Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap växer, enligt en ny mätning från Ipsos som presenteras i Dagens Nyheter. Andelen som inte vill att Sverige går med i Nato uppgår nu till 44 procent, medan andelen som vill att Sverige går med uppgår till 31 procent. Vid föregående mätning var Nato-motståndarnas övertag något mindre, 40 mot 35 procent.
Jag har studerat den svenska Nato-opinionens utveckling i 25 års tid. Aldrig upphör jag att förvånas över en del Nato-vänners tro att inställningen till Nato-medlemskap skulle vara en kunskapsfråga. Om svenska folket bara fick information om hur det "egentligen" förhåller sig så skulle de ändra sig och vilja gå med i Nato. I dag är det Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman som kommenterar undersökningen så här: Vad man kan konstatera när man hör de här resultaten är att det krävs
rätt mycket folkbildning kring vad Nato är och hur medlemskap och annat
fungerar i den organisationen.
Allan Widman syftar specifikt på att ungefär 50 procent av de tillfrågade tror att Nato vid ett akut militärt hot skulle komma till Sveriges hjälp även om vi inte är medlemmar av organisationen. Frågan är ju extremt hypotetiskt ställd. Självklart skulle Nato se till sitt eget intresse i en sådan situation. Det är alls inte osannolikt att Nato:s egenintresse skulle leda till att de kom till Sveriges försvar. Men givet är det förstås inte. Att man skulle "utbilda" svenska folket till att svara "rätt" (det vill säga vad Allan Widman tycker att de ska svara) på en sådan fråga är faktiskt lite övermaga, tycker jag.
Nej, frågan om svenskt Nato-medlemskap eller bibehållen svensk militär alliansfrihet handlar inte om "kunskap". Den handlar om säkerhetspolitiska bedömningar och avvägningar tillsammans med värderingar och identitet. Nato-vännernas stora problem i debatten är fortfarande att de inte kan ge ett klart och entydigt svar på följande två frågor: a.) vilket säkerhetspolitiskt problem skulle lösas om Sverige sökte medlemskap i Nato?, samt b.) på vilket sätt skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka avspänningen i Sveriges närområde?
6 kommentarer:
Fråga a.) vilket säkerhetspolitiskt problem skulle lösas om Sverige sökte medlemskap i Nato?
Svar: vi skulle garanteras att NATO ingrep vid en rysk aggression. Sveriges försvar saknar som bekant helt förmåga att klara detta.
b.) på vilket sätt skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka avspänningen i Sveriges närområde?
Motfråga: har placeringen av NATO-trupper i Baltikum och Polen ökat avspänningen? Tvärtom enligt Putin, och det är inte syftet. Dessa länder har nämligen till skillnad från Sverige praktisk erfarenhet av ryskt inflytande. Om vi vill öka avspänningen i närområdet ska vi inte göra något som stör Putin. Vi ska också som enda nordiska land skriva på avtalet mot kärnvapen. Det skulle Putin också uppskatta. Med andra ord inta 50-talets tredje ståndpunkt (samtidigt som regeringen Erlander spelade under täcket med USA. (Se Agrell, Holmström m fl).
Men jag tycker å andra sidan inte att man ska utbilda folket att svara rätt. Att gå emot en majoritet är inte rimligt trots att det gjorts vi andra tillfällen, t ex när det gäller migrationspolitiken. Men då har förstås inte Ulf protesterat...
Klas Bengtsson
Klas: Vad hänvisar du till när du säger att beslut tagits mot en majoritet vad gäller migrationspolitiken?
Enligt SOM-institutet som mätt attityder till invandring sedan 1990 är det svårt att hitta någon sådan majoritet som bestått över längre tidperioder, undantaget början av 90-talet. De senaste tio åren har gruppen som velat minska invandringen konstant varit under 50% av de tillfrågade.
https://www.som.gu.se/digitalAssets/1505/1505750_flyktingopinion---som-institutet.pdf
Tyvärr visar dokumentet bara siffror fram till 2012 – det är sannolikt att opinionen förändrats sedan dess, och förmodligen i riktning att ta emot färre invandrare. Samtidigt begränsades också invandringen kraftigt för ett par år sedan. Men av din idé, att man skulle tagit beslut emot en tydlig majoritets viljor, ser jag inga spår.
/Lucas
Hm, Nato var en död fråga under alliansåren, när de avrustade försvaret med en frenesi som inte ens Svenska Freds hade kunnat genomdriva om de suttit på försvarsdepartementet. Därtill avskaffades civila försvaret, civilförsvaret, ekonomiskt och psykologiskt försvar. Det går inte att undvika frågan att borgarna under dessa år, inte knystade om Nato. Sedan när de förkortat valet, ja då blev det liv i luckan. Aldrig har man då sett så mycket Natopropaganda.
Men nu är det valår. Nato är ingen direkt superfråga för Alliansen att driva. Däremot heder åt Folkisarna och firma Bjärklund och Widman, som i vart fall är ärliga med sin ståndpunkt. Både förstärkt försvar och Nato-medlemskap. Att det sedan uppenbarlöigen inte lönar sig i opinionen, förtar inte det hedervärda att stå för sin ståndpunkt.
Visst är Nato en bildningsfråga. man måste begripa att EU är en slags allians med, som inbegriper utrikes- och säkerhetspolitik, som gemensam. Att bara låtsas som att dessa frågor inte handlar om även försvarspolitik är bara dumt. Däremot respekters givetvis alla som är motståndare till Nato, främst pga argumentet att det inte finns några gratisluncher. Dvs om Europa har rustat ner, så får man slå sitt kast. Men, ska man samtidigt vara kaxig, och driva frihanddelsfrågor österut, så får man nog inse sitt lilla beroende av USA och deras militärmakt.
Alltså:
Politik
Utrikespolitik, att driva sina egna politiska entressen gentemot andras intressen.
Inrikespolitik, att få lugn ochro i ankdammen.
Sedan måste man noga skilja på:
Utrikespolitik
Säkerhetspolitik
Försvarspoliitik
Säkerhetspolitiken är både utrikes och inrikes, och i takt med att världen blir allt mer global, och gränser tenderar att upplösas, tex ekonomiska gränser, så innebär inte detta att friktion i världen försvinner, den får bara en annan form.
Det är en höna och äggfråga.
Utrikes - Säkerhets - Försvar - Inre ordning (polis)
När terrorism och extremism blir allt mer luddig, i förhållande till trad säkerhetspolitik, och det dessutom påverkar vårt demokratiska styrelseskick i grunden, alltså om statsmakten inte sköter sina kort, så blir det framför allt inre oordning, och samhället blir sårbart får såväl rupturer som malström, och det behöver inte ens vara påverkansoperationer.
Ingen , inte ens rysstrollen, har gjort mer de senaste 15 åren än hövdingen, för att ifrågasätta grunden för försvars- och säkerhetspolitiken, inom alliansen. Så har de missat under åtta år, så är det en skänk från ovan med Hultqvist och S, en regering som alltså inkluderar Mp. I ljuset av detta är det inte märkligt alls att frågan om Nato nu inte är på tapeten, eftersom det är val, och då driver ingen opinion, och då tenderar hela frågan att sas tappa i vikt. S.W
Men nu är det som det är, vår försvars- och säkerhetspolitik bygger på EU, samt ett samverkansavtal med USA (Nato), samt bilaterala samarbeten, företrädesvis Finland. Framför allt bygger försvaret på att det finns en egen grundläggande försvarsförmåga, det är grunden. För hur tror Natoanhängarna att Nato ska fungera, om alla som är med, rustar ner och förutsätter att andra länders skattebetalare och soldater ska komma till undsättning när det kniper, om man själv i akt och mening pekar finger åt andra och inte själv drar sitt strå till stacken.
Alltså, natoe eller inte, är en fråga, men en viktigare fråga är den egna försvarspolitiken, för om den är genomtänkt, så stabiliserar man sin egen planhalva och behöver inte förlita sig på andras vilja och förmåga, och därmed handlar det ytterst om handlingsfrihet OCH (konjunktion) solidaritet, med andra. Vi är nog inte så nyttiga för Nato, om vi inte har egen slagkraft utan enbart blir beroende av USAs marinkår, och av deras taktiska attack- och jaktförmåga som ligger och lurar under ytan.
Över vår döda kropp att vi ska gå med i Nato, bara för att hövdingen avrustade allt, och gjorde oss beroende av andra, inte fan vill man frivilligt bli en träl som är beroende av en Herre, som för tillfället råkar heta Trumph, och verkar ha en son som kollaborerar med alla möjliga suspekta typer. Det är alltså ytterst en demokratisk fråga om fred- och frihet, detta med att kunna stå upp för sin uppfattning, utan att nesligen behöva backa, bara för att någon säger att man inte är värd något.
Meeto. Det handlar om makt, rå makt, som man måste upprätthålla, annars kommer en styggare pojke och snor det lilla man har skrapat ihop. Den stygga pojken har historiskt varit Danmark och Ryssland, inte pga något nedärvt hat, utan på grund av olika uppfattningar om vems makt som ska ha mest inflytande i närområdet.
Nä, gärna en Natodebatt, det finns ju faktiskt fördelar, men man ska aldrig, som motståndare, glömma de bästa argumenten, att som medlem i nato, utan egen försvarskraft, och en massa förbannande medborgare som känner sig rökta, så vår utrikesledning helt beroende för sin utrikespolitik, av vad den som betalar för säkerheten, för tillfället anser.
Det finns inga gratisluncher. Så om nu bara det går att återskapa totalförsvaret, så kommer debatten om nato naturligt, för ju bättre försvar,d esto mindre beroende av Nato, även om vi skulle vara med. Men utan egen slagkraft, blir vi ett viljelöst rå förvinden, som blåser dit någon annan vill.
Sammanfattning
Det finns för- och nackdelar med NATO, som alla i sin tur beror på den egna förmågan avseende egen försvars- och säkerhetspolitik, och ju sämre gard vi har själva, desto mer väger nackdelarna över, i fråga om beroende av andra.
Och, anta att det smäller, av någon anledning, kanske ett misstag eller en jubelidiot på fel post, eller bara ekonomisk kaos, och inre uppror, dvs en kombi av att egna monopolet på våld inte kan upprätthållas i ett skymningsläge, ja då, om det samtidigt smäller på fler fronter, om fler stater tillmäta den djupt osolidariska Reinfeldtdokrinen, Peace in our time,
ja då är det inte säkert att amerikanska dollar och soldater kommer tillf vår undsättning, om vi är nakna. Men….
om vi inte är nakna, så kanske de kommer ändå, även utan nato. I krig ska ingen tro att man kan sitta och påminna en annan statsmakts krigsledning, om artikel 5, och kräva att de kommer och löser våra problem först.
S.W
PS någon utmnande provokativ ironi kan förekomma även i raderna.DS
”NATO skall avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige”.
Men är det inte (delvis) en anka? Man kan ju både vilja och inte vilja förstå sin kontrahents argument.
Sverige förväntar sig stöd av Nato, genom ett avtal, då ligger det rimligtvis i bägge parters intresse att tala om, även öppet, vad detta avtal innebär. Den ena parten säger bu, och den andra bä, men man ska acceptera att argumentationen inte handlar om Sv utrikespol per se, utan om reaktionen till förpliktelserna i avtalet, som vilar på stöd från försvarsalliansen Nato, i händelse av kris/ofred/krig.
Det var lite för mycket smusslande innan, om Kärnvapenparaplyet, före järnridåns fall. Det är väl inte okänt, att Nato besitter nukleär kapacitet, det är i själva verket en del av hela grejen, avskräckningseffekten, man kan ogilla detta, men det är ett faktum sedan 2a VK. Om USA eller Nato förväntas försvara Sverige, genom ett avtal, och vi inte gillar den hjälp vi får, så ska vi väl säga upp avtalet? S.W
Fråga två är helt felställd och irrelevant. Svenska intressen och svensk territoriell trygghet uppnås inte genom avspänning, utan genom ett starkt försvar som kan projecera makt i närområdet. Om Sverige inte har råd att själv införskaffa ett sådant försvar måste landet samarbeta med andra länder för att få tillgång till gemensamma resurser.
Skicka en kommentar