyg åt oppositionen - och främst Ulf Kristersson och Moderaterna - att Socialdemokraterna efter åtta år vid regeringsmakten så här nära valet är klara favoriter att vinna igen. Socialdemokraterna har regerat på ett  bräckligt parlamentariskt underlag. Regeringskriserna och nederlagen i budgetomröstningarna har avlöst varandra. För att vinna valet måste Moderaterna nu övertyga ett stort antal väljare att ta steget direkt över blockgränsen - helst från Socialdemokraterna till Moderaterna. Några sådana övergångar är just nu inte inom synhåll.

Jag kommenterade SCB:s undersökning bland annat i TV4 Nyheterna.

Det kan hända mycket på 99 dagar. Spelbolaget Unibet ger just nu 1.65 på Magdalena Andersson mot 2.0 på Ulf Kristersson som statsminister efter valet. Även jag tror på förnyat förtroende för Magdalena Andersson och mitt valtips blev enligt nedan (med jämförelse från förra valet inom parentes):

Vänsterpartiet: 8.6 (+0.6)

Socialdemokraterna 31.0 (+2.7)

Miljöpartiet 4.2 (-0.2)

Centerpartiet: 6.7 (-1.9)

Liberalerna: 4.2 (-1.3)

Kristdemokraterna: 5.7 (-0.6)

Moderaterna: 20.9 (+1.1)

Sverigedemokraterna: 17.0 (-0.5)

Övriga: 1.7 (+0.2)